Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

P O Enquists sista roman från Västerbotten visar att han var beredd

Sara Lidman. Torgny Lindgren. P O Enquist. Tre av vår samtids stora berättare. Alla tre från Västerbotten. Från och med denna vecka är de alla borta.

När »Liknelseboken« kom 2013 var den en kommentar till och en utveckling av den självbiografiska och Augustprisvinnande »Ett annat liv«. Författaren hade något mer på hjärtat, något outtalat: I cirklar vandrar han mot sitt ärende, en kärleksroman ska det bli, utlovas, och vägen dit går via katter sända på flottar mot en obeveklig död, via döda pojkar, en död fader och moder, utrivna sidor och halvt uppbrända anteckningsblock.

Det finns en första kärlek på ett kvistfritt furugolv. Och Stig Larssons »Autisterna«, Sara Stridsbergs »Darling River«, Kerstin Thorvalls »Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig«, alla den svenska litteraturhistoriens romanser med stora åldersskillnader, har fått fint sällskap.

LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: De grekiska myterna beskrivet på ett nytt sätt

Måhända är »Liknelseboken«, vars själva titel för tankarna till Bibeln och dess undervisning via liknelser, kanske ändå en bok som mer än något förbereder sig för den död som måste komma, inte med frälsning, för den har författaren redan bytt mot den »frälsning med frihet« som kärleken kan ge, men med ett avslut. En sorts färdighet.

Även döden förblir en liknelse, något vi aldrig kan fatta tag i, bara kämpa med att förstå genom tankens och hjärtats livslånga föreställningar. I »Liknelseboken« närmast ropande via gruppen av vänner  som »redan hade avslutat sina liv, men tanklöst låtit kropparna dröja sig kvar, vid flodens strand, som om det ännu inte var färdigt«, vänner som slagrörda och sluddrande, med stumma vattniga ögon, jagar på berättaren med sina ifrågasättanden av vad han planerar att göra, och sina krav på att det blir gjort.

För åtta år sedan gjorde jag ett större porträtt på författaren Stig Larsson för DI Weekend, i samband med hans självbiografi »När det känns att det håller på ta slut«. Trots sin litterära kultstatus i egen rätt så noterade jag hur förtjust han var över att kunna berätta om sin uppväxt i trakterna tvärs över älvdalen, i Skellefteåtrakten, från olika medlemmar i den legendariska berättartrion från Västerbotten: Sara Lidman. Torgny Lindgren. P O Enquist. Tre av vår samtids stora berättare. Från och med denna vecka är de alla borta, vilket fick landshövdingen för »Berättarnas län« att utropa länssorg. De litterära insatserna för den lokala trakten runt Enquists barndomsby Hjoggböle är betydande, som återkommande fält för romanernas prövande av livet och dess minnen.

LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: På skärmen lär jag känna min omgivning på ett nytt sätt

P O Enquist var en flitig och mångfacetterad skribent, trots ett längre avbrott av skrivkramp. Ett trettiotal romaner, pjäser, essäer, en biografi över Strindberg, självbiografiska romaner, till och med filmmanus, hann han med.

Framför allt lämnar han avtryck med sitt fria sätt att väva en berättelse runt en specifik huvudperson som med varierande fiktiv ledighet förhåller sig till historiska händelser, som i »Boken om Blanche och Marie«, där relationen mellan Marie Curie och hennes gravt amputerade assistent står i centrum. Priserna kom också till honom. Nordiska rådets pris. Svenska Akademiens nordiska pris. Franska, brittiska, tyska priser. Frans-ka och brittiska tidningar nämner framför allt »Boken om Blanche och Marie«, »Livläkarens besök«, »Nedstörtad ängel« och »Magnetisörens femte vinter«.

Det är inte ofta epoker går i graven, men ibland händer det faktiskt.

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera