Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jenny Lindahl: Var inte rädd för SD

»De som kan tänka sig att rösta på SD gör det nu. De kanske inte kommer att lägga av med det, men de kommer inte bli så många fler«, skriver Jenny Lindahl.

Det var fredag den 21 februari och veckan hade verkligen gått lite upp och ner. På radion berättar de om att SD dagen innan velat kalla public service-chefer till kultutskottet, för att SVT inte rapporterat nyheterna om ungdomsrån på passande vis, samt att P3 haft ett program med två popartister som på alla sätt rimmar illa med det SD står för. Reaktionerna var samstämmiga från alla demokratiska krafter – det här var över gränsen, till och med för vad man förväntat sig av SD.

Det var en annan fredag, alla hjärtans dag, den 14 februari, och jag läste i mina flöden om hur chefer köpts ut i SD-styrda Hörby och om hur kommunledningen trakasserar anställda. Reaktionerna var samstämmiga – här har gränser passerats, till och med för vad man förväntar sig av SD. Innan dess var det Prideflaggan i Sölvesborg, internationell litteratur på biblioteken, Jimmie Åkessons utspel om att lägga ner den vänsterliberala skitkanalen P3 i valrörelsen, och en eller annan ytterligare gräns som passerats på vägen.

Det var den 18 augusti och DN:s Peter Wolodarski skriver om hur de politiska systemen förändras. I Polen, i Ungern, i Ryssland och i USA, när forskning, rättsväsende och utbildning politiseras och avprofessionaliseras. Inte helt och hållet, så klart, men tillräckligt. Som i HBO:s »Succession« när mediemogulfamiljen ska flirta upp en svinrik azerbajdzjanier, som är mycket intresserad av att köpa ett stort nyhetsbolag, med en positiv agenda för hans region. »100 procent oberoende, men från vår synvinkel«, som han uttrycker det.

LÄS OCKSÅ: Jenny Lindahl: Nyfikenhet är överskattat

Det är i början på mars, 2020. Du är säkert lite trött. Vintern blev bara blöt och konstig, och nu undrar du om de närmaste åren ska innebära en kulturpolitik där medier, universitet, institutioner och folkbildning antingen faller in i ledet eller blir av med anslag. Kanske känner du dig trygg i att demokratin alltjämt är stark. Kanske. Problemet är väl att du nog är lite blasé och lite för trött på rop om att gränser passerats, för att bli tillräckligt oroad.

Det finns också någonting smått patetiskt med att hålla på och »varna för fascism«. Så lättköpta poänger. En ståndpunkt med så mycket allvar och drama som går att uppbåda, utan att komma i konflikt med någon viktig. Vänsterliberalismens svar på att ta människors oro på allvar. Lätt att häva ur sig. Låg bevisbörda.

Själv hör jag till dem som tjatat om detta i åratal. Inte för att jag tycker att det låter bra, utan trots detta. 1900-talshistorien är inte bara en kliché utan något som hände, och som fortsätter att hända. Ännu mer patetiskt än att varna för fascism är väl i så fall att börja förklara varför fascism är farligt. Här börjar det alltid låta lite dumt. Ord som »fula tryne«, eller »stöveltramp« börjar dyka upp. Kanske till och med avhumaniserande ord som »råttor«.

Kanske hör du på varningarna och tänker att det är överdrivet, att det är ett obehagligt språkbruk, och att det är som det är. Nu har vi de här partierna i riksdagen, och vad är egentligen problemet?

Problemet är kampen om dina tankar.

Du kan inte hitta ett enda politiskt parti som inte har en strategi för att hantera SD. Men de är inte mycket att vara rädda för. Dels visar västeuropeisk historia att den här typen av partier nästan aldrig blir större än vad SD är just nu. De som kan tänka sig att rösta på SD gör det nu. De kanske inte kommer att lägga av med det, men de kommer inte bli så många fler.

Så länge inte våra tankar och värderingar förändras.

När konspirationsteorier börjar kännas intressanta. När vi är beredda att likt Hem & skola från 80-talet slå ner på det som vi tror hotar ordningen och våra gemensamma värderingar.

När du känner att vissa journalistiska perspektiv kan vara skadliga. När du känner att ilskan verkligen rinner till för att någon har fått pengar för konst för maskar. När du skriver under en petition för att en musikdelningstjänst ska ta bort en låt som skämtar om pedofili. När du okritiskt delar vilken upprörande nyhet som helst på sociala medier utan att kolla närmare om den stämmer.

Det är då du reproducerar den okritiska rädslan för den skadliga kulturen. Sammantaget skapas ett mönster som slår direkt mot den fria tanken, och i slutänden mot fria institutioner, medier och forskning. Det är det enda du behöver vara rädd för. För det slår inte bara mot alla andras fria tanke, utan också mot din.

Jag brukar sätta min väckarklocka med låten »Ballad of serenity«, som är signatur till tv-serien »Firefly« av Joss Whedon. »Burn the land and boil the sea. You can’t take the sky from me.« Det är ingen som kan ta min fria tanke, utom jag själv.

Eller ibland blir det »It’s the best day ever« från Svampbob Fyrkant. Det beror på när jag sätter klockan. Tanken är som sagt fri.

Läs alla krönikor av Jenny Lindahl här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera