Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Den mörknande framtid är vår

Kanske har samhällets grädda rätt i att världen nu går under. Eller är det bara deras värld, som de trodde var evig?

En och annan ljusglimt flimrar förbi, när offentlighetens smorda ska spå om det kommande året.

Börsen kan faktiskt fortsätta upp.

Kanske blir Greta klimatdiktator.

Men mestadels är stämningen ungefär den som FN:s kriskoordinator Mark Lowcock — inga namnvitsar, tack — gav uttryck för i Guardian strax före jul: 2019 var ett fruktansvärt år. Det här året, 2020, kommer att bli ännu värre.

Och när representanterna för de tjattrande klasserna blickar ett helt decennium fram, är katastrofen obligatorisk. Malte Persson fångar den rätta stämningen i sin decennieskifteskuplett i Expressen:

”Tiotalet var förfärligt,

högst besvärligt, okonstnärligt,

men om jag ska svara ärligt

slår jag vad om tjugo spänn

(har på känn!)

att det lär bli värre sen

(nu igen!)”

Sedan är det Hitler, Sverigedemokrater, lik och arsenik för hela versmåttet.

Dagens Nyheters Björn Wiman får representera apokalypsen i prosa:

”2010-talet var ett decennium som på många sätt liknade ett laboratorium för världens undergång. 2020-talet blir ett årtionde som handlar om att behålla förmågan att chockeras, då allt mer av det tidigare otänkbara normaliseras.”

Och:

”Den auktoritära högerpopulismen kommer att intensifiera sitt krig mot den liberala demokratin och dess institutioner. Hatspråk och skamlösa lögner kommer att fortsätta den moraliska erosionen av centrala värden. Den fossila ekonomin kommer att hålla fast vid sitt självmordsbeteende. Det kommer att bli värre innan det kan bli bättre.”

Det är alarmisterna som är realister, sammanfattar Wiman, i något som kan betraktas som det mondäna etablissemangets trosbekännelse.

Till och med modemagasinet Elle:s årshoroskop inleds ödesdigert:

”Den 12 januari möts Saturnus och Pluto i Stenbockens tecken — en minst sagt epokgörande händelse. De här två långsamma planeterna tar så god tid på sig i sina cykler över himlavalvet, att vi endast får uppleva dem tillsammans två eller tre gånger under en livstid, senast var i slutet av 1982 och innan dess möttes de 1947 och 1914. [1914! Fattar ni? 1914! Reds anmärkning] Början på varje ny cykel innebär ett avslut på det som varit och en inledning på ett nytt kapitel för oss alla. Även om vi fortsätter leva våra liv som vanligt blir det snart uppenbart att spelreglerna har ändrats och när vi efter ett par år ser tillbaka på det tidiga århundradet kommer det att kännas som en helt annan tid.”

Frågan är om inte Elle kommer närmast sanningen: ”ett avslut på det som varit och en inledning på ett nytt kapitel för oss alla”.

Det som redan börjat är ett slags oordnad vaktavlösning i samhällstoppen. Under det kommande decenniet fortsätter den. Visst kan det gå illa, på en myriad olika sätt. Men så är det med historien.

Den tar inte slut. Den är aldrig fulländad. Den är alltid riskfylld.

Nojan på offentlighetens kommandohöjder beror på att de som sitter där, med rätta, känner sig hotade. De trodde att kontraktet mellan styrda och styrande, mellan mottagare och sändare, mellan följare och ledare, en gång för alla var slutet. Inga omförhandlingar skulle någonsin behövas igen. Inget 1776, inget 1789, inget 1848. De var så övertygade att de till och med hävdade att en omförhandling av samhällskontraktet var en logisk omöjlighet: det fanns ju — egentligen — ingen elit längre. Inget etablissemang. De enda som påstod sådant var ”populister”.

Och så kom tiotalet. Det ”förfärliga”. ”Laboratoriet för världen undergång”.

Återigen: visst kan det gå riktigt snett. Det händer ibland när samhällskontrakt omförhandlas. Vi har inte frikort. Men vi har heller inte frikort från förändring.

Vi får väl se om världens undergång kommer. Men det framtidsjeremiaden i toppen handlar om är något annat: deras världs undergång. Världen där de trodde att de skulle vara eviga herrar på täppan. Världen som beundrade, lyssnade och följde dem. Som alltid röstade rätt och aldrig ställde fel frågor.

Klart att de är dystra.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera