Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Analys / Krönika / Politik

Sundling: Kolla historien – förr eller senare väcks avgångskraven inom S

Att kräva sin egen partiledares avgång är ingen ny företeelse inom Socialdemokraterna. Janne Sundling skriver om att det snarare är en tradition.

En gammal kollega sms-ar och frågar: ”Avgår Löfven till våren?”, och skyller på att det är hustrun som frågar. ”Nää”, svarar jag. ”Han går tidigast till kongressen 2021 om ens då. Beror på hur det går med Januariavtalet”, svarar jag och låter tvärsäker.

Tvärsäker om en annan persons personliga ställningstagande kan man ju inte vara. Allt är upp till den person det handlar om.

Vem vet, Stefan Löfven kanske sitter i sommarhuset i Örnsköldsvik eller Sagerska huset just nu och tar sig en whiskey, eller vad han nu föredrar och känner att han ruttnat på alltihop. Vill gå på en gång. Men jag tror inte det.

Har man som reporter på Fokus ringt S-företrädare den här veckan märker man att man inte är den första som ringt. SVT:s Agenda har rört upp en storm: ”När ska han avgå?”.

Ta bara min gamla kollega. Han har skrivit ledare på den största S-tidningen, han har druckit öl med Palmes talskrivare Kjell Larsson på Hotell Park Avenue efter de klassiska Palmemötena på Götaplatsen i Göteborg kvällen före valdagen. Han har varit med förr. Ändå frågar han – fast å hustruns vägnar (säger han).

Grunden till det ligger i tron att allt har förändrats, ingenting är längre som förut, som det hette i Anders Fugelstads 60-talslåt. Nä, det är det inte, men ändå är rätt mycket som det var.

Tidigare Fokusreportern Torbjörn Nilsson skriver i Expressen och drar paralleller med Tage Erlander och finner att denne var ett slag ”homo politicus” trots allt, trots sin vända och tveksamhet, men att Löfven aldrig varit det, aldrig blir det. Sant.

Men kanske är det närmare till hands att jämföra med Ingvar Carlsson. Visserligen en ”homo politicus” från unga år, men som i grunden inte alls ville bli partiledare och statsminister. Och som före mordet på Olof Palmes funderade en hel del över nästa steg i livet, som förmodligen tagit honom utanför politiken.

Men som fångades in av det historiska ödet och fick tjäna politiken i tio år på övertid.

Som så många i partiet tyckte inte höll måttet. Som inte matchade främst Carl Bildt i debatterna. Som inte fick partifolkets känslor i svallning. Som hade rekordlåga opinionssiffror för sin tid. Men som höll ut, gjorde jobbet och som i dag lyfts fram som en statsman, med all rätt. Som sedan blivit något av ett levande socialdemokratiskt helgon, och som när han lämnar oss raskt kommer att porträtteras på socialdemokraternas Första majmärke.

Då behöver man inte ens påminna om vad som sades om Håkan Juholt, eller för den delen om Mona Sahlin. Eller påminna om att dåvarande LO-ordföranden Bertil Jonsson faktiskt höll tal på Mynttorget under en välbesökt protestdemonstration utanför riksdagshuset när Göran Persson var statsminister och sanerade statsfinanserna. Företrädaren på LO, Stig Malm, hade startat det som döptes till ”Rosornas krig”. Eller att det månaderna före mordet på Olof Palme pågick ett ”Dalauppror” med hård kritik mot den ekonomiska politiken från facken.

Stormade gjorde det då också, och snacket gick om när – inte om – både Palme, Carlsson och Persson skulle tvingas gå.

Alla gamla sanningar är slut, hette det också i den där 60-talslåten.

Ja, fast inte alla sanningar. I synnerhet inte i det parti som styrt Sverige i 81 av de senaste 100 åren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera