Blogg

Hakelius: Vikten av att inte känna till Jens Ganman

Reaktionerna på att Jens Ganman blev årets svensk är en snabbkurs i svensk offentlighet.

Valrörelsen 2002 besökte jag teatern på Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kristina Lugn, då teaterns direktör, hade bjudit in partiledarna, en och en, för samtal på scenen. Moderatledaren Bo Lundgren kom dit och berättade att en av hans stora kulturella upplevelser var att ha sett Nils Poppe spela Charlies tant. Han berättade att han gillade fotboll. Om jag inte missminner mig sade han något uppskattande om falukorv också.

Han var helt enkelt ärlig.

Kristina Lugns utfrågning byggde egentligen på att Bo Lundgren representerade överklassen. Men ju längre samtalet pågick, desto tydligare blev det hur bakvänt perspektivet var. Det här var en kulturell kollision med helt ombytta roller. Utfrågaren var en generalsdotter, vars båda farföräldrar var museidirektörer och vars eget kulturella kapital var bortom det mätbara. Hon förhörde under växande avsmak en provinsiell uppkomling.

Bo Lundgren var het enkelt alltför vulgär.

Den upplevelsen väcktes till liv i mig när jag häromdagen läste vad Martina Montelius, nuvarande konstnärlig ledare på Brunnsgatan och dotter till Kristina Lugn, skrev om att Jens Ganman blivit utsedd till Årets svensk.

Man kan läsa Montelius ironiska text på längden och tvären. Hon antyder det ena och det andra, utan att riktigt påstå eller belägga något. Men hur man än läser texten har den ett enda klart budskap: Jens Ganman är vulgär. Han driver med sådant man inte får driva med, åtminstone inte på det sättet och med den udden. Hans vulgaritet är inte av det slaget som passar sig bland bildat folk. Han saknar kulturellt kapital.

Jag börjar här, inte för att jag har något särskilt mot Montelius. Snarare tvärtom. Jag börjar här eftersom det är en så perfekt illustration av varför juryn utsåg Jens Ganman till årets svensk. Han är ett slags avtryckare, som löser ut en spänning som vuxit i ett par decennier.

En stor del av befolkningen känner sig inte längre representerad, inte bara i politiken, utan i offentligheten i stort. Det är därför vi är där vi är. Inte bara i Sverige, utan i flera länder.

De partier som de brukade rösta på har i deras ögon förlorat markkontakten. De förstår inte vad partierna pysslar med, eller vilka de talar till. Verkligheten, som den beskrivs i mediernas huvudfåra, verkar ofta främmande för dem.

De känner sig övergivna, förbisedda och ibland till och med föraktade. Det är inte grundlösa känslor.

Det är inte bara en fråga om politik. Kanske inte ens huvudsakligen en fråga om politik. Det är ett kulturellt utanförskap. Det handlar inte bara om åsikter, utan om hur åsikterna framförs, vilka som anses lämpade att framföra åsikter och hur de åsikter som förs fram bemöts.

Det har att göra med allt det som utgör det sociala spelet i offentligheten. De känner sig uteslutna.

Begreppet ”åsiktskorridoren” är i den meningen alldeles för smalt. Korridoren är lika mycket en korridor som har att göra med klass, kultur och andra sociala bestämningar. Delvis följer den den växande klyftan i värderingar mellan stad och land.

Frustrationen är svår att bli av med, eftersom de som dominerar offentligheten och är dess grindvakter, sällan erkänner att problemet finns. Kanske ser de det inte, eftersom de är fångar i sin egen offentlighetskorridor. Det finns inga tecken på minskande tillit i samhället, säger de. Men Sverigedemokraterna och de ”alternativa medierna” växer.

Varför? Vad kan det bero på, om inte på att en betydande del av befolkningen inte längre litar på dem de brukade lita på?

Ett svar, som blivit vanligare, är att något slags konspiration. Ryska påverkansövningar. Köpta algoritmer. Frimurarliknande, världsomspännande alt-right-nätverk.

Den typen av saker förekommer. Men de ges ofta orimligt stor betydelse. Konspirationsteorierna brukade vara reserverade för ytterkanterna i debatten, därför att ytterkanterna var tvungna att finna skäl till att alla andra inte såg deras ”sanning”. Nu har de letat sig in i offentlighetens huvudfåra, av samma skäl.

I individuella fall behövs sällan konspirationer, då räcker enkla epitet. Kriterierna för vem som är ”rasist” eller ”högerextremist” har sjunkit, i takt med att problemet med bristande representation har vuxit. När individer pekar på besvärande problem kan det räcka med att socialt stigmatisera den som väcker fel frågor och dem som kan tänka sig att lyssna.

Såhär fungerar offentligheten, särskilt i Sverige. Det är en del av bakgrunden till att Jens Ganman utsågs till årets svensk. Reaktionerna på att han utsågs bekräftar hur svårartat det här problemet är.

Ta till exempel de som genast tog till twitter för att berätta att de inte visste vem Jens Ganman är. Varför så bråttom att erkänna okunnighet om en person som trots allt inte är alldeles okänd? Naturligtvis därför att de som vittnade om sin okunnighet vet mycket väl vem Jens Ganman är. Mer specifikt vet de precis den höga sociala statusen i att ta avstånd från Jens Ganman. De vet att den som inte gillar Jens Ganman får pluspoäng. Man höjer sitt kulturella kapital genom att ta avstånd från någon med lågt kulturellt kapital.

Det är samma princip som när de som ville stanna i EU i England skryter med att de aldrig stött på någon i den majoritet som röstade för Brexit. Det kan mycket väl vara sant, men illustrerar i så fall hur isolerad samhällstoppen blivit från resten av samhället. Och oavsett om det är sant eller ej, betyder ivern att berätta om att man aldrig träffat en brexitanhängare något. Precis som ivern att berätta att man inte vet vem Jens Ganman är, betyder något.

Det är helt enkelt en klass- och statusmarkör: ”jag tillhör inte den underlägsna skara som bryr sig om Jens Ganman”. ”The deplorables”, som Hillary Clinton uttryckte saken i det amerikanska sammanhanget.

En annan populär twitterreaktion, som också letade sig in i någon tidning med oförsiktiga redaktörer, var just epitet som ”rasist” och ”högerextremist”. Men ingenstans skymten av något belägg. Det mest graverande jag själv kunnat leta upp på Jens Ganman är att han sagt sig stå närmast Liberalerna, om han skulle rösta.

Det här är ett klassiskt fall av den sociala stigmatisering som är ett grundverktyg i svensk offentlighet. Jens Ganman sade redan för ungefär tio år sedan att Sverige har ett problem med integration. Han påpekade att det spelar roll hur stor invandringen är. För det stämplades han med de vanliga epiteten och blev föremål för ryktesspridning. Men det han sade och säger är ungefär det Stefan Löfven säger nu. Men det sociala statusspelet fortsätter.

Ett annat problem är att Ganman använder sig av satir. Satir bygger på överdrifter, tvära kast och att sätta fingret på det absurda. Vill man missförstå satir och tolka den bokstavligt kan man göra det. Vill man kalla alla karikatyrer av makthavare man sympatiserar med för ”hat”, kan man göra det. Vill man kritisera satir för att den inte återger fakta korrekt och inte är tillräckligt noggrann, kan man göra det.

Man kan också kritisera en roman för att den är påhittad. Det är ungefär lika träffande.

Jens Ganmans person är, ärligt talat, inte det centrala i det här resonemanget. Men Maria Montelius artikel och många andra reaktioner på Ganmans utmärkelse, visar dels vad det här egentligen handlar om, dels hur svårt det är att ta sig ur det.

De som känner sig orepresenterade kommer att fortsätta att göra det. De som anser att offentligheten är deras, kommer att fortsätta håna de orepresenterade, när någon försöker ge dem en röst. De vulgära, menar de, bör ha det goda omdömet att hålla käften. En del av offentlighetens ägare inser inte ens att de slår uppifrån. Och så växer ödelandet av totalt förfrämligande.

Någon gång måste vi komma förbi den här idiotiska polariseringen. Men det var uppenbarligen inte denna gång.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera