Kultur / kulturbloggen

Kulturbloggen: Debatten om apatiska flyktingbarn tar sig in på Oscarsnivå

Striden om de apatiska barnen flyttar upp på Oscarnivå.

Det är snö och vinter när dokumentären ”Life overtakes me” inleds med en voiceover från en sjuksköterska som förklarar att barnet bara sover, som att hon gått i idé, i väntan på att tiderna ska bli bättre

Debatten om de apatiska barnen, flera hundra barn i asylsökande familjer i Sverige som plötsligt blir komatösa, har pågått under hela 2000-talet. Tonen hårdnade när tidningen Filter i höstas publicerade ett reportage med två nu vuxna personer som vittnade om hur de som barn tvingats att spela apatiska.

Nu tar sig debatten in på Oscarsnivå, sedan den svenskamerikanska dokumentärfilmen ”Life overtakes me” blev en av de nominerade filmerna till Oscarsgalan i klassen kortfilmsdokumentär.

Sjuåriga Daria är ett av barnen i filmen, och hon reagerar inte över huvud taget när hon får en påse is på sin bara mage.  Inte heller hennes blodtryck visar på någon reaktion. Det är nytt, berättar sjuksköterskan som undersöker henne, förra gången hon undersöktes visade hon fortfarande en liten reaktion. Sjuksköterskan konstaterar att det är en vanlig förändring hos en person som legat länge.

Uppgivenhetssyndromet, som det kallas, fick sitt namn av svenska myndigheter på 90-talet. Från början kom alla drabbade barn från det forna Jugoslavien eller Ryssland och de drabbades efter att familjen fått avslag på sina asylansökningar. Den förklaring man kunde hitta var att barnen var svårt traumatiserade av händelser i sina hemländer och att traumat återvände inför hotet om att tvingas åka tillbaka. Nya fall tillkommer än i dag varje år, nu hos barn från nya länder, och liknande fall rapporteras även från australiska flyktingläger på Nauru. Internationellt debatteras ifall det verkligen är en egen diagnos eller om den inte passar in i existerande diagnos av allvarlig depression kombinerat med psykos eller katatoni.

Det är en lågmält gripande dokumentärfilm som visas på Netflix. Den ger inga svar, men det är givande att få se dessa barn, och behandlingarna av dem, på film, i stället för att bara läsa om dem. Regissörerna, det äkta paret John Haptas och Kristine Samuelson, har följt familjerna under lång tid.

Super(anti)hjältefilmen ”Joker” har varit på mångas läppar sedan den gick upp på bio i höst och filmen, av Todd Phillips, fick också flest nomineringar, 11 stycken. Tätt följd av Quentin Tarantionos ”Once upon a time in Hollywood” och Sam Mendes krigsdrama ”1917”, med tio nomineringar vardera. Den firade thrillerskräcksatiren ”Parasit”, av Bong Joon-ho, som vann Guldpalmen i Cannes och senast vann pris för kritikernas val, tävlar bland annat i kategorierna Bästa film och bästa regi. Det feministiska kostymfilmen ”Unga Kvinnor” av Greta Gerwig fick sex nomineringar, och Gerwig är därmed Oscarsnominerad två gånger av två för Bästa film (förra gången med ”Ladybird”).

I övrigt finns racingdramat ”Le Mans 66”, av James Mangold, Martin Scorseses ”The Irishman”, Taika Waititis Hitlersatir ”Jojo Rabbit” och Noah Baumbachs ”Marriage Story” i kategorin för Bästa film.

Levan Akins "And then we danced" lyckades inte få en Oscarsnominering. I kategorin Bästa utländska film hittar vi i stället, även där, "Parasit", liksom spanska Pedro Almodovars något självbiografiska "Smärta och ära", polska "Corpus Christi", nordmakedonska "Honeyland" och franska "Les Miserables".

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera