Aktuellt / Veckans Fokus

Volvo, midsommar – och näktergalar: Så fick Sverige världsberömda sopraner

Blott Sverige svenska kullager har. Liksom Volvo, surströmming, midsommar och ... världsberömda sopraner.

Glöm Robyn, Avicii, Swedish House Mafia och till och med Abba. Den första och kanske största svenska musikexporten hette Jenny Lind och har gått till historien som »den svenska näktergalen«. I år är det 200 år sedan hon föddes under fattiga omständigheter i Stockholm. Hennes liv är som gjort för en Hollywoodfilm om en person som reser sig ur enkla omständigheter och blir sin tids kanske mest firade stjärna. Redan som 10-åring började hon som elev vid Kungliga Teaterns elevskola – och växlade snart över till operascenen. Efter en lika intensiv som kort karriär slutade hon sjunga. Hon lämnade teatern 1849. Med undantag från en turné i USA och Kuba 1850–1852 sjöng hon inte mer efter det.

– Det är intressant hur mycket som skiljer sig mellan hennes och vår tid. Jag tycker att det är oerhört fascinerande att hon lämnade operascenen som 29-åring. I dag skulle det räknas som ungt att debutera som operasångare som 29-åring, säger Madeleine Allsop, som själv är sopran.

Madeleine Allsop är 23 år gammal. Nyligen emottog hon Anders Walls Confidencen-stipendium på 100 000 kronor. Efter studier i England är hon nu masterstudent i opera på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Vi ska återkomma till henne och nutidens sopraner. Men låt oss först konstatera att hennes karriär ligger framför henne och att det är så operavärlden ser ut i dag – sångarna debuterar senare.

När Jenny Lind var 24 år skrevs den allra första biografin över henne. Charlotte Birch-Pfeiffer skrev och texten publicerades i tre delar i Berliner Spenerschen Zeitung. Lagom till 200-årsjubileet kommer nu den riktigt stora och heltäckande biografin på svenska: »Näktergalen: en biografi över Jenny Lind« (Natur & Kultur), skriven av forskaren Ingela Tägil. Det är inte första gången hon skriver om Jenny Lind. Ingela Tägil doktorerade vid Örebros universitet  2013 med avhandlingen »Jenny Lind: röstens betydelse för hennes mediala identitet: en studie av hennes konstnärskap 1838–49«.

– Jag började själv som sångerska, men kände att jag ville komma vidare i livet och göra något annat. Jag började plugga musikvetenskap och skrev ett antal uppsatser. Så småningom började jag intressera mig för Jenny Lind och jag har levt nära henne i tolv år nu, berättar Ingela Tägil.

I sin biografi pekar Ingela Tägil på en rad förklaringar till Jenny Lind-febern som gjorde henne så enormt stor internationellt.

– Självklart har det med hennes röst att göra. Redan tidigt skadade hon rösten. Jag antar att hon hade knutar på stämbanden, eller någon slags förhårdnad som gjorde att hon läckte luft när hon sjöng.

Jenny Lind.

»Under flera hundra år hade kvinnliga sångerskor  setts som prostituerade – eftersom de ställde sig på en scen för allmän beskådan. Denna föreställning ändrade Jenny Lind på genom sin oskuldsfulla framtoning.« – Ingela Tägil är doktor i musikvetenskap.

Det gjorde att Jenny Linds röst lät lite skör, menar Ingela och lägger till:

– Det sågs som extra charmigt och extra kvinnligt. Hon beskrevs som den ljuvaste av kvinnor av många recensenter och denna image: att hon var blyg, oskuldsfull, är en förklaring till hennes framgångar. I mitten av 1800-talet sågs ju män och kvinnor som olika poler och Jenny Lind förkroppsligade det kvinnliga – som ju skulle vara svagt och sårbart. Och hennes sköra röst samspelade väl med detta.

En kritiker i Uppsalatidningen Corre­spondenten myntade år 1840 den beteckning som sedan följde Jenny Lind hela livet (och efteråt): »näktergalen«.

– Hon ville nog ge det intrycket själv, så hon har nog knappast något emot att kallas så. Samtidigt bör man minnas att det var ett vedertaget begrepp för många höga sopraner som var framgångsrika under den här tiden. Det råkade fästa bäst på henne, säger Ingela Tägil.

Att Jenny Lind också var fromt kristen och ägnade sig - sedan hon blivit världsberömd och börjat tjäna stora pengar – åt välgörenhet bidrog också till denna bild av henne som den perfekta kvinnan. Det var så hon framställdes i media.

– Hennes enorma genombrott hade inte varit möjligt utan tidningarna som ju i mitten av 1800-talet hade börjat spridas enormt. Namnet Jenny Lind sålde tidningar – men tidningarna gjorde henne också till ett stort namn.

I mitten av 1800-talet hade industrialiseringen gjort sitt stora genombrott. Även det blev en pusselbit i den framgångssaga som stavas Jenny Lind. Det tillverkades nämligen samlarbilder, porslinsfigurer, snusdosor med hennes motiv och en lång rad andra produkter som folk köpte. I dag skulle vi kalla det merchandise (som varje band med självaktning tjänar pengar på i form av hoodies, t-shirts, halsdukar och så vidare).

– Genom tidningar och idolbilder kunde folk i allmänhet få se hur hon såg ut. Och när de sett denna idealkvinna ville de uppleva henne under en konsert. Det ökade säkerligen biljettförsäljningen.

Ytterligare en lycklig omständighet spelade Jenny Lind i händerna. Nämligen att Napoleon några år tidigare, 1806, förbjudit kastratsångare. När de försvann öppnades en möjlighet för kvinnliga operasångare.

– Kastraterna hade varit primo uomo. De första männen. I och med att de förbjöds fick primadonnan – den första kvinnan – en viktigare position än hon haft tidigare. Så småningom föds hjältetenoren – som den manliga idolen, men då hade kvinnorna redan etablerat sig. Det märks inte minst på att det börjar skrivas mer roller för kvinnliga sångare under den här tiden. Och den främsta hjältinnan på den här tiden var en koloratursopran, vilket Jenny Lind var.

Den starka ställning som Jenny Lind (och andra sopraner) fick under den här tiden håller i sig än i dag. Men Jenny Lind lät knappast som någon av de stora sopraner som sjunger på operahusen år 2020.

– Hennes röst var högre och tunnare än dagens sopraners. Hon sjöng också utan vibrato. Det är inte Birgit Nilsson vi ska tänka, utan något som nog skulle låta gällt och lite pipigt.

Men det är inte lätt att säga om det förhöll sig så. Även Ingela Tägil som ägnat åratal åt Jenny Lind kan inte vara säker. Det finns ju inga inspelningar av Jenny Linds röst. Ingela Tägil har i stället läst kilometervis med recensioner och artiklar – för att se hur Jenny Linds samtid beskrev hennes stämma.

– Det går att få en relativt god bild av hur hon lät eftersom dåtidens recensenter var enormt skickliga på att beskriva. De kunde ju inte hänvisa till en cd-skiva eller en Spotifylänk. De behövde förklara mer ingående om varför man skulle lägga pengar på en biljett för att se denna operasensation.

Kanske är det inte rösten, inte heller det fromt kvinnliga eller faktumet att hon fyllde operahus över hela världen som den första superstjärnan någonsin, som är det största med Jenny Lind. Det tycker i alla fall inte Ingela Tägil.

– Nej, hennes största bedrift var att hon lyckades ta bort ett stigma som på hennes tid vilade tungt på kvinnliga sångerskor, ja alla kvinnor som stod på scen. Under flera hundra år hade de setts som prostituerade – eftersom de ställde sig på en scen för allmän beskådan. Denna föreställning, som både gjorde att de fick dåligt rykte och att de sågs som fritt byte för männen, ändrade Jenny Lind på genom sin oskuldsfulla framtoning. Att hon blev känd så tidigt gjorde att hon kunde sätta emot och säga nej. Det bör vi för alltid komma ihåg henne för.

Även på Kungliga Operan i Stockholm firas naturligtvis Jenny Lind under våren. Både med jubileumskonsert och med en utställning. Ansvarig för utställning och initiativtagare till konserterna är Katarina Aronsson som arbetar som dramaturg på operan. Även hon framhåller faktumet att Jenny Lind på många sätt är en föregångare – som modern kvinna:

– Bilden av den oskuldsfulla Jenny Lind är nog sann. Men läser man hennes brev framträder andra sidor. Hon var intelligent, strategisk, och oerhört mån om sitt oberoende. Hon är märkligt modern: först utbildning, sedan karriär och oberoende. Först därefter gifter hon sig och skaffar barn, säger Katarina Aronsson.

I Kungliga Operans utställning ingår några av Jenny Lind-souvenirerna från 1800-talet, tillsammans med den klänning hon bar när hon som ung flicka sjöng i det gamla operahuset. Dessutom kan besökarna läsa några av hennes brev och kontrakt.

– Utställningen ger en inblick i Jenny Linds liv och är ett självklart sätt att fira vår mest framgångsrika svenska operasångerska genom tiderna, säger Katarina Aronsson.

De båda jubileumskonserterna, som äger rum 21 och 22 mars i Guldfoajén på Kungliga Operan, är sedan länge utsålda.

– Intresset har varit enormt. Även 133 år efter hennes död är publiken mycket nyfiken på Jenny Lind. Det är dubbelt: Det är väldigt roligt att biljetterna gått åt, men tråkigt att inte alla som ville kunde få tag på en.

Den sopran som ska framföra Jenny Linds repertoar under jubileumskonserterna är Camilla Tilling – som var Jenny Lind-stipendiat år 1996, samma år som Jenny Lind hamnade på framsidan på 50-kronorssedeln.

– Det var ett underbart år. Perfekt att vara stipendiat då, när hon bokstavligt talat fanns i varje svensk plånbok, säger Camilla Tilling, på telefon och berättar att hon intresserat sig för Jenny Lind sedan dess och ser nu fram emot att resa till Stockholm för att medverka i jubileumskonserterna.

– Det är alltid roligt att sjunga för en svensk publik. Och det blir extra speciellt att framföra Jenny Linds repertoar. Ute i världen är det många som frågar mycket om henne eftersom de vet att hon var svenska och sopran – precis som jag.

Under några veckor har Camilla Tilling nu övat sin röst så att den ska nå de höga höjder där Jenny Linds röst hörde hemma.

– Det är inte helt lätt, men jag gör det med kärlek. Hon var koloratursopran, medan jag är lyrisk sopran så jag sjunger inte alls det som hon är känd för.

Camilla Tilling säger att hon funderat mycket på vad det var som gjorde att Jenny Lind blev så känd och varför karriären tog fart så snabbt och blev så omfattande. Hon nämner, precis som Ingela Tägil, en rad möjliga förklaringar men menar att den musik Jenny Lind framförde också kan ha haft en avgörande betydelse.

– På hennes tid fanns ingen Svensktoppen, heller inga streamingtjänster med popmusik. Jenny Lind var god vän med kompositörer som Felix Mendelssohn-Bartoldy samt Robert och Clara Schumann. De komponerade musik som låg nära folkmusiken. Dessutom sjöng Jenny Lind ofta ren folkmusik vid sina framträdanden. Jag kan föreställa mig hur vanliga människor gick och nynnande på denna musik, precis som vi i dag nynnar på poplåtar. Sedan fascinerades nog många av att hon förutom denna folklighet hade en röst som kunde ta trestrukna f och som var som en slags cirkusupplevelse för hon sjöng så fantastiskt.

Sedan några år tillbaka bor Camilla Til­ling med sin familj i den tysktalande delen av Schweiz, nära staden Luzern. Jag ringer henne en förmiddag i slutet av februari och hon berättar att de just för tillfället har två årstider samtidigt där hon bor: Bergen är vintrigt snöklädda, medan påskliljorna signalerar att våren har kommit till dalgångarna.

– Precis innan du ringde stod jag faktiskt i min snickarbod och planterade Jenny Lind-frön, säger Camilla Tilling och skrattar.

Jag ber henne förklara vad det är för fröer.

– Hon var ju en sådan megastjärna. Det går knappt att föreställa sig i dag, hur stor hon var. Men som du säkert vet fanns det mängder av souvenirer som tillverkades. Och de melonfröer jag nu planterar döptes också efter Jenny Lind. Så jag kombinerar odling och förberedelser inför konserten.

Camilla Tilling tillhör vad som just nu skulle kunna kallas »det svenska sopran­undret«. Hon är en av de många svenska sopraner som sjunger på de stora operahusen i Europa och Nordamerika, men som kanske inte är lika välkända hemma i Sverige. Men själv verkar hon tveksam.

– Vad kallade du det? »Sopranunder«? Håller svenskarna med om det? Gör vi som är verksamma som sopraner och sjunger runt om i världen något som svenskarna i allmänhet är stolta över – eller handlar det om att det finns fler arbetstillfällen utanför Sverige?

Det är frågor vi får återkomma till. Men att Camilla Tilling gjort en stortartad internationell karriär låter sig inte ifrågasättas. Hon är en världssopran, som har sjungit Richard Strauss-sånger vid Concertgebouw i Amsterdam, Henri Dutilleux »Correspondances« med Los An­geles-filharmonin. Hon har sjungit storroller i Mozartoperor som »Figaros bröllop«, »Trollflöjten« och »Don Giovanni« och stått på legendariska operascener som The Metropolitan Opera i New York, Opéra National de Paris, Bayerische Staatsoper i München och Royal Opera House i London.

– Royal Opera House är lite speciellt för där sjöng jag varje säsong under en tioårsperiod, men egentligen spelar scenen mind­re roll. Det är mötet med publiken som räknas och man vet aldrig var den är bäst: i München, London eller Sydney? Omöjligt att säga.

Hon växte upp på en gård i Linköpings kommun och hade ingen tanke på att bli operasångare.

– Jag har bott i Schweiz i många år nu och är så glad över att jag själv inte växte upp här, för då hade jag aldrig blivit operasångare.

Anledningen till det är inte att konkurrensen för blivande operasångerskor är hårdare i Schweiz än Sverige. Snarare handlar det om att utbildningssystemet i Sverige är friare.

– Vid 12 års ålder bestäms det vilka ele­ver som ska gå vidare till universitetet. De har betyg i årskurs 4. Hade det varit så på 70-talet i Sverige hade jag blivit hårfrisörska. Det var vad jag drömde om när jag var 12.

Att hon inte klipper lugg och lockar hår i dag är helt enkelt en slump, menar hon.

– Jag sjöng jämt. Jag tänkte aldrig på det, jag bara sjöng. Det fanns i mig redan tidigt, men jag hade ingen aning om att man kunde bygga en karriär på det då. Inte ens när jag gick på operan för första gången i mitt liv – då var jag 19 år gammal – slog det mig. Jag tyckte för övrigt inte riktigt att opera var så bra då. Men sedan blev det bara så och i dag är jag oerhört tacksam över att ha detta som mitt yrke.

Nu säger hon också att det var tur att hon inte visste hur hårt det var att bli operasångare – och att konkurrensen är så hård.

– Hade det varit min dröm hade jag satsat hårdare och då hade varje motgång varit tuffare. Nu blev det bara så här.

Men livet som operasångare på den internationella toppnivån är givetvis präglat av hårt arbete.

Varje dag övar Camilla Tilling sång i två timmar.

– Sångövningen tar jag när jag är fräschast. På förmiddagen. Jag skulle egentligen ha övat precis nu när du ringde, men jag gör ett undantag i dag. Under de två timmarna är min koncentration som störst och sedan kan jag göra något annat. Sedan gäller det att hålla sig i allmänt god form fysiskt. Det är inget större problem eftersom jag har hund och bor i Alperna. Det går alltid nedåt eller uppåt när jag är ute med hunden. Det ger bra kondition.

Och konditionen krävs. Att stå på en operascen med publikens ögon på sig är enormt påfrestande. Camilla Tilling jämför det med att utöva idrott på hög nivå.

– Man måste ha minst en dag mellan framträdandena så att man hinner återhämta sig. Det vi håller på med är inte naturligt. För att inte forcera halsmusklerna behöver man återhämtning. För att klara av att sjunga på en viss nivå och göra en karriär krävs det att man lever sunt, är utvilad och psykiskt i balans.

»Det finns knappt några begränsningar för vad en regissör kan kräva av en operasångare i dag.«  Ulrika Tenstam är lektor i musikalisk gestaltning.

Att det krävs hårt arbete och mycket träning för att orka genomföra en operaföreställning kan Ulrika Tenstam, lektor i musikalisk gestaltning och sångpedagog på institutionen för opera vid Stockholms konstnärliga högskola, bekräfta. Hon är själv operasångare sedan 30 år tillbaka och undervisar studenter i operasång:

– Ja, det är oerhört utmattande. Diafragman jobbar hårt, man får kontraktioner i ryggen och hela bålen. I dag förväntas operasångare också vara skådespelare: de ska kanske kunna springa, ramla, ja rent av crawla på scen. Det finns knappt några begränsningar för vad en regissör kan kräva av en operasångare i dag. Rent mentalt är det också en stor anspänning. När man går in på scen är man närvarande på högsta nivå. Motsägelsen är att man samtidigt inte kan spänna sig, eftersom sångapparaten måste jobba fritt och då krävs det att den är avspänd. Och samtidigt ska det finnas både energi och muskeltonus omkring. Det är svårt att få ihop allt och kräver mycket träning, säger Ulrika Tenstam.

Under sina många år som operasångare har hon sjungit många operaföreställningar. Hennes förberedelser inför ett uppträdande är rigorösa. Hon berättar att många operasångare sover halva eller hela dagen inför en kvällsföreställning, men inte hon:

– Jag vill vara ensam. Jag känner mig som en greyhound i startboxen. Det innebär att vara ensam, vara närvarande i en tomhet som gör mig beredd på det som komma ska.

Cirka en och en halv timme före föreställningen äter hon, så att hon har energi för att genomföra uppträdandet. Därefter värmer hon upp kroppen försiktigt. Även knän och vrister, så att hon inte råkar stuka sig på scen.

– Efter andningsövningarna testar jag rösten i en kvart. När det nästan är dags för föreställning sätter jag mig intill scenen och försätter mig i min rollkaraktär eller den stämning som rollen kräver. Om någon pratar med mig då får de inga svar, säger Ulrika och skrattar.

Så här i coronatider pratas det mycket om smittorisker. Men för en operasångare kan en vanlig förkylning också vara ödesdiger. Jag frågar om det inte är lätt att bli nojig så här års när förkylningar och influensor avlöser varandra.

– Det gäller att inte noja så mycket. Bacillerna finns där. Vissa sångare klarar att sjunga förkylda. Det gäller att veta om man är en av dem. Hur försiktig man ska vara beror också på rollen man gör. Finns det inhoppare, är det en ledande roll? Men visst, jag har någon gång befunnit mig utomlands och vägrat lämna lägenheten för att jag varit rädd för att bli förkyld, säger Ulrika Tenstam.

Lika stor som anspänningen är inför, lika jublande euforisk kan man bli efter en genomförd föreställning menar Ulrika:

– Då känner man sig genomsköljd av känslor. Det är underbart att känna att publiken och ensemblen har delat något. Vi har berättat något om själva livet. Då är känslorna lätta, hoppfulla och spirituella! Ibland brukar jag skämtsamt säga att en föreställning är både kroppen och själens Friskis och svettis.

Vår tids allra största svenska operastjärna är den dramatiska sopranen Nina Stemme. Hon har utnämnts (av flera olika juryer) till världens bästa operasångare tre gånger, hon är hovsångerska hemma i Sverige och har också titeln Kammersängerin i Österrike. Listan över hennes operaframträdanden är oerhört lång – och hon sjunger på världens största operascener. Men den långa meritlistan gör inte att hon sjunger opera på rutin.

– Jag kan inte köra på säkerhet, då kan jag inte hålla på med livemusik. Självförtroendet åker upp och ner – och jag tycker det ska göra det. En operaföreställning går att likna vid en idrottsprestation, med både fysisk och psykisk ansträngning. Man måste vara levande i stunden. Ge intrycket av att allt kan gå hur som helst. Samtidigt gäller det att invagga publiken i trygghet, men under ytan måste jag ifrågasätta om jag gör rätt, säger Nina Stemme.

Vi möts i den ateljé på Södermalm i Stockholm hon delar med sin man, scenografen Bengt Gomér. Men Nina Stemme befinner sig långt ifrån alla arbetsdagar där. Mestadels är hon som sagt på turné ute i världen – och sjunger för stor publik i olika länder. För två år sedan utsågs hon till Årets svensk i världen eftersom hon är en ambassadör för svenskt kulturliv.

– Det var mycket hedrande. Jag ser mig gärna som en ambassadör för svensk kultur i allmänhet och svenskt musikliv i synnerhet. Och då gäller det den smala operafåran, med en senromantisk repertoar för en dramatisk sopran. Just nu är det jag som blir utnämnd till olika priser hela tiden, men det finns många fler sopraner i Sverige och det kommer fler, säger Nina Stemme.

Precis som Ulrika Tenstam ser Stemme en operaföreställning som något som skapar eufori. I intervjuer har hon refererat till att stå på operascenen som att utsätta sig för en »känslotsunami«.

– När jag väl står där är det bara det som gäller. Inget annat, säger hon.

Nina Stemme är också en framgångsrik operasångare på skiva, även om hon själv säger när vi träffas att hennes erfarenhet är större på scen.

– Det är stor skillnad. I en sal möter jag publiken och vi kommunicerar. I studion finns det bara en tänkt publik och kommunikationen måste gå via mikrofonen, som är en liten plupp som sitter alldeles för nära! Då måste man använda andra nyanser och färger och gå ifrån sin teknik lite grann. Jag har en stor röst, som bär, låter och klingar bättre i ett stort auditorium. Det verkar tyvärr inte vara högstatus att konstruera mikrofoner som återger det, säger hon och ler.

För två år sedan nominerades Camilla Tillings album »Gluck and Mozart arias« till operavärldens svar på Oscarsgalan, Opera awards, i kategorin bästa inspelning. Nu vann hon inte, men hennes skivinspelningar har tagits emot med lyriska lovord från recensenter över hela världen. På senaste skivan, »Jugendstil Songs 1898–1916«, tolkar hon bland andra kompositörer som Alban Berg, Arnold Schönberg och Gustav Mahler för att ge en bild av hur det lät i Wien runt 1900 då staden var en smältdegel av psykoanalys, konst, litteratur och formgivning – delvis under namnet »Jugendstil«. Att spela in skivor skiljer sig förstås från att stå på scen inför en stor publik.

– Jag ska erkänna att jag saknar publikkontakten. När jag står i en studio handlar det om att förstärka en känsla med min röst. Då är det lätt att bli oerhört fokuserad på att det ska låta korrekt. I konsertsammanhang är det bra att vara korrekt, men huvudsaken för mig är kontakt. Trots detta tycker jag det är fantastiskt kul att också spela in skivor.

Begreppet »Sopran« kommer från italienskans »sopra«, som betyder »över«. Det är den högsta kvinnorösten. Under den (utan fast gräns till sopranrösten) kommer mezzosopran och sedan alt. En sopran kan ta de mest högfrekventa tonerna och har ett klangfullt register mellan c i ettstrukna oktaven och c i trestrukna oktaven (på ett piano är det oktaverna strax under det allra högsta: fyrstrukna oktaven). Under 1700-talet utvecklades stämman och började delas in i koloratursopran (för de allra högsta tonerna – Jenny Lind var alltså en sådan), lyrisk sopran och dramatisk sopran. Sverige har alltså länge haft många framträdande sopraner internationellt.

Det finns många teorier kring varför det är så. Förklaringarna är många och ibland smått fantastiska – som att det skulle bero på att det var så långt mellan de svenska bondgårdarna, så kvinnorna fick öva upp sina röster när de ropade in sina kor och att det har traderats genom generationerna.

Nina Stemme säger att hon »alltid« får frågan om varför det finns så många svenska sångare på de internationella operascenerna. Och varje gång hon får den, berättar hon att hon egentligen inte vet. Men att det kan ha med den svenska kulturen i stort att göra:

– I förhållande till folkmängd är vi långt framme i många grenar. Det var även så när vi utvandrade till USA på grund av fattigdom. De svenska emigranterna tog sig långt i det nya samhället. Vi svenskar jobbar hårt, fötterna i myllan, vi är grundade. Vi ser hantverket i konsten. De små detaljerna ska fungera för att vi ska kunna släppa loss och skapa vacker musik i stunden. Det kanske kan vara så enkelt?

En annan förklaring som brukar dryftas när det handlar om varför Sverige har fost­rat så många starka sopraner är faktumet att vi i vårt land har en väldigt stark körsångartradition.

– Det brukar talas om att vi sjunger så mycket i Sverige och att det är anledningen. Men jag har bott i Schweiz i tolv år och kan verkligen konstatera att de sjunger och joddlar hela tiden här också. Ändå finns det inte alls lika många schweiziska världssopraner. Jag tror det beror på att Schweiz är ett rikare land. Här kan man ha sång som hobby. I Sverige finns ett behov av att kunna överleva, få in pengar och försörja sig. Då drivs man hårdare. Historiskt har det svenska folket inte haft det så lätt. Musikutövning var länge därför ingen hobby, utan ett sätt att leva. Möjligen har det något med det hela att göra, säger Camilla Tilling.

Kanske är det också så att Sverige än i dag har ett mindre utvecklat kulturklimat än många centraleuropeiska länder? I alla fall när det handlar om opera, som i länder som Tyskland och Frankrike verkligen har hög status. Långt högre än här i Sverige.

– Då är det inte så konstigt att man flyttar utomlands när man blir framgångsrik. Ute i världen är det bättre betalt, det finns mer prestige. Vi får inte glömma att operasång ändå är en mycket avancerad konst, säger Ingela Tägil.

Eller så har det med vårt språk att göra. Den som är tillräckligt gammal minns säkert »Mupparna« och den svenske kocken som liksom nynnade och sjöng fram sin rotvälska – som skulle föreställa svenska. Den svenska språkmelodin, prosodin, uppfattas av många som »sjungande«. Dessutom har vi många låneord från både franska, tyska och engelska i svenskan – och eftersom vårt språkområde är litet tillägnar vi oss gärna främmande språk på ett sätt som inte är lika självklart för personer födda i större språknationer, som exempelvis Frankrike, Tyskland eller Storbritannien.

– Språkintresset hos en operasångare bör vara nästan lika stort som musikintresset. Det är ju texterna som gör att vi får vara med. Annars kan ju en trumpet eller något annat instrument ersätta oss. Men instrumenten kan inte förmedla texter. Efter 20 år som operasångare känner jag starkt att det är en textförmedlare jag är. Dessutom har vi svenskar lätt för att härma andra språk. Tyskar och fransmän hör inte att vi bryter när vi sjunger, säger Camilla Tilling.

Nina Stemme håller med om att språket kan vara en förklaring.

– Vi har ett vokalrikt språk, och lite beroende på var man kommer ifrån, uttalar man dem någorlunda rent. Det hjälper. Sen är svenska ett litet språk och det tvingar oss att vara flexibla. Vi är också vana att höra andra språk, vilket gör att vi sjunger lättare på franska, tyska, italienska och ryska än vad kollegor från den anglosaxiska världen gör. De är inte sällan rädda för att sjunga på andra språk. Vi tränar våra öron tidigt, säger Nina Stemme.

På hemmaplan. Miah Persson gör succé på Konserthuset i Stockholm 2019. I övrigt är hon en av de svenska sopranerna som hörs och syns i de stora operasammanhangen runt hela världen.

Att det finns en stolt tradition att blicka tillbaka på kan också ha en avgörande betydelse. Där har näktergalen Jenny Lind troligen inspirerat, liksom senare tiders operastjärnor.

– En ung tjej med bra sopranröst kan nog inspireras av Birgit Nilssons stora framgångar, eller se på hur bra det går för Nina Stemme i dag och känna att de vill vara del av en svensk soprankanon. Det är väl som när alla ungdomar vill börja hoppa stav när Armand Duplantis slår världsrekord, säger Katarina Aronsson.

Den där frågan om det svenska sopran­undret får Nina Stemme inte bara här hemma i Sverige, berättar hon. Hon får även besvara den när journalisterna skriver för tidningar i New York, Rom, Paris eller London.

– Ja, det finns en medvetenhet om svenskarnas framgångar även där. Jag tror det beror på att vi haft ett antal stora fixstjärnor, som Birgit Nilsson, men också för att det är så många som lyckas internationellt. Som jag själv. Eller Miah Persson, Katarina Dalayman, Cornelia Beskow, Ingela Brimberg, Elisabet Strid, Iréne Theorin eller Camilla Tilling – för att ta några exempel av alla etablerade sopraner, säger Nina Stemme.

Flera av dem jag talar med lyfter också upp faktumet att det inte bara finns svenska förebilder – de är också omtyckta internationellt eftersom de inte uppvisar några divafasoner. De är trevliga, enkla och plikttrogna – sina stora framgångar till trots.

– Jag har för mig att det är mezzosopranen Malena Ernman som sagt att svenska operasångare gärna anlitas eftersom de är så lätt att samarbeta med. De har inga divafasoner. Jag menar, vi har ju ändå en jantelag i Sverige, säger Ingela Tägil. Hon skrattar och lägger till:

– Men det gäller inte bara svenska operasångare. Vi har ju en stark export även inom andra musikgenrer, musik i allmänhet.

Men vad beror det i så fall på att det inom opera just blivit kvinnorna som gjort internationell succé? Det talas oftast om att det är de svenska sopranerna – som ju är kvinnor – som har starka internationella karriärer.

– Ja, vad kan det bero på? Kanske för att vi kommit långt i jämställdhetsfrågor. Svenska kvinnor har yrkesarbetat i fler generationer än vad som är fallet i andra länder. Eller handlar det om röstideal och teknik som passar svenskor? Jag vet faktiskt inte, säger Ingela Tägil.

Dramaqueen. Nina Stemme spelar Alicia Hauser i »Notorious« på Göteborgsoperan.

Men Nina Stemme tror att det snart är dags att börja undersöka de manliga operasångarnas framgångar internationellt också.

– Daniel Johansson, Mikael Weinius. Peter Mattei och John Lundgren är ju bara några av de namn jag kommer på nu. Men ja, ni får nog återkomma till opera – och skriva om de svenska männens framgångar också, säger Nina Stemme.

I sitt Sommar i P1 talade Nina Stemme om att opera alltför ofta handlar om att gestalta manligt lidande på scen.

– Jag tycker personligen bättre om att gestalta det mänskliga lidandet. När vi börjar prata om kön kommer vi lätt in i stereotyper. Samtidigt som vi måste tillåta att det finns skillnader handlar det också om något som är större än kön: en man kan väl känna igen sig i Elektra, i hennes situation. Det är inget konstigt.

Elektra är huvudrollen i Richard Strauss opera med samma namn. I den berättas historien om hur Elektra vill hämna sin fader Agamemnons död. Och hämnd är, precis som Nina Stemme säger, ett allmänmänskligt tema som inte har med kön att göra.

– Nej, för mig spelar det inte så stor roll vilket kön en rollkaraktär har. Jag hade gärna sjungit Wotan i Richards Wagners opera »Nibelungens ring«, men det är svårt röstmässigt. Hade jag varit skådespelare hade det varit enklare. Men både i opera och teater finns det fler roller skrivna för män. Det skulle jag vilja bidra till att förändra, säger hon.

Nina Stemme var en av de 690 kvinnor som skrev under metoouppropet #visjungerut. Själv har hon sagt att hon varit relativt förskonad från sexism, eftersom hon alltid varit bra på att säga ifrån. Jag frågar henne om hon märker någon skillnad i arbetsklimatet så här några år efter #metoo.

– Oh, ja! Det är skillnad. Jag kan skoja och vara fysisk med folk jag känner. Men i min position har jag hög status och makt och därför måste jag passa mig. »With great power, comes great responsibility«, som det heter. En gång lade jag vänskapligt armen om en manlig regiassistent. Han berättade sedan för mig att han slutat närma sig på det sättet, på grund av #metoo. Det fick mig att tänka efter. Sedan har vi ju American guild of musical artists som ger kurser på teatrarna i hur man förhåller sig på arbetsplatser. Det är en ännu större fråga i USA. Så visst märks det en skillnad och faktiskt, en smula räddhågsenhet. Det svåra är att opera är en undersökande konstart, där vi måste gå utanför oss själva. Vi måste bryta normer och överträda gränser på scenen för att nå folk. Men det är på scenen. Och där är jag inte Nina, utan någon av mina roller, berättar Nina Stemme.

Alla jag talar med är eniga om en sak som förklaring till den starka sopranvåg som utgått från Sverige på senare år: utbildningen. Den svenska operautbildningen håller en hög nivå internationellt och vi har många väldigt duktiga sångpedagoger.

– Ja, vi ligger långt fram i Sverige. Det ser vi inte minst på att vi har ett stort söktryck från studenter både inom och utanför Sverige. När jag gästundervisat vid universitet och högskolor utomlands har jag hört hur väl det talas om Sverige och vår utbildning i andra länder. Sedan är det ju också ett faktum att det går väldigt bra för svenska operasångare. De gör fina karriärer både i Sverige och utomlands och är mycket uppskattade. Det beror nog till viss del på den utbildning de har tagit del av, säger Ulrika Tenstam.

Antalet som antas till kandidatprogrammet på institutionen för opera vid Stockholms konstnärliga högskola är cirka åtta sångstudenter i olika röstfack och åldrar. Utbildningen är treårig och det går också att välja en ettårig magisterutbildning. För att bli antagen krävs naturligtvis vissa förkunskaper.

– Man ska ha jobbat med sin sångröst tidigare, så att den är hanterbar under utbildningen. Man behöver också ha lärt sig musikteori så att man kan hantera noter och tillgodogöra sig de verk som ingår.

Studenterna kommer bland annat från folkhögskolor där de redan studerat sång. Och det är obligatoriskt med ett antagningsprov där det bedöms om personens kunskaper och röst är tillräckliga. Stockholms konstnärliga högskola ingår i Bolognasystemet, vilket innebär att det också kommer relativt många utbytesstudenter från andra länder.

– Det är oerhört viktigt med detta utbyte mellan länderna. Det lär vi oss alla något nytt av, säger Ulrika Tenstam.

Utöver Stockholm erbjuds i Sverige operautbildning på högskolenivå bland annat i Västerås, Göteborg och Malmö.

– Lärare är individer och det innebär att vår undervisning i viss mån skiljer sig från varandras. Själv strävar jag efter att ge mina studenter en holistisk undervisning. Det innebär att vi arbetar både med rösten, uttrycket, det musikaliska, undertexten och det dramaturgiska. Opera rymmer ju så många olika bitar. Visst lägger jag som sångpedagog mycket fokus på olika funktioner i röstapparaten, men det måste alltid kopplas ihop med vad du ska berätta och uttrycka. Instrumentet bor ju i kroppen och via nerver är det kopplat till våra känslor, vår personlighet och vårt temperament, säger Ulrika Tenstam.

Den engelska sopranen Madeleine Allsop säger att hennes sång utvecklats sedan hon kom till Sverige. Men hon valde dock inte att komma hit för operautbildningens skull. Som så ofta var kärleken inblandad. Madeleine följde med sin pojkvän till Sverige – men upptäckte snabbt att det också kunde vara en karriärfördel för henne själv.

– Här i Sverige har de allra flesta råd att studera till operasångare. Att studierna här går att finansiera via studiemedel gör det möjligt för personer med olika social bakgrund. Sen finns det många stipendier som ger stöd åt unga sångare, som det jag just fått från Anders Walls stiftelse.

Till skillnad från vad andra anser – att operan i Sverige inte har samma höga status som i andra länder – tycker Madeleine Allsop att operakulturen i vårt land är extremt spännande och innovativ.

– Jag tycker det händer så oerhört mycket. Det är roligt att Kungliga Operan sätter upp »Dracula« och andra oväntade föreställningar, vilket gör opera tillgänglig för en bredare publik, säger Madeleine Allsop.

Katarina Aronsson från Kungliga Operan bekräftar att det är en uttänkt strategi.

– Publikintresset i Sverige är stort. Men vi arbetar ständigt på att nå en bredare publik. Där ligger vår stora utmaning, säger Katarina Aronsson.

Förutom det breddande tilltalet i de stora operahusen nämner också Madeleine Allsop den innovativa operakultur som utvecklas runt om i Sverige på små sommarfestivaler. I sommar ska hon själv sjunga Zerlina i Mozartoperan »Don Giovanni« med Opera Warberg – på svenska!

– Det är en ung och energifylld ensemble som verkar vara öppen för experimentella tolkningar. Sådant händer inte lika ofta i Storbritannien. Där är operakulturen mer konservativ.

Den unga studenten från Storbritannien verkar alltså ha hittat ett hem här i Sverige, även på operascenen. Men trots att hon är bokad i sommar och nyligen fick ett stipendium ser hon krasst på sitt yrkesval. Jag frågar henne vad hon tycker krävs av en professionell operasångare och svaret kommer blixtsnabbt:

– Thick skin. Men jag älskar det ändå!

Ja, det krävs rätt hård hud för att etablera sig som professionell operasångare. På Stockholms konstnärliga högskola ingår därför viss undervisning i entreprenörskap.

– Opera är en frilansmarknad. Det gäller att vara försigkommen och kunna söka sig fram genom kontakt med agenturer och operahus. Men vi försöker också uppmuntra våra studenter att tänka utanför ramarna: Om ingen stor institution anställer en kanske man ska starta ett eget operasällskap och producera sina egna föreställningar? Det är inte bara på Kungliga Operans stora scen en operasångare kan verka. Det finns också experimentell opera och barnopera. Det gäller att se möjligheterna. Sen är det ju ingen hemlighet att de stora marknaderna finns i Europa, kanske framför allt i Tyskland. Våra studenter vet detta, säger Ulrika Tenstam.

I karriärsupptakten. Madeleine Allsop som Elisetta i »The secret marriage« på Hampstead Garden Opera.

Att operaintresset är starkast i Tyskland håller Nina Stemme med om. Hennes favoritscen är för närvarande Bayerische Staatsoper i München.

– Där lyckas de kombinera intressanta produktioner och ett skådespelarmässigt förhållningssätt med absolut yppersta musikaliska utövande. Dessutom är det en oerhört fin atmosfär på och omkring scenen.

Hon har dock noterat att det svenska operaintresset ökat stadigt under de år hon själv varit verksam.

– Våra operahus är ofta utsålda. Det finns ett större intresse i verkligheten än vad som speglas i pressen. Det skrivs för lite om opera och kultur i allmänhet i svensk press. Att skriva en välformulerad recension var tidigare en konst i sig. Det har prioriterats ner rejält. Det är tråkigt. I Tyskland skrivs det goda recensioner. Där finns en större debatt – operan är en del av både det politiska livet och kulturlivet, precis som teatern, säger Nina Stemme.

Hon om någon bör veta – för även om både hennes röst och hennes sceniska närvaro är en helt annan än vad som gjorde Jenny Lind till ett världsnamn på sin tid, är hon det närmaste Jenny Lind vi kommer i dag, mätt i berömdhet i världen.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera