Blogg

Hakelius: Varför chockas av det självklara?

En gång var punken provocerande, men det är länge sedan. Så sluta att förfasa er över det förutsägbara.

Om man låter barn stanna uppe för länge, ger dem för mycket socker och ger dem fri tillgång till mammas klädlåda, kan man faktiskt inte klandra barnen för att de blir en aning uppvarvade.

Jag råkade vara bortrest, men hade jag haft möjlighet hade jag antagligen ändå inte sett P3 Guldgalan i lördagskväll. Massmarknadsmusik har aldrig intresserat mig. Alternativ musik var en gång mitt liv, men förr eller senare ser man det alternativa upprepa sig och sluta vara alternativt. Man går vidare. Det är antagligen bakgrunden till att jag aldrig tidigare hört talas om Matilda ”Mattis” Årestad, 31, och hennes band ”Arre! Arre!”.

Saken är lätt att ta igen. Tack Youtube. Det här är ett hårt arbetande retroband. Lite av Polly Styrene, lite Slits, lite Cramps med Poison Ivy längst fram. Bra gitarrer. På det en del åttiotalsestetik, lite nittiotals-riot grrlposerande och en smula hyfsat samtida kroppsteoretisk normkritik.

Det är klart att ”Arre! Arre!” förtjänar att vinna priset som Årets rock/metal. De kan spela och har noggrant markerat varenda ruta, politisk och stilmässig, som den här ganska konservativa musikgenren kräver av sina hjältar.

Därför blir det upphetsade tonläget efter den direktsända galan en aning genant. Det Matilda ”Mattis” Årestad sade i direktsändning, innan hon kastade mikrofonen i golvet, var het enkelt det här:

— Jag vill tacka alla som gömmer flyktingar, alla som sliter inom vården, alla som jobbar på kvinnojourer. Ni är de riktiga hjältarna. Tack alla som röstar rött. Fuck Jimmie!

Ärligt talat, vad annars skulle hon ha sagt? Det fanns ju en radikal ruta att kryssa i. Det hade varit genant om hon bara hade accepterat priset, tackat mamma, pappa och skivbolaget och gått och satt sig igen.

Det fanns en tid när punken faktiskt var provocerande. När den inte i första hand värnade offentliga sektorn och uppmanade folk att rösta, som vilken sosse som helst. Man visste inte var man hade den. Punkarna själva hade bara en riktig regel: ”never trust a hippie”. Hippiekulturens världsförbättraranda och flummigt politiska samhällsbyggande var det som gjorde punkare provocerade.

Den tiden är förbi. Nu har punken och hippiekulturen vuxit samman i ett slags uppfostrande frasradikalitet, där inget egentligen är det minsta farligt eller utmanande. Allt är precis som man förväntar sig.

Av just det skälet är de enda som har anledning att skärpa sig efter den här incidenten de som tar den på stort allvar och spelar chockade: projektledarna på Sveriges Radio och TV, Sverigedemokrater i olika officiella funktioner, de professionellt upprörda på Twitter.

Lägg ned är ni snälla. Ni gör er löjliga.

Det är klart att Sveriges Radio ska hålla galor av det här slaget. Det är klart att de ska ge priser till de mest uppenbara kandidaterna. Det är klart att det kommer att resultera i ett och annat standardiserat angrepp på folk som röstar fel och har vuxenåsikter. Det är klart att det är barnsligt, men många trettioåringar väjer numera att inte växa upp. Det är inget vi kan göra åt den saken. Det enda motmedlet är att inte själv ta den sortens saker på alltför stort allvar. Att behålla proportionerna och inte hamna i obalans på grund av självklarheter.

Så grattis ”Arre! Arre!”. Ni gjorde precis det ni skulle. Det är meningslöst att sörja det som var, nu när punken blivit så pålitlig.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera