Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Historia / Vetenskap

Telefonsamtalet – från fredsmedel till förolämpning

För ett sekel sedan var det magi att »höra en röst i fjärran«. Nu betraktas det spontana telefonsamtalet som ett etikettsbrott.

En ogift, ung man kände en kväll för att besöka någon av sina bekanta. Han ringde på dörren hos en efter en bland dem han kände i Stockholms borgerskap, men fick bland såväl familjer som ensamstående beskedet att de var på ute på restaurang, opera eller teater. Denna episod beskrivs i ett kåseri av journalisten Claes Lundin i Stockholms Dagblad 1878, och återges i etnologen Jan Garnerts bok »Hallå – om telefonens första tid i Sverige« (2005).

Journalistens kåseri synliggör en stad och en tid där människor i högre utsträckning än nu oanmälda tittade förbi hos vänner och bekanta. Men i dag kan spontana telefonsamtal anses lika påflugna och främmande som oanmälda besök, enligt Mariam Elsayed, 19 år och student vid Handelshögskolan i Stockholm. Själv sms:ar hon och hennes vänner, och ringer ytterst sällan.

– Att ringa ett telefonsamtal har nästan blivit lite påträngande, som att knacka på någons dörr, säger hon till Fokus.

Har det spontana telefonsamtalet – en gång i tiden ett tekniskt framsteg och en del av visionen om världsfred – alltså blivit ett påträngande beteende på väg att dö ut? Är det, liksom i slutet av 1800-talet, återigen framför allt via skriften som man överbryggar geografiskt avstånd i mänskliga relationer?

Skillnaderna är förstås avgörande, även om Jan Garnert framhåller en påfallande likhet mellan 2000-talets sms och en del av August Strindbergs korta brevmeddelanden till Siri von Essen: »Kommer Du till mig i qväll?/Din!«

Men medan det i dag är möjligt att snabbt kommunicera både genom text, samtal och visuellt tog det, när Sverige fick sin första telegraflinje 1853, lika lång tid att skicka ett meddelande mellan Stockholm och Malmö som för olika posthästar att springa samma sträcka. Bara något år senare kunde ett meddelade dock skickas på bara några sekunder.

När abonnenter under 1880-talet kun­de anslutas till en telefonstation tillgänglig för allmänheten spreds snabbt möjligheten att kommunicera över hela landet, och så småningom över större del av världen.

Efter första världskriget fick Rikstelefonen sitt stora genombrott och blev ett av de tekniska framsteg som omfamnades av de unga intellektuella i 1920-talets Sverige. Författaren Harry Martinson hoppades att telefonen skulle göra oss till ett »allkommunicerande världsfolk«, berika vår värld och göra det möjligt att lära känna varand­ra över nationsgränserna.

År 1925 blev det också möjligt att ringa från Sverige till Tyskland, Schweiz och Österrike. Därefter anslöts även Finland, Holland, Italien och Spanien, och 1935 var hela Europa sammanbundet av telefonkablar.

Via Atlantkabeln öppnades telefonlinjen officiellt mellan USA och Sverige 1928.

Att höra en röst genom telefon och själv kunna tala i den var en fascinerande upplevelse. Efter ett av sina första telefonsamtal med den danska författaren Kate Bang skrev den svenske författaren Verner von Heidenstam 1930 i ett brev som citeras i idéhistorikern Martin Kylhammars bok »Bland resenärer och kosmopoliter« (2017):

»Tack för telefonsamtalet. Det var roligt att känna igen din stämma från fjärran«.

Ingenstans i världen sägs telefonen ha blivit så populär som i Sverige, som tidigt intog en ledande ställning inom utvecklingen av telefonin.

Visionerna om telefonen som ett fredsskapande verktyg fick sig visserligen en törn i och med andra världskriget. Nya visioner skulle dock födas om teknik som revolutionerade de mänskliga relationerna. Redan 1953 spådde Mark R Sullivan, chef vid The Pacific Tele­phone & Telegraph Company (enligt en notis i tidningen The Tacoma News Tribune) att telefonen i framtiden skulle bäras runt på samma sätt som dåtidens armbandsklockor; att användarna dessutom skulle komma att kunna se varandra under telefonsamtalen.

Sullivans profetia förverkligades, bit för bit. Viljan att ta till vara varje minut, inte lämna utrymme för dödtid, bäddade för de nya, mobila telefonerna. Dess klumpiga föregångare, NMT-telefonerna (Nordic mobile telephone), som togs i bruk 1981, var visserligen knappt bärbara, och skapades ur en vurm för teknisk framgång, snarare än utifrån en allmän efterfrågan hos människor.

I slutet av 1980-talet var mobilen dock ännu långt ifrån var människas egendom. I filmen »Wall street« (1987), där Michael Douglas spelar den reptilaktigt kylige finansmannen Gordon Gekko, spelar mobiltelefonen – en då så kallad tegelsten – en central roll. Den bärbara telefonen fick på den tiden ibland det litet raljerande epitetet »yuppienalle«; ett verktyg för dem som ansåg sin tid så dyrbar att de måste prata i telefon, oavsett var de befann sig.

Även i den mörka komedin »Funny peop­le« (2009), ett par decennier senare, förstärker den senaste mobiltelefonmodellen – då en smartphone – ett uttryck för en viss känslokyla hos huvudpersonen.

I mitten av 90-talet kommer den allt mindre mobiltelefonen däremot att landa i allt fler fickor.

Vid 90-talets slut strömmar den italienske artisten Kaigos hit »Dove sei?« (»var är du?«) ideligen ur italiensk radio just under en tid då detta också var den ständigt inledande frågan bland människor som sprang runt på stan och ringde; smakade på den ännu magiska känslan av att kunna tala i telefon varsomhelst, närsomhelst.

Och trots att det ännu vid 2000-talets början bland enskilda släktingar kunde anses provocerande, valde allt fler av oss att göra oss av med den fasta telefonen för att helt övergå till mobil.

När mobiltelefonen blev en allt vanligare egendom, bleknade dock fascinationen över att kunna nås var man än befann sig. Även om själva mobilpratandet förstås än i dag går varmt bland unga, inte sällan i kombination med filmande, tycks en stor del av den yngre generationen numera föredra att använda mobiltelefonen till annat än att prata.

Tröskeln för när det är okej att ringa oanmäld har höjts; att ringa bara för pratandets skull har nästan blivit ett etikettsbrott.

Medan 1960-talets – och senare även 1980-talets – tonåringar pratade i timmar, med fingrarna insnodda i den ormlikt ringlande telefonsladden (som sedan tog nästan lika lång tid att reda ut), drar sig en stor del av det begynnande 2020-talets unga sig för att använda telefonen till något så banalt som att ringa. I den norska populära tv-serien »Skam«, som hade premiär 2015, gestaltas sms:en som en så central del av de ungas liv att sms-konversationer ideligen poppar upp i tv-rutan och för handlingen framåt, som en – aningen – övertydlig blinkning till samtiden.

Och det är just via sms som Mariam Elsayed och hennes vänner kontaktar varandra och kommer överens om att ses. Ringer gör de ytterst sällan. Ett sådant beteende orsakar ibland en smärre kulturkrock i kommunikationen med föräldra­generationen.

– För mig är ett telefonsamtal ett tecken på att något är väldigt viktigt; en nödsituation. Men för dem är det okej att bara ringa och fråga när man kommer hem, säger Mariam Elsayed.

Sms får människor att ses oftare i verkliga livet, menar hon, och gör det dessutom smidigare att först kolla schemat, sedan ge besked om var och när man kan träffas. På så sätt kapar man även det spontana telefonsamtalets spretiga, ofta tidsödande, funderande ljud och går direkt till det väsentliga. Men enligt Mariam Elsayed kapar vi på detta sätt också något annat: ett omedelbart uttryck för glädje, ilska, sorg eller skratt. Det, som vi bara hör i rösten, samtalet – men som vi förstås även har möjlighet att se via visuellt samtal.

– En bra sak med telefonsamtalet är att du får de verkliga känslorna, något som för dig närmare en person. På det sättet tror jag att telefonringandet skapade starkare band mellan människor. I sms kan du inte se de känslorna; även om någon textar LoL [laughing out loud] vet man inte om personen verkligen tycker att det är kul, eller är sarkastisk. Likaså kan det vara svårt att veta om man ska tolka ett kort sms-svar som att någon är arg, funderar Mariam Elsayed. Men just för att sms inte visar en människas hela känsloregister börjar man sakna personen i fråga och ser till att få till ett verkligt möte, resonerar hon.

Mariam Elsayed, 19 år och student vid Handelshögskolan i Stockholm. Själv sms:ar hon och hennes vänner, och ringer ytterst sällan.

Liksom många andra använder Mariam Elsayed mobiltelefonen även som ett slags skydd mot okända; skärmen blir en bekväm sköld att dyka ner i inför mötet med främlingar i tunnelbanevagnen, eller i hissen. Samtidigt är hon också en av dem som försöker skära ner på sin skärmtid. I somras köpte hon rent av en gammal mobil knapptelefon, just för att hon ville göra sig mindre beroende av skärmen.

– Jag ville uppleva världen i stället för mobilen, säger hon, men tillägger: Det är svårt, det blev inte så.

När mobilanvändandet gått från exklusivitet till självklarhet – rent av skyldighet – blir den nya lyxen kanske i stället att kunna vara otillgänglig; och att hitta en fristad där varje steg inte kartläggs av Google eller Facebook. På senare tid har baksidorna av ett alltför flitigt mobilanvändande belysts, även av de techtoppar i Silicon Valley som en gång skapade våra fantastiska kommunikationsmöjligheter. Apples grundare Steve Jobs har exempelvis visat sig vara en »low-tech-parent«, det vill säga restriktiv med att låta sina egna barn använda skärmar och Ipads.

Nya etikettsregler har skapat gränser för hur mycket du kan ägna dig åt din mobil utan att vara rent oartig. Årets julklapp är mobillådan – om än hårt kritiserad, bland annat för att den lanseras som om den vore aktuell först nu.

Att ständigt vara nåbara för andra än dem vi för stunden umgås med kan också göra vår samvaro rastlös, icke närvarande, påpekar etnologen Jan Garnert.

Det eftersträvansvärda, det nu ovanliga blir därför det fokuserade samtalet med andra människor; det som inte avbryts eller hackas upp. Att många unga nu föredrar sms framför telefonsamtal ser han som en positiv prioritering av det verkliga mötet: tekniken. Sms:et blir ett medel att nå dit, inte ett mål i sig.

– På det sättet är vi tillbaka i »Röda rummets« sätt att umgås, säger han.

Och det är inte bara i Mariam Elsayeds generation som det spontana telefonsamtalets roll förändrats det senaste decenniet.

När jag först ringer Martin Kylhammar, professor i idéhistoria vid Linköpings universitet, svarar han, trots att han inte brukar svara på telefonsamtal från någon han inte känner.

– Numera tycker jag att det är överraskande när en främling ringer, berättar han.

Visserligen hänger han och hans fru litet envist kvar vid vanan att kontinuerligt prata med sina barn i telefon.

– Men utanför familjekretsen är telefonsamtalet nästan helt borta.

Att tröskeln höjs för när vi förväntas kunna ringa är en naturlig följd av att vi numera är nåbara, oavsett om vi är på toaletten eller håller en föreläsning, menar Martin Kylhammar.

– På så sätt blir ringandet en känsligare integritetsfråga.

Även Martin Kylhammar ser i sms:et en renässans för det gamla brevmeddelandet, även om vi i dag knappast måste väga varje ord på guldvåg, som när de sändes med telegraf under 1880-och 1890-talen.

Har den obegränsade möjligheten att få kontakt globalt – visuellt, såväl som genom ljud och skrift – gjort att vi inte värderar den så högt? Inte längre känner behov av att, som Heidenstam uttryckte det, »känna igen en annans stämma ur fjärran«?

Nja, trots risken för att ett överbruk av kommunikationstekniken kan göra oss blasé, har den tekniska förändring som de senaste seklen gjort det möjligt att hämta hem hela världen till våra vardagsrum – eller till våra mobiler – ändå gett oss grogrund för en empati som inte bara omfattar den egna kretsen, menar Martin Kylhammar.

Ändå tycks just det direkta telefonsamtalet nu ha återgått till att begränsas endast till den egna, innersta kretsen. Vad hände med det begynnande 1900-talets vision om att telefonsamtalet skulle göra oss till ett med Harry Martinsons ord »allkommunicerande världsfolk«, det vill säga skapa band även till främlingar?

Det har vi nu visserligen andra verktyg för, i form av sociala medier och mer avancerad teknik. När vi nu också ser barndomen i den 3D-gestaltning, där vi inte behöver resa för att skapa en känsla av att vara på en plats, blir även den fysiska förflyttningen mindre viktig.

Om 50 år kommer dagens mobiltelefonpratande att vara antikt, utdött, spår Martin Kylhammar. Visionen om det spontana telefonsamtalet som sammanförande länk mellan folk kommer däremot att återuppstå och få ny kraft, menar han – men först i takt med att ny teknik förändrar det. Abonnemang med aktiverad översättning finns redan, och i framtiden kommer vi att ha så fina språkprogram att vi, när vi ringer exempelvis Japan, får samtalet översatt i realtid, menar Martin Kylhammar.

– Först då kanske vi återkommer till visionen om telefonsamtalet som ett medel för att bli ett »allkommunicerande världsfolk«.

***

FAKTA: Ericsson skapade luren

Italienaren Antonio Meucci sägs ha konstruerat den första telefonen omkring 1849. Han ansökte om patent för sin teletrofono 1871, men förmådde av brist på pengar inte betala för ansökan.

Amerikanen Alexander Graham Bell var först med patent på denna uppfinning. 1876 kunde han uttala sina första berömda ord i telefon till sin assistent i rummet intill: »Mr Watson, vill ni komma in här.«

Föregångaren till Televerket, Kongliga elektriska telegrafwerket, öppnade 1853 en tele­graf­ledning mellan Stockholm och Uppsala.

1866 togs den första permanenta Atlantkabeln i bruk, och telegrafiska nyheter kunde snabbt förmedlas mellan Europa och Nordamerika.

Svensken Lars Magnus Ericsson läste om Bells första telefon och började 1878 sälja Belltelefoner. Ericsson förbättrade telefonernas ljud och tillverkade egna telefoner och skapade telefonluren i början av 1880-talet.

Mobiltelefonen har sitt ursprung både i telefonen och i radion. I slutet av 1800-talet var italienaren Gugliemo Marconi drivande i att utveckla en teknik för att via radiovågor telegrafera över allt större avstånd. I USA fanns snart inte rum på radiospektrumet för både privatradio och mobiltelefoni. Lösningen blev cellteknik, som är grunden för dagens mobiltelefoni.

År 1967 tog Carl-Gösta Åsdal, ingenjör vid Televerket, initiativ till ett landsomfattande, cellbaserat system för mobilsökning och mobiltelefoni i Sverige.

År 1992 kom GSM (Global system för mobile communications) och mobilsystemet blev digitalt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera