Sundling: Första maj gav en föraning om vilka ordval som väntar – efter corona

Situationen var ovan. Stå i en studio med några få närvarande. Inga publikreaktioner att utläsa. Inga folk i publiken att skoja med.

Men nu stod LO-ordföranden i talarstolen. Efter statsministerns lågmälda tal, utan partipolitik kom Karl-Petter Thorwaldsson och höll tal, nej, han hojtade. HOJTADE!

»Coronaepidemin har satt det svenska klassamhället i blixtbelysning«, hojtade han och ljudkillen fick än en gång justera utljudet. Det medkännande förvaltandet ersattes av känslosamt agiterande som inte hörts sedan folktalarna stod på en mjölkpall. Utfall mot ojämlika arbetsvillkor och boendestandard, utfall mot vinster i välfärden, och utfall mot dem som vill skruva ner anställningstryggheten eller höja hyror som det redan nu är svårt att få ihop till.

Det är sällan vi upplever klasskampsretorik men de som stannade kvar på SVT Forum, Youtube eller Facebook på Första maj fick uppleva det. Och till skillnad från staten och kapitalet, så vet alltid den ena handen vad den andra gör. Rollfördelningen är given; en samlande regeringschef och en LO-ordförande till attack. Sverige efter corona ska inte vara det Sverige vi såg före pandemin, hojtade »Kålle«.

Om januariavtalet varit där hade det krupit ihop i ett hörn och hittats förtorkat av städaren. Kanske såg vi det skrumpna på riktigt. »Vi kan inte vänta«, stod det på S-valaffischer 2010. De fick vänta i fyra år till. Eller tio, om man så vill. Men plötsligt är situationen en annan. Bidragsberoende är ett förbrukat ord och nu vill alla ersätta springvikarier med fasta jobb. Staten är inte längre ond och om lön sattes här och nu skulle en iva-sköterska ha samma lön som en bankdirektör.

Ingen analytiker eller medietyckare kan säga var vi landar. Men de frågor vi inte har svaret på i dag kommer vi aldrig ha tid att vänta ut ett bra svar på. Fast vi fick nog ett av svaren här.