Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Brexit är gåvan som aldrig tar slut

Slutet är förstås början, skriver Johan Hakelius.

Samma dag som förra numret av Fokus landade i era brevlådor intervjuades Sajid Javid, Boris Johnsons finansminister, i Financial Times.

Javid är en intressant figur. Britterna räknar fyra »great offices of state«: premiärminister, utrikesminister, inrikesminister och finansminister. Javid blev den första britten med asiatiskt ursprung på någon av de posterna, när Theresa May utnämnde honom till inrikesminister. Han växte upp under enkla omständigheter på mindre glamorösa brittiska platser som industristaden Rochdale utanför Manchester och på invandrartäta Stapleton Road i Bristol. Familjen var bönder i Punjab. I England blev pappa busschaufför. Mamma Javid talade inte engelska förrän tio år efter att familjen anlänt. Sajid Javid gick i en vanlig enhetsskola och studerade sedan vid oglamorösa Filton technical college och Exeter university, långt från Eton och »Oxbridge«. Han blev konservativ tack vare Margaret Thatcher.

På många sätt representerar Javid en grupp som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet utanför England, kanske eftersom den inte stämmer in i beskrivningen av brexit som ett isolationistiskt och rasistiskt projekt. Brittiska sydasiater, åtminstone utanför London, röstade i stor utsträckning för att lämna EU. Bland valkretsar utanför London där andelen väljare med asiatiskt ursprung är tvåsiffrigt, finns nästan inget exempel på en majoritet för att stanna i EU. Priti Patel, Johnsons inrikesminister med indiskt-ugandiskt ursprung, är en annan representant för den opinionen.

Aldrig tidigare har två av de fyra »great offices of state« hållits av medlemmar av etniska minoriteter. Dessutom har utrikesministern, Dominic Raab, judiskt ursprung. Men om sammansättningen i toppen förändrats är ändå problemen desamma.

»Det kommer inte att bli någon anpassning, vi kommer inte att låta någon diktera regler för oss, vi kommer inte att vara inom den gemensamma marknaden och vi kommer inte att finnas i en tullunion – och det här kommer vi att åstadkomma till årets slut«, var huvudbudskapet som Javid gav Financial Times. Det är först nu som livet efter brexit ska förhandlas fram, även om det bara är en vecka till det formella utträdet. Men Javid riktade sig inte främst till EU, utan till brittiskt näringsliv, som han tillhöll att ta brexit på allvar och förbereda sig för, i stället för att gnälla.

Inom näringslivet finns en annan stark opinion, motsatt den engelsk-asiatiska opinion som Javid representerar.

Brexitkampanjen vilade nästan uteslutande på icke-ekonomiska argument. Visst fanns löftena om outsinliga resurser för vården, bara man slapp EU, men i botten handlade brexit om något annat. Om medborgarnas möjlighet att kontrollera makthavarna. Om att demokratiska och juridiska rättigheter inte urholkas. Om suveränitet och makten över de egna gränserna.

Inget eller mycket lite av det där intresserar näringslivet, åtminstone i sin stora och organiserade form. Storföretagen vill ha så stora marknader som möjligt och så få skillnader som möjligt. Politisk inblandning är bara en kostnad att minimera. Inte nödvändigtvis genom att avreglera, utan genom att samreglera över nationsgränser. Det är inte näringslivets problem om det leder till att politik och byråkrati blir ett slags internationella underleverantörer och att parlamentens och väljarnas självständighet kraftigt beskärs.

Det är av det här skälet det storskaliga näringslivet haft så lätt att komma överens med de storskaliga byråkraterna och federalistdrömmarna inom EU. Och här finns kanske den mest talande konflikten för Boris Johnsons regering, nu när relationen till EU efter brexit ska förhandlas fram. Det egna näringslivet, till stora delar även facket, är ideologiskt mer i harmoni med EU än med den inhemska opinion som valt den brittiska regeringen.

Johnsons regering valdes på ett budskap om en konservatism som tror på det gemensamma och på behovet av en stat som både lyssnar till och stöttar medborgarna, när så behövs. Ett steg till vänster, om man så vill. Javids utspel, även om det indirekt förstås var riktat till EU:s förhandlare, visar vad det vägvalet innebär.

En konservatism som sätter medborgarna och nationen som helhet först, kommer att hamna i konflikt med näringslivet. Det är en rätt stor sak när »marknaden« varit domare, även inom politiken, i 30 år.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera