Cirkulera. Här finns inget att se

Blogg

Håll i hatten, här kommer 2020

Ministrar och ledarskribenter låtsas att Januariavtalet är stabilt. Under 2020 kommer de att tvingas acceptera motsatsen.

Året som gick kunde han trampa vatten. Det blev inte värre än en och annan kallsup. Året som kommer blir annorlunda för Stefan Löfven. Han behöver ett grund att stå på.

Nästan vad som helst kan bli normalt, om bara tillräckligt många låtsas att det är det. Men låtsas man att gungfly är berggrund kommer man förr eller senare att tvingas erkänna att man sjunker. Vi har sett många exempel på den processen under de senaste åren. Färskast i minne är den grova kriminaliteten, skjutningarna och sprängningarna, som överraskat både statsminister och brottsförebyggande råd. Mest paffa av alla är de som har till uppgift att veta, som Sanna Rayman påpekar i dagens Expressen.

De flesta av oss minns hur det blev så här. Det fanns trots allt svenskar som såg det komma och påpekade det. Skrev de i utländska tidningar om saken skylldes de för att sprida lögner om Sverige. Skrev de i svensk offentlighet misstänkliggjordes de som högerextrema uppviglare. Svenska opinionsbildare var, med ett fåtal undantag, betydligt mer intresserade av att slå fast att det inte finns några ”no-go zoner” i Sverige och av att brännmärka dem som skrev något sådant, än av att bry sig om våldet, laglösheten och gängväldet i vissa förorter.

Det gick så långt att de verkliga problemen förklarades vara propagandapåhitt. Den som gjorde affär av bilbränder, attacker mot blåljuspersonal, trakasserier av kvinnor och hotfullt agerande i bibliotek och badhus, kunde anklagas för att vara del i en rysk påverkansoperation.

Sådana finns, alldeles klart, men verkligheten finns också.

Den där reflexen har inte riktigt försvunnit. Det är förstås ingen slump att den stora journalistiska insatsen, när en forskningsrapport ifrågasätter Brås tillförlitlighet, opartiskhet och självständighet, blir att ge stort utrymme till dem som vill misskreditera rapporten, inklusive de som är föremål för rapportens granskning. Inte att ta en nära och kritisk titt på en myndighet som av allt att döma inte lyckats förstå vart landet är på väg, alldeles oavsett vilka delar av den aktuella rapporten som kan ifrågasättas.

Men gungfly slukar alltid den som låtsas att det är urberg. Förr eller senare.

Det gäller även regeringsbildningen.

Fogarna knakade betänkligt mot slutet av året, då Centerpartiets fundamentalister serverade Vänsterpartiet en möjlighet att mopsa sig mot regeringen, ändå vilar något slags vardaglig idé över att regeringsbildningen löstes i januari 2019. Det gjorde den förstås inte.

Det som skedde då var att Socialdemokraterna, i kraft av sitt underliggande självförtroende och sin överlägsna politiska fingerfärdighet, köpte regeringsmakten till priset av regeringspolitiken. Det är bara en minimal överdrift, för de frågor där Socialdemokraterna fått lova att driva en annan politik än sin egen är inga småfrågor. Det är centrala och ideologiskt viktiga frågor som de om avreglering, privatisering, skatternas progressivitet och arbetsrätt.

Det var en historiskt unik uppgörelse, vars enda officiella motiv var att hålla ”högerextremismen” stången. Stefan Löfven hade egentligen inget annat val än att beskriva uppgörelsen som en nödvändighet för att rädda själva demokratin, för vilket annat skäl skulle kunna motivera att en Socialdemokratisk regering går med på att driva en politik den motsätter sig i grunden? Men det var i ett avseende också en typiskt socialdemokratisk uppgörelse.

Det underliggande självförtroende som Socialdemokraterna bär med sig, trots år av kris, tar sig inte minst uttryck i att låta var dag ha nog av sin egen börda. Det är inte nödvändigt, när Socialdemokraterna sluter en uppgörelse, att den i varje stycke ska vara i samklang med den tänkta framtiden. Socialdemokraterna har en tradition av att se till att vinna den förhandling som för tillfället är aktuell, även om priset kan verka högt. Kostnaden för uppgörelsen är ett senare problem. År av framgångsrikt politiskt spel har lärt partiet att inget är så fast som det verkar. Har man väl förhandlat till sig makten finns en uppsjö metoder och verktyg för att justera kostnaderna, kanske till och med slippa dem. Socialdemokraterna litar på sin förmåga att göra just det.

Problemet med den här uppgörelsen är att det nu gått ett år och att Socialdemokraterna inte lyckats hitta en fungerande väg ut. Man skulle kunna tänka sig att Vänsterpartiets fronderande mot planerna för Arbetsförmedlingen och det stöd misstroendet fick från Moderater och Sverigedemokrater i själva verket var precis vad Socialdemokraterna behövde. Istället för att utgöra ett hot skulle Vänsterpartiet kunna bli en inofficiell allierad för att trycka tillbaka Centern, samtidigt som sprickan i den gamla alliansen görs ännu djupare. Men det är en strategi med alldeles för många ”om” och ”kanske”. Ingen kan ha kontroll över den.

Samtidigt växer otåligheten och missnöjet i de egna leden. Hur länge ska socialdemokratiska sympatisörer stå ut med att deras regering för en politik som de egentligen motsätter sig? En del röstar redan med fötterna. Bland manliga LO-medlemmar är Sverigedemokraterna nu störst. Bland kvinnliga LO-medlemmar gör Sverigedemokraterna stora framsteg.

Att Socialdemokraterna inte lyckats finna en väg beror kanske delvis på bristande politiskt handlag. Stefan Löfven är omtyckt av de flesta. Få ser honom som en särskilt slipad politiker. Men i grund och botten handlar nog problemet snarare om underliggande maktförhållanden.

Socialdemokraternas tilltro till sin förmåga att i efterhand lösa problem som de själva skapat för att behålla makten, är erfarenhetsbaserad. Men erfarenheten är gammal. Den kommer från en tid då Socialdemokraterna, när de tagit makten, verkligen hade den. Så är det inte längre. Partiets möjlighet att använda sin blotta storlek och styrka för att luta sig mot verkligheten och få den att flytta sig, är i stort sett borta. Nu är det istället verkligheten som lutar sig med full tyngd mot Socialdemokraterna.

Under 2020 kommer trycket antagligen att bli övermäktigt.

Liberala ledarsidor redovisade triumferande de eftergifter Centerpartiet och Liberalerna lyckats utverka av Socialdemokraterna, när regeringsbildningen var klar. Triumfen förutsatte en tro på att en överenskommelse som kräver kapitulation av den part som ska verkställa överenskommelsen, ändå är stabil. I ivern att försvara det som skett valde helt enkelt både Socialdemokrater och liberaler ur olika partier att låtsas som om gungfly var urberg. Tillräckligt många journalister accepterade idén för att den skulle kunna överleva.

Men det är klart att det kommer att spricka. På något sätt och på någon ledd.

Vi har en regering som driver en politik den inte står för. Vi har ett Centerparti som vill diktera politiken, som delvis hamnat i händerna på liberala fundamentalister, men som propsar på att inte sitta i regeringen. Vi har Liberalerna, som fortfarande består av falanger som gör varandra så illa till mods att varje tydligt ställningstagande riskerar att splittra partiet. De har en partiledare som helst vill ur januariöverenskommelsen, men som inte kan göra något åt det, utan att rycka undan mattan under de egna fötterna. Vi har ett Vänsterparti som bespetsat sig på att bli det verkliga vänsteralternativet, nu när Socialdemokraterna lämnat den flanken helt oskyddad. Vi har en opposition som å ena sidan börjat samla sig, genom att bryta igenom de tabun som använts för att låsa alla utom Socialdemokraterna ute från makten, men som å andra sidan är stadd i en plågsam kombination av framgång och kris. Moderaterna blöder fortfarande. Sverigedemokraterna växer snabbare än de antagligen vill själva. Kristdemokraterna har gått som en jojo i opinionsmätningarna.

Läget är, kort sagt, instabilt. Allt vi har för tillfället är provisoriska koalitioner, utan färdriktning, utan samsyn, utan begriplig plan. Mer än ett parti har manövrerat in sig i återvändsgränder. Hela den politiska maktbasen är under omstöpning.

Ledarskribenter och ministrar kan kanske fortsätta ett tag till att låtsas som om allt är som det ska. De kan fortsätta ett tag till att uppmana oss att cirkulera: ”här finns inget att se”. Men under 2020 kommer de att få svårt att ens lura sig själva.

Det blir ett spännande år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera