Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Finn Zetterholm: Lagomfolket i landet lagom tror lagom mycket

Det finns andra religiösa symboler än krucifix och stjärnor.

I dessa yttersta tider vill vi skylla på något, eller i varje fall hitta orsaker. Kineserna, eller bristen på lagerhållning av skyddsmasker. Förr skyllde man på Gud. Det var på ett sätt enklare. Människan kunde inte göra något åt det. Många menade visserligen att det var ett straff för våra synder, eftersom Gud gett oss fri vilja, men så kom man inte undan problemet.

Redan i Jobs bok i Bibeln drabbar alla olyckor den rättfärdige Job, som bara gjort gott. Förtvivlad frågar han Gud varför han ska straffas så. Gud säger att han vill pröva honom. Som så ofta i Gamla testamentet framstår Gud som nyckfull och elak. För om Gud är både god och allsmäktig och oskyldiga människor drabbas, hur går det ihop?

Det gör det inte. Den stora jordbävningen i Lissabon 1755, där 15 000 människor dog blev ett paradexempel på det så kallade teodicéproblemet. Om det handlar Voltaires roman »Candide« som skrevs vid samma tid. Voltaire var inte ateist, men han var uppkäftig mot religionen. »Om inte Gud fanns hade vi varit tvungna att uppfinna honom«, sa han.

I dagens avkristnade Sverige tror vi inte på Gud. Men svenskarna säger att de tror på något. Vad detta något är har vi svårt att uttrycka. Ofta tycks det hänga samman med naturen och skogen. Vi är kollektivt lagomtroende.

»Något som haver barnen kär  …«

»Något vår som är i himmelen  …«

»Gud, Gud, Gud är en undervattensbåt«, hörde jag några barn sjunga som hade präster i släkten.

Själv är jag varken religiös eller ateist, jag kallar mig agnostiker, en som lämnar frågan öppen. Det är möjligen osannolikt att det finns en Gud, men jag kan inte veta det helt säkert. Det är kanske vagt, men jag ser det som intellektuellt hederligt. Jag är uppväxt i en frisinnad miljö där man ofta diskuterade trosfrågor. Religion intresserar mig och jag tycker mig se substitut för den överallt. Det ständiga plockandet med mobiler har övertagit radbandets roll. Teddybjörnarna i folks fönster under coronaisoleringen är moderna helgonbilder.

Religiösa fundamentalister är avskyvärda, men ateistiska fundamentalister är inte heller så kul. De ler medlidsamt åt de troende. Jag tycker det är att skjuta på sittande kråka. Många ateister är emot religionsundervisning i skolan. Men det blir historielöst. Man kan inte förstå olika kulturer utan att veta något om deras tro. Även om man som jag tycker illa om KD, kan man inte förneka hur stor del av vår äldre kultur som är sammanflätad med kristendomen. Vet man ingenting om Gud och Jesus blir det omöjligt att förstå Bachs musik, Rembrandts tavlor eller Dostojevskijs romaner.

Legenden om Kristus och storinkvisitorn i »Bröderna Karamazov« handlar om vår fria vilja. Författaren Anthony Burgess skrev romanen »A clockwork orange«, som Stanley Kubrick gjorde film på. Där blir huvudpersonen, den kriminelle Alex, psykiskt lobotomerad. Han har inte längre någon fri vilja, han har blivit en apelsin med urverk. För katoliken Burgess var det här en moralitet om vårt samhälle. Mina vänstervänner avskydde filmen. De såg den som en kritik av den kommunistiska utopin om ett lyckosamhälle som lagstiftat bort ondskan.

Svenska kyrkan har försökt hänga med sin tid och bra är väl det. Risken är att kristendomen blir urvattnad och att Gud blir en mespropp. Jag minns gamle Sven Stolpe, som min far kände. Han var mörkblå katolik med extrema åsikter, men han var rolig.

»Det finns ingen medbestämmanderätt på yttersta domen«, röt han.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera