Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju / Lunch med

Poeten Farhiya Feysal: »För mig betyder slöjan allt«

Den somaliska poeten Farhiya Feysal beskriver slöjan som 99 procent av sin identitet. – Jag skulle hellre dö än lämna huset utan den.

Hon kom till Sverige som 7-åring från staden Hargeisa, Somalia, för att återförenas med sin mor, som på läkares inrådan sökt sig till Sverige för att få den vård hon behövde när njurarna slutat att fungera. Farhiya Feysal landade på Arlanda, i en helt annan värld.

– Där var en massa vita människor, som pussade varandra på munnen offentligt. Tillvaron var full av sådana chockerande små kulturkrockar.

Redan som barn talade hon somaliska, engelska och swahili. På sex månader lärde hon sig svenska. Farhiya tar en bit friterad sötpotatis och rättar till sin plommonfärgade hijab vid hårfästet. Slöja började hon använda redan som 6-åring, men utan att då förstå dess innebörd.

– Först ville jag bära den för att min mormor, mor och mostrar gjorde det. Så jag fick en liten slöja att leka med, och tog den på mig.

Med tiden kom hon att förknippa slöjan med en djup religiositet.

– Slöjan är 99 procent av den jag är. Jag gör vad jag vill, men inom ramen för islam. Att be mig ta av mig sjalen: Man kunde lika gärna be mig dö.

I Umeå demonstrerade kvinnor tidigare i år för rätten att bära slöja. Samtidigt måste kvinnor i Iran som trotsar lagen om slöjtvång utstå bestraffningar.

Kan du förstå dem som ser slöjan som en symbol för förtryck?

– Då lägger man problemen på ett plagg, i stället för att fokusera på vad förtrycket gäller och hjälpa dem som till exempel utsätts för hot och hedersvåld. Det förtrycket har inte med islam att göra, utan med en kultur som har gått för långt.

Visst, islam säger att plagget är obligatoriskt, medger hon.

– Men många väljer att inte bära det, och det är okej.

I sina texter talar hon om en omgivning som vill tala om hur hon ska leva sitt liv. En press, som hon i högre grad känner från samhället än från familjen.

– Många anser mig omodern för att jag vill gifta mig utan att ha haft pojkvän. Men det är mitt val.

Hennes egen familj har däremot aldrig begränsat henne.

– Mamma har alltid stöttat mig. Hennes enda krav är att min make ska vara muslim. För mig är det inget problem.

Med orädd poesi som »Osäker grabb« har Farhiya även utmanat pojkar i kriminella gäng, som fastnat i en myt om sig själva och tror att det är coolt att dö. Trots att det, enligt Farhiya, bara leder till att »de blir en Instagrampost, bortglömd efter några dagar«.

– Vissa tyckte att jag »mockade« (raljerade om) dem som dött. Men jag vill bara rädda liv.

Hon har bekanta som förlorat sina liv i gatuvåldet; stökiga killar, som hon sett hänga i centrum sedan hon var barn. Som sedan plötsligt är borta.

– Det är svårt att ta in. De var en stor del av min barndom. Mot oss yngre barn var de snälla.

Man talar ofta om killarna i förorten. Har man svikit tjejerna?

– Kvinnan kommer alltid att vara utsatt för att hon är kvinna, och förväntas vara bäst på allt. Men feminism för mig handlar bara om att hjälpa överklasskvinnan. 

Kan det inte också vara att motverka att flickor blir bortgifta?

– Ja, men fördomen är att det bara sker inom islam. Jag förnekar inte det, men utsatthet är inte knuten till en viss grupp; den finns överallt; inom kristendom och i judiska familjer. Islam säger att du inte får gifta bort en kvinna mot hennes vilja. I Koranen finns heller inget som förespråkar kvinnlig omskärelse.

Som svart, muslimsk kvinna råkar hon själv representera det hon anser vara det mest utsatta.

– Jag känner mig inte utsatt. Men när jag går på en arbetsintervju räknar jag med ett nej, för att jag är svart och bär slöja.

Är det inte bara som det känns?

– Nej. Och när jag går in i en affär tänker jag alltid att jag inte kan lämna den utan att ha köpt något. Då kommer de att misstänka att jag har stulit.

Risken finns också att omfamnas av ett slags omvänd rasism – att i första hand bli en symbol.

– Men alla som ser ut som jag, tycker inte som jag. Det är kul att inspirera. Men jag är ingen symbol för muslimska tjejer, eller förortsbarn. Jag är Farhiya. Punkt slut. 

***

FAKTA: Farhiya Feysal

Ålder: Fyller snart 21 år.

Gör: Poet. Arbetar till vardags vid ett telekomföretag i Norrköping. Plan på att plugga till psykolog.

Bor: I stadsdelen Ryd, Linköping.

Familj: Mor, storebror och lillebror.

Aktuell: Med monologen »Reflekterad olydnad«, som i år spelats på Östgötateatern, Linköping. Framträdde nyligen med monolog i SVT:s satirprogram Svenska nyheter. Har vunnit poesitävling; Ortens bästa poet, och framträtt på Grammisgalan.

Åt: Veganburgaren Beyond Luleå på Bastard burgers i Norrköping.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera