Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Tiden går – utan att vi märker vilka traditioner vi förlorat

»Den stora dramatiken utspelar sig i fredstid nästan alltid inom människor. Det är där revolutionerna sker, där tidens sorger genomlids och hoppet blickar framåt.«, skriver Nina van den Brink.

Två och två tågar de förbi den blomsterklädda bädd där Josef Stalin ligger på lit de parade. Högstämda, allvarliga ansikten passerar till toner av Schubert, Mendelssohn, Tchaikovskij. Då och då snyftar någon, några gråter öppet, men de flesta är sammanbitna, värdiga, allvarliga. Defileringen pågår i över en timme. På film.

Den ukrainske regissören Sergej Loznitsa har återskapat den fyra dagar långa sovjetiska begravningsceremonin för Josef Stalin med hjälp av autentiska dokumentärfilmer. Resultatet är filmen »State funeral«. Kameran glider över de tysta, sörjande folkmassorna runt hela det väldiga Sovjetriket, me­dan en mässande röst förkunnar att Stalin, fadern, är död. Med religiösa övertoner bedyras att han ändå lever vidare i blodet som rinner i Sovjetmedborgarna. Kameran panorerar ut, sveper över massorna, tusen och åter tusen ansikten, ändå bara ett. Alla med samma uttryck, identitetslösa. Ingenstans i denna gigantiska nation råkar någon säga något förfluget som får en annan att skratta till, eller ens le.

Det är som att det kräver två timmar och en kvart av dessa sovjetiska lit de parade-ritualer för att filmen i sin långsamma repetitiva meditation ska hinna fånga personkultens själva essens: Hur människorna som en gång lytt i skräck, till sist blir ett med sina påbud.

Först i eftertexterna slänger Loznitsa in eftervärldens facit om 27 miljoner döda och om att Stalin åtta år senare, när personkulten runt honom demaskerats och förbjudits, slängdes ut ur mausoleet som han så nogsamt begrovs i. På det viset är det en mycket lyckad film, även om jag inte är övertygad om att det blir en kioskvältare i biosalongerna.

I all övertydlighet pekar den på hur det inte bara är personligheten som avgör vem en människa blir, utan också något annat, något större. Linjer i ett samhälle. Författaren Lena Andersson försöker beskriva det i sin roman »Sveas son« från 2018. Hur tidsandan spelar in. Moral. Traditioner. Ritualer. Allt det kommer jag på mig själv med att önska att SVT:s stora serie »Vår tid är nu« skulle vara bättre på att ta upp.

Från tv-seriens början fram till höstens tredje säsong har det förflutit 23 dramatiska år, från andra världskrigets slut fram till revolternas och modernitetens 1968. Hur kan en så ambitiös satsning missa chansen att berätta om hur alla dessa karaktärer runt familjen Löwander förändrades när Sverige förändrades? Tidsandan är reducerad till dekor. Erlander glider förbi, Palme, Jimi Hendrix. Sjukdomsstämpeln av homosexualitet blir föga mer än en dramaturgisk effekt, ett svårforcerat hinder i karaktärernas yrkesbanor.

Berättelsen surfar alldeles för lätt fram på tidens yta och endast ibland lyckas skådespeleriet tränga igenom och fördjupa. Som när Maggan går på gayklubb i en illegal källare och framför sig i mörkret ser två kvinnor hångla ogenerat med varandra. I en glimt ser vi i Maggans blick det som hon dittills inte mäktat med att se, invaggad i en restriktiv samhällsanda som hon varit: Att ett annat liv hade varit möjligt. Det är ett ögonblick av frihet som i Josefin Neldéns skådespel bär alla seriens 23 år i sig. Sorgen över allt som skulle kunnat bli. Euforin över en annan tid, tröskeln till ett liv där det finns plats för fler.

Den stora dramatiken utspelar sig i fredstid nästan alltid inom människor. Det är där revolutionerna sker, där tidens sorger genomlids och hoppet blickar framåt.

I massornas repetitiva långsamma defilering förbi Stalins grav, där ingen enda tittar bort eller flackar med blicken, så kan man säga att Loznitsa i alla fall tar sina karaktärer, och deras tidsanda, på samma sätt som de tar sig själva – på största allvar.

Läs alla krönikor av Nina van den Brink här! 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera