Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Språket

Med tvärtom-språket som maktfaktor

I högerextrema kretsar används ord som godhetsapostlar och kulturberikare i syfte att avhumanisera motståndarna.

När jätten Dovre äntligen får se nykomlingen i familjen är han entusiastisk. Han vänder sig med värme i rösten till dottern Fríð: »Är detta det skäggbarn du berättade om i går?« Dovre tittar på den skäggige gossen och myser: »Inte många sådana män kommer hit från människornas värld.«

Sagan om folket på Kjalarnes skrevs under tidigt 1300-tal. Den är kanske den mest udda av islänningasagorna. Där finns den råbarkade berättarstilen och de bloddrypande fejderna – men också en ovanligt känslosam underton. Det är en hedersbetygelse när Dovre kallar gossen skäggbarn. Skägget signalerade mod och manlighet. Ett skäggbarn var den tidens önskebarn.

I dag väcker ordet skäggbarn andra associationer. På senare tid har det blivit en favorit bland självutnämnda Sverigevänner. Oftast används det för att insinuera att ensamkommande utger sig för att vara barn – men i själva verket är vuxna män. Ordet ingår i ett ständigt växande lexikon av nedsättande benämningar på olika minoriteter.

Gemensamt för många av dessa ord är ironin. Den som delar samma åsikter förutsätts förstå att en kulturberikare är en brottsling, att en pensionsräddare är en bidragstagare och att ett kompetensregn är synonymt med migranter utan högre utbildning. Det är ett slags tvärtom-retorik där invandringskritiker anammar meningsmotståndares ord och spegelvänder betydelserna. Greppet syftar till att underminera motståndarsidans budskap.

Samma strategi används för att ironisera över personer som är positiva till invandring. Ofta beskrivs de som godhets-apostlar som ägnar sig åt att godhetssignalera. Somliga anses medvetet störta Sverige i fördärvet. Andra tros vara så blåögda att de inte inser farorna med dagens migrationspolitik. Orden fungerar som idiotförklaringar. Och sådana meningsmotståndare kan avfärdas som batikhäxor, flyktingkramare och vänsterblivna.

Idiotförklaringen är första steget i den avhumanisering som alltid har varit högerextremismens paradgren. I »LTI: tredje rikets språk« beskrev filologen Victor Klemperer hur språket i det nazistiska Tyskland började med en uppdelning mellan arier och icke-arier. Den retoriska resan slutade i koncentrationsläger och getton som enligt Adolf Hitlers regim befolkades av parasiter och råttor, benämningar som är omöjliga i debatten i dag.

Men stilidealet lever ändå kvar. När Huffington Post kom över nazistsajten Daily Stormers interna skrivregler visade det sig att grundaren Andrew Anglin – en av nätets mest inflytelserika högerextremister – hade just avhumanisering och humor som ledstjärnor. Han uppmanade skribenter att »avhumanisera fienden till den punkt där människor är beredda att skratta åt deras död«. Där var ironin ett grundläggande verktyg: »Oindoktrinerade ska inte kunna avgöra om vi skämtar eller inte.« Andrew Anglin gav dessutom konkreta språkråd. Sandperson, monkey och ape var tillmälen som gärna fick användas om personer med annan hudfärg än vit.

Skäggbarn, bearded children, är även en av Andrew Anglins favoriter. Men i den högerextrema tvärtom-retoriken ska de till skillnad från sagans skäggbarn inte välkomnas, utan fördrivas. Och det är med illa dold ironi som han vill väcka massorna när Daily Stormer skriver om underdåniga svenskars attityd gentemot invandrare: »En god svensk skulle ha låtit dessa fina skäggbarn kasta ägg på sin bil i progressivitetens namn.«

Anders Svensson

Chefredaktör på Språktidningen

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera