Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Vem tar notan för paradpolitiken?

När partier behöver tjata om vilka de är, blir politiken en dyr övning i identitetspolitik.

Identitetspolitiken har blivit vad mångkulturen brukade vara: en term som kan göras så bred att den är innehållslös, eller så smal att den är irrelevant. Men hur man än definierar termen fångar den något i vår tid, nämligen hur politiken används för att i första hand berätta vem man är.

Jo, politik har alltid haft som delmål att berätta om förslagsställaren, men det har inte alltid varit det viktigaste syftet.

Konsekvenserna av gymnasielagen blir nu allt tydligare. De ensamkommande som fick specialtillstånd att stanna, har nu hamnat i nästa fas. Betygssättande lärare tvingas i praktiken axla ansvaret för om de ensamkommande — som har hunnit rota sig lite till tack vare gymnasielagen — ska få stanna eller ej. Många har inte klarat skolan bra. Har det gått hyfsat är det ändå svårt att få arbete. Det finns inga fungerande ordningar för att ta hand om konsekvenserna. I dagarna larmades det om att Migrationsverket kommer att säga upp de ensamkommandes boende i skiftet mellan januari och februari, när klimatet är som värst i Sverige, med tre dagars varsel. Då står gymnasielagens ”vinnare” utan bostäder.

Det händer att lagstiftning slår fel. Man kan inte förutse allt. Men det anmärkningsvärda i just det här fallet är att inget är oförutsett. Allt som sker nu varnades det för i detalj, redan när lagen skulle klubbas igenom. Inget kommer som en överraskning. Lagen i sig gick över gränsen för det acceptabla, rent juridiskt, påpekade Lagrådet. Ändå klubbades den igenom.

Varför?

Identitetspolitik. Miljöpartiet och Centern ville visa vilka de var. Lagen och, i förlängningen, de ensamkommande användes som verktyg i en partipolitisk identitetsövning.

Ett och annat tyder på att vi kommer att få se mer av samma vara. Det tydligaste exemplet just nu är halsstarriga omstöpningen av Arbetsförmedlingen, trots att problemen med den reformen redan nu, i förväg, kunnat beskrivas i detalj. Inte bara av politiska motståndare eller direkt berörda, utan till exempel av professor Lars Calmfors, som kanske är den mest kunniga i Sverige i ämnen av det här slaget och som knappast kan misstänkas för att gå några förändringsovilliga byråkraters ärenden.

Ändå ska den forcerade omgörningen, som mest liknar en okreativ förstörelse, drivas igenom. Varför?

Därför att Centern har ett behov att markera sin identitet. Samarbetet med Socialdemokraterna kräver av Centern att partiet hela tiden tvingar fram beslut som kan användas som alibi. Det viktiga är inte beslutens konsekvenser, utan att de tas och sedan kan läggas fram som bevis på Centerns liberalism.

Så paradpolitiken breder ut sig. På ena sidan kan det handla om att göra sak av att inte hissa regnbågsflaggan, eller att inte köpa in ”menskonst”. Det är ett slags tröttsamma mobiliseringsövningar, som samlar trupperna på båda sidor om GAL-TAN-skalan, men som egentligen har liten eller ingen betydelse. Men på den andra sidan, bland partier med ambitionen att vara statsbärande, blir det dyrare. Där är partier beredda att använda statsapparaten, kosta vad det kosta vill, för att markera sin identitet.

Priset för Centerpartiets blockbyte och plötsliga ideologisering, efter ungefär 100 år utan egentlig idépolitik, betalas inte av vad som brukar kallas västvärldens rikaste parti. Priset för paradpolitiken faller på staten, kommunerna, de ensamkommande, de arbetslösa och på oss alla. Identitetspolitiken går på springnota.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera