Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / kulturbloggen

Aftonbladets skärande röst

Vad händer med svensk debatt om tidningen blir mindre vänsterradikal?

Det upprepas ofta svepande att alla medier är vänster. I själva verket är just vänsterperspektivet undantag i medielandskapet. Det är liberala och konservativa ledar- och kultursidor på de stora tidningarna som delar upp landet mellan sig. Och så har vi undantaget, Aftonbladet.

Aftonbladet Kultur har, under en orädd och ibland halsstarrig Åsa Linderborg, dunkat som en murbräcka mot en vägg av marknadsekonomiska perspektiv.

Ta exemplet med nedläggningen av gratistidningen Metro i somras. Medan Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och TT behandlade den som främst en företagsekonomisk medienyhet, av stort intresse för journalisters arbetsmarknad, så tog Aftonbladet ett bredare och mer samhällsorienterat perspektiv. Martin Aagård konstaterade i sin text i Aftonbladet att det finns skäl att sörja Metro, som den sista nyhetstidning som i bred skala lyckades nå ut till arbetarklassläsarna.

Klass har blivit ett i många sammanhang omöjligt ord, som väcker fnysningar och avfärdanden: Vadå det finns väl ingen arbetarklass längre? Detta i en tid då klyftorna har ökat oavbrutet sedan 1980, andelen fattiga bland ensamstående ökar, och utsattheten för många arbetare i form av osäkra anställningar och lönedumpning är större än på många decennier.

Men på Aftonbladet Kultur har ordet aldrig lidit samma misstro. Under de senare decennierna är det på Aftonbladet, av de stora drakarna, som diskussioner om klass, informell makt och privilegier har hållits vid liv.

Att Åsa Linderborg lämnade sin post som kulturchef i somras var på samma gång naturligt, väntat och beklagligt. Efter ett decennium är det på sin plats med ett chefsbyte. Få orkar förnya sig i ett oändligt antal år, och Linderborg hann ge uttryck för viss trötthet. PO-anmälningar och hård kritik mot flera av hennes publiceringar under 2017 och 2018 bidrog säkert. Men hennes röst har skurit som ett fyrstruket ciss genom debatterna.

Karin Pettersson är inte särskilt lik Linderborg, som sällan tog parti för socialdemokratisk politik. Pettersson är fostrad i den socialdemokratiska arbetarrörelsen, var dess kommunikationschef i valrörelsen 2010 och därefter skribent på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida. Hon har inte ens hunnit börja innan Åsa Linderborgs närmaste medarbetare, Martin Aagård, som är tillförordnad kulturchef i glappet mellan Linderborg och Pettersson, igår meddelade till DN att han fått sparken. Enligt honom ett beslut som Pettersson motiverar med att hon vill ha en mindre homogen redaktion. Gott så. Ingen chef kan påverka om hon inte samtidigt har möjligheten att stuva om i organisationen. Men att hon börjar med att rensa ut den vänsterradikala röst som jobbat närmast hennes föregångare bådar inte gott.

Det är inte mer pragmatiskt maktspråk den svenska kulturdebatten behöver, utan just denna udda radikalt skärande ton.

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera