Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Politik / Utrikes

Skräck och avsky i toppen

De liberala etablissemangen har tappat kontakten med stora delar av befolkningen. När konsekvenserna visar sig, anar de konspirationer. Förändring är ett liberalt ideal, men det gäller inte liberaler själva.

Det var ett märkligt jubileum. Inte bara i Sverige.

Nathan Shachar skrev i Dagens Nyheter om ett inslag i spansk tv som gav intrycket av att »murens fall och landets enande var en sorts misslyckande som nu bör skrivas på demokratins konto«. I brittiska BBC talades det inte om kommunismens intellektuella och moraliska bankrutt, i stället »ältades kapitalismens och demokratins misslyckande med att hyfsa till östra Tyskland, dess ekonomi och dess extremister«.

Det jubileum det handlar om var förstås 30-årsdagen av Berlinmurens fall.

Den som i början av november följde den svenska rapporteringen i samma ämne känner igen sig. Ingen önskade muren åter, men överallt fanns en nervös besvikelse, ett olycksbådande tonfall och en dragning till järtecken.

Det var inte så här det skulle bli.

***

När muren föll, påpekar statsvetarna Ivan Krastev och Stephen Holmes i sin nyss publicerade »Ljuset som försvann«, fanns 16 gränsmurar i världen. Nu finns 65. Deras bok beskriver den politiska psykologi som lett dit. I grunden är det en historia om hur den liberala västvärlden underminerat sig själv, invaggad i en falsk övertygelse om sin ödesbundna överlägsenhet.

Det finns parallella trådar i den svenska närhistorien.

Det brukar sägas att den svenska ansökan om EG-medlemskap gjordes i en fotnot till ett krispaket hösten 1990. Det är inte sant, men för väljare utan insyn i den socialdemokratiska partitoppens överläggningar kom omsvängningen snabbt och överraskande. Frågan hade dessutom blivit en partipolitisk markörfråga. Carl Bildt ställde europafrågorna främst. Folkpartiet hängde på. Arbetsgivarorganisationen SAF rullade ut sin första kampanj för EG-medlemskap 1989 och gjorde EG-frågan till huvudsak i det påverkansmaterial som riktade sig till skolorna.

Frågan om ett svenskt EG-medlemskap fick på kort tid samma symboliska ställning inom borgerligheten – särskilt den del som gärna beskrev sig som liberal – som kärnkraften och löntagarfonderna haft tidigare.

Det fanns ekonomiska, idealistiska och kulturella skäl. Men det fanns något annat också.

EG var den liberala borgerlighetens stora befrielseprojekt. I 70 år hade politiken dominerats av Socialdemokraterna. Det borgerliga mellanspelet i skiftet mellan 70- och 80-tal hade bara gjort den socialdemokratiska dominansen än tydligare: det var näst intill omöjligt att ändra kurs. Borgerligheten upplevde ett slags strukturellt förtryck, som effektivt tog död på alla möjligheter till förändring.

Det var därför EG-medlemskapet växte till ett frihetsprojekt, inte olikt murens nedmontering. Det kallades då och då en »normalisering« av Sverige. EG behövdes som motvikt till Socialdemokraternas makt. I breda borgerliga kretsar var EU-medlemskapet att sätt att bända upp en kvävande enpartistat.

I den övertygelsen polerades nidbilderna av dem som argumenterade mot ett medlemskap. De var inte bara rädda för förändring och på fel sida historien, de var direkt eller genom association extremister. Att vara mot medlemskapet var att sälla sig till fascister och kommunister. Ju oftare domen över nej-sägarna upprepades, desto mer övertygade den liberala borgerligheten sig själv.

De som sa nej var demokratiskt suspekta. På enpartistatens sida.

I november 1994 röstade 52,3 procent ja till medlemskap i det som då hade blivit EU. Och när det var dags att rösta om euron, nio år senare, var anslaget detsamma. Om något än hätskare.

Den borgerliga EU-entusiasmen hade utvecklats till ett slags febrig liberal nationalism, den enda som var acceptabel och problemfri, kanske för att det var en nationalism som saknade nation. Ledarsidor runt om i landet piskades in i fållan. Avvikande röster inom näringslivet frystes ut. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv satsade en halv miljard på kampanjen genom stiftelsen Sverige i Europa.

Ändå röstade 55,9 procent nej.

Folket svek sina ledare. Och ledarna hade svårt att dra några lärdomar av det som skett. »Svenskarna vill inte vara européer«, kommenterade Birgitta Ed, kampanjledaren för Sverige i Europa och gift med Ulf Kristersson.

Väljarna hade gjort ett beklagligt misstag. Det fick väl gå för den här gången, men det fick inte bli en vana.

Femton år senare får medborgare med röstsedlar i handen de europeiska etablissemangen att hålla andan. Från Italien till Storbritannien, från Frankrike till Ungern, har medborgarna slutat att svara rätt. Det är som om nidbilden av nej-sägarna i de svenska EU-kampanjerna till sist blivit sann.

Och lärdomarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

***

I de breda liberala etablissemangen – inte i partipolitisk, utan snarare i kulturell mening – är det svårt att hitta någon som verkligen tar de politiska motrörelserna på allvar. De hot de utgör tas på allvar, men de icke-liberala rörelserna betraktas samtidigt som abnormiteter. De är avvikelser från det normala. Det finns mycket att motarbeta, men inget att förstå.

Redan där förlorar etablissemangen kontakt med det problem de står inför. Ska man förstå vad som skett och sker måste man börja någon annanstans. Förslagsvis i insikten att stora delar av den europeiska befolkningen lider av att inte ha representerats politiskt.

De specifika omständigheterna är olika i Storbritannien och Sverige. De är olika i Tyskland, Italien, Frankrike, Ungern, Polen, Grekland och för den delen USA, där rasfrågan alltid har en särställning. Men det som förenar de upproriska väljarna i alla dessa länder är att de söker representation.

Det händer att paralleller dras mellan det som händer nu och kända revolutionsår i historien, som 1789 eller 1848, men kanske är det 1776 som passar bäst. De sentiment vi ser nu är egentligen inte så annorlunda de som var kärnan i den amerikanska revolutionen, där slagordet »no taxation without representation« – ingen beskattning utan politisk representation – berättade vad upproret handlade om.

Stora grupper i västvärlden upplever helt enkelt att de förväntas bidra till samhället, men det utan att någon lyssnar på dem. De känner sig inte bara maktlösa, utan koloniserade. När de ändå uppmanas att uttrycka sin ståndpunkt och ta del i samhällsbesluten, blir resultatet ofta bannor, eller försök att upphäva de beslut som fattats. Det finns förstås inte en åsikt som är »folkets«. Men det är alldeles tydligt att vissa folkliga åsikter erkänns större respekt i den etablerade offentligheten, än andra. Enkelt uttryckt kan man säga att alla tendenser till att inte bejaka den i bred mening liberala världsbilden – oavsett om det gäller politik, ekonomi, moral eller något annat – möts med skepsis, förakt och fasa. I bästa fall beskrivs det som kvardröjande rester av något gammalt och unket. I många fall som ett sluttande plan mot fascism.

Det uppenbara behöver tyvärr skrivas: man måste inte sympatisera med Donald Trump, med Matteo Salvini, Viktor Orbán, eller ens med brexit, för att bevara ett uns av respekt för de människor som gör det. Saknar man den respekten kan man däremot aldrig resonera med dessa människor. De krav och pålagor som de här samhällsgrupperna reagerar mot är, i högre grad än bara beskattning, förändringar som leder till att deras vardag inte längre är behaglig, eller ens uthärdlig.

Det handlar om arbetsplatser som försvinner eller ändrar karaktär på ett sätt som slår sönder sociala band. Det handlar om utflyttning och centralisering, om kulturell, ekonomisk och politisk utarmning. Om en statsapparat vars institutioner drar sig tillbaka och lämnar efter sig tomma lokaler och telefonköer. Och, ja, det handlar om de extremt snabba och i grunden politiskt beslutade förändringar av hemmiljön som de stora migrationsvågorna inneburit.

När Filipstads »integrationskoordinator« kan konstatera att kommunen på kort tid fått lika stor andel flyktingar som Libanon, kan man principfast hävda att Filipstadsbor inte har rätt att kräva ett oföränderligt Heimat. Man kan fördöma Sölvesborg för att de marknadsför sig med att ha valt en annan väg än Filipstad. Men för att vägra begripa att förändringar av sådan omfattning skapar reella problem, oro och bitterhet, krävs en dogmatisk okänslighet. Det, och en djup brist på förståelse för grunderna för mänsklig samexistens.

Det är här bristen på representation dyker upp. Den består inte i en avsaknad av rösträtt, som för kolonialamerikanerna. Den består i att hur man än röstar vinner ett etablissemang som gör en poäng av att inte ta andras upplevelser och problem på allvar. Mer än så: upplevelserna underkänns och problemen bortförklaras. De liberala etablissemangen är eniga i övertygelsen att det egentliga problemet helt enkelt är medborgarnas egna brister och känslor. Gång på gång återkommer förklaringen: de är okunniga och rädda.

Förändring, lyder den liberala trosbekännelsen, är ofrånkomlig. Dessutom av godo. Att vända sig mot förändring är att vända sig mot själva livet.

***

Det är något märkligt med heligförklaringen av förändring.

Förändring, får vi veta, är ekonomins och kulturens livsnerv. För individen är förändring detsamma som självförverkligande: livslångt lärande och livslång rörelse. Finns det en fast kärna i det idealsamhälle som västvärldens etablissemang ser framför sig, så är den kärnan den ständiga förändringen.

Statsvetaren Patrick J Deneen sätter fingret på en närliggande egenhet i »Why liberalism failed«. Sanktifieringen av förändring kan också uttryckas som en dogmatisk tro på gränslöshet i snart sagt alla former. Den gamla, kristna idén om frihet handlade om att erövra autonomi, det vill säga att ta kontrollen över sig själv. Dit nådde man, oavsett om det gällde en individ eller en stat, genom karaktärsdaning. Det var en frihet som var mycket djupare och mer komplicerad än den som bara består i att underkänna alla gränser. Den liberala synen på frihet är i sin renaste form att vara fri från alla yttre begränsningar, inklusive seder och normer. De enda regler som är legitima är de som omsätts i lag, för att skydda andras rätt att leva utan begränsningar. Detsamma gäller i ekonomiskt hänseende. Marknaden måste få expandera utan gränser.

Följden, menar Deneen, blir paradoxalt nog att i det liberala samhället växer både staten och marknaden utan gräns. De enskilda individerna hamnar i skuggan av övermäktiga och jättelika strukturer, som föder maktlöshet och frustration, inte frihet.

Där finns ytterligare en bit i pusslet, som fler borde lägga nu. Men det finns något annat med förändringsnormen som förbryllar: den gäller inte politiken.

I de liberala etablissemangen runt om i västvärlden frodas en närmast panisk rädsla för politisk förändring. Det var den som tog sig uttryck i den underliga rapporteringen vid 30-årsjubileet av murens fall.

Det som skedde då, för 30 år sedan, var inte så mycket att liberaler trodde att historien hade tagit slut, som att de fick intrycket att de fått bevisat vad de redan visste: de gick i armkrok med förnuftet på ena sidan och historien på den andra. Historien skulle fortsätta, men den hade en riktning och den var liberal. Alla vägar bar obönhörligt dit.

Handel leder till liberalism.

Medelklass leder till liberalism.

Teknisk utveckling leder till liberalism.

Får människor välja fritt väljer de liberalism, åtminstone om de är tillräckligt utbildade.

Och så visade det sig att det inte var så enkelt. Det finns mer än ett sätt att se världen. Folk röstar därefter. Plötsligt stod det liberala etablissemanget självt inför krav på politisk förändring. Plötsligt var det deras ideologi, deras övertygelser, deras positioner, som utsattes för förändringstryck.

Det gängse svaret blev det som svens­kar kunde se i de båda EU-kampanjerna: de som står för det politiska förändringstrycket saknar, av olika skäl, demokratisk legitimitet. De är suspekta, eller allra minst oupplysta, enfaldiga och rädda. Man kanske måste anstränga sig för att upplysa dem, men inte att lyssna på dem.

En av få svenska liberaler som tar det här problemet på allvar, den förre EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic, formulerade det i våras i Dagens Nyheter på så sätt att de människor som inte längre rymdes i den liberala mallen helt enkelt ströks från diskussionen. Etablissemanget utfärdade i stället »en varning mot verkligheten, avskärmade sig, gömde sig bakom föraktet mot det okunniga folket«.

Den brittiske filosofen John Gray är än tydligare. Han skriver i New Statesman: »Populismen är skapad av en liberal politisk klass som skyller sin nedgång på väljarnas dumhet.« De kan inte smälta tanken att deras egen politik, som bland annat lett till randen av finansiell härdsmälta och konstanta problem kopplade till migration, är det egentliga skälet till att vi befinner oss här.

Gray talar om hur den »paranoida liberalismen« fått grepp om offentligheten. Konspirationsteorier, som förut hörde hemma på de extrema ytterkanterna, frodas nu i den liberala mitten. I breda liberala kretsar är det, ännu 30 år efter murens fall, helt enkelt omöjligt att acceptera tecknen på att historien inte en gång för alla har en tydlig liberal riktning. De enda acceptabla förklaringarna till motgångarna är manipulation, valfusk, lögner, yttre påverkan och djävulsfigurer som Breitbartprofilen Steve Bannon och brexitstrategen Dominic Cummings.

Tänker man så har man verkligen ingen skyldighet att försöka förstå och tala med meningsmotståndare. Tvärtom har man en skyldighet att hålla dem på avstånd och se till att man inte smutsas ner av deras ränker och falskspel. Frågor som brexit, eller Sverigedemokraternas framväxt, upphör att vara frågor i sak, eller politiska förutsättningar. I stället blir de moraliska frågor, utan utrymme för kompromiss.

Ur den här myllan växer också en tilltagande liberal misstro mot demokratin. Samtidigt som begreppet »illiberal demokrati« sänder rysningar längs etablissemangsryggar, luftas allt fler liberala invändningar mot demokratiska beslutsformer. Aktivisterna i »extinc­tion rebellion«, brexitmotståndarna, liberala teoretiker som Jason Brennan, som nyligen publicerade boken »Against democracy«, alla väcker de frågan: Kan man acceptera demokratin om den leder till fel resultat?

Om valet står mellan den äkta liberalismen och demokratin, ligger demokratin illa till i den värld vi är på väg att skapa.

Gott mot ont. Ljus mot mörker. Ingen lösning på något, förutom ondskans totala kapitulation. Liberalismen letar sig omedvetet tillbaka till sina kristna rötter, men inte till tanken på alla likas värde, utan till en mer apokalyptisk tro, där politiken blir en fråga om synd, frälsning och botgörelse.

***

Ett sätt att se politik är att tänka på det som en pågående förhandling om villkoren för fredlig samexistens. Det handlar inte om att vinna ett krig om vem som ska få driva igenom sina idéer. Det handlar snarare om att så många som möjligt ska kunna acceptera villkoren för att vara del av samhället.

Under de 30 år som gått sedan murens fall har de tongivande krafterna i västerländska samhällen, inom politik, inom media, på universiteten och på de flesta andra centrala positioner, rört sig bort från idén om politik som en förhandling och i stället anammat idén om politik som en kamp mellan gott och ont.

Det har inte alltid varit uppenbart, för viljan att kuva och utradera avvikande åsikter har ofta svepts i retorik om tolerans. I den skepnaden har en småaktig, hätsk och föraktfull ton riktats mot breda samhällsgrupper, som av ett eller annat skäl inte i alla stycken välkomnat varje samhällsförändring. Det har inte sällan tagit sig uttryck i verbalt och moraliskt övervåld, för den liberala katekesen bärs, hur man än ser det, av en överhet och den riktas, hur man än ser det, mot samhällsgrupper utan stark offentlig röst.

Det är det här som fått så många i olika länder att rösta för politisk förändring. Det politiska etablissemanget har, trots sin fetisch för förändring, svarat med skräck, utstuderat förakt och i vissa fall till och med hot.

Det finns, som alltid i en öppen historia, olika vägar ut ur den här situationen. En del är mindre aptitliga än andra. Huvudalternativen, hur de än tar form i praktiken, är två:

Antingen finner vi vägen tillbaka till politiken som en ständig förhandling om samexistens.

Eller så trappar vi upp polariseringen och idékriget, i hopp om att våra politiska motståndare till sist ska kapitulera, försvinna, eller foga sig.

Ansvaret ligger till största delen hos det liberala etablissemanget, helt enkelt därför att det fortfarande är etablissemang.  Men 30 år efter murens fall är deras ideologi i konflikt med verkligheten. Och hittills har de valt ideologin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera