Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / Utrikes

Ljusglimtar i den amerikanska kulturfabriken

Coronakrisen blottar brister i USA:s kulturpolitik, men också fördelar.

Under coronakrisen har kulturskapare över hela världen hamnat i baksätet när stödåtgärderna har prioriterats. Det är en styvmoderlig syn på konst och kultur som utsmyckning, snarare än som en nödvändighet. I USA:s på många sätt obarmhärtiga kulturlandskap är utfallet trots det inte så katastrofalt som många kanske antar från (en) svensk horisont. Som Kalifornien-baserad kultur-journalist under 10 år har jag haft skäl att både förfäras och hoppas.

Gentrifieringens effekter på amerikanskt kulturliv är lika tveeggade som i andra städer i världen. Under en inledande period brukar återupplivandet av socioekonomiskt utsatta kvarter föra med sig mycket positivt. Nya konsertlokaler, konstgallerier, barer och restauranger får ett nytt klientel att flockas, som sammantaget gör att stadsdelen gynnas ekonomiskt. Parallellt ökar dess status. Men efter en tid börjar andra krafter att exploatera stadsdelen, bostadsmarknaden främst, men även kulturlokalernas hyresvärdar. Och vips, så finns det en Whole Foods och en Starbucks ­Reserve där yoga-latte-­mammor aldrig skulle ha vågat sätta foten tio år tidigare.

Det är exakt vad som har hänt med hipsterstadsdelen Williamsburg i Brooklyn, ett närmast parodiskt exempel. Där öppnade de franska bröderna Jef och Joce Soubiran det ikoniska kafé-konsert-stället Zebulon 2003. Ett decennium senare – efter eskalerande hyror och slitningar med nya, mer konventionella grannar – valde de att stänga i stället för att krascha. De hittade ett nytt hem åt Zebulon i Los Angeles, i det då nedgångna industriområdet med smeknamnet Frog town, i Elysian Valley intill Los Angeles-floden. Den sydkaliforniska megastaden, dit jag själv flyttade 2015, är så stor och med så många sömniga mellanrumskvarter att återuppliva att gentrifieringen ändå går relativt långsamt, med en ständigt tillströmmande karavan av kulturskapare och kulturentreprenörer från andra amerikanska storstäder.

I Frog Town slog nya Zebulon upp dörrarna 2017, och sedan dess har jag nog besökt den suveräna destinationen minst en gång i månaden. Experimentlusta och eklekticism präglar allt från konsertkalendarium till inredning, meny och drinkar. På det särskiljande sätt man i amerikanska storstäder är så bra på, av ekonomisk självbevarelsedrift, för att man inte klarar sig som kulturentreprenör i USA med något halvdant.

Men hur klarar sig kulturen i ett sådant land när samhället rasar? När möjligheter att slå mynt av unika kulturkoncept kvävs på grund av ett virus som gör fysisk samvaro till en livsfara?

Detta såg jag på nära håll när coronan tidigt i våras svepte in över Hollywoodskylten genom min gentrifierade stadsdel Silver Lake, denna Los Angeles kreddiga östsida – med flera kvarter som Los Feliz, Echo Park, och Frog Town. Där frodas en entreprenöriell kulturflora med varierande kommersiell bredd, från smala serietidningsbutiker till massiva konsertamfiteatern Greek Theatre vid Griffith Park. Och givetvis är området fullt av konstnärliga gigarbetare som kämpar med hyran. Men även om denna del av Los Angeles genast drabbades hårt, när man lagförde krav på social isolering (med undantag för nödvändiga ärenden och motion) från mitten av mars, så fortsatte den häftiga delen av stadslivet.

Bara några dagar efter lockdown lanserade Zebulon en webbkonsertserie som snart har haft 9 000 visningar, parallellt med en utkörningsservice av deras meny, samt öl, vin och cocktails. Snart följde fler typer av liveevents på webben, parat med mejlutskick till oss Zebulon-fans om samarbeten med ett känt skomärke och kläder med Zebulontryck.

Hela östra LA:s kulturscen flyttade till nätet. Bokaffärer fixade föreläsningar och hemleverans; techno-dj:ar distansklubbnätter med valfri donationsmöjlighet, konstgallerier livestreamade rundvisningar;, komiker körde ståuppar med donationslänkar, och musiker ordnade både gratis och sponsrade konserter. Det var en humanitär utilitarism och entreprenöriell omedelbarhet i samspel, liksom en förmåga att anpassa sig, symtomatisk för amerikanska kulturskapare som vet att de inte kan förlita sig på statliga bidrag. Men att kulturen har flyttat till nätet är förstås inte unikt för USA. Flera liknande exempel har dykt upp i Sverige, bara inte lika snabbt, delvis på grund av att Sverige inte haft en lockdown.

Några månader in i pandemin är denna gigekonomi emellertid inte mycket att förlita sig på, när allt färre har tillräckligt med pengar för att ge donationer, – eller för en ny onödig tröja. Eller för att beställa hem en spexig drink (kanske med corona som hemlig ingrediens). Samma insikter har landat hos de stora kulturella institutioner som också tvingats till virtuella utställningar och föreställningar; fin­kulturens högborgar som Moma, Metropolitan museum of art och The Metropolitan opera i New York, liksom nutidskonstmuseet Lacma och Walt Disney concert hall – hem åt LA-filharmonikerna. Kultur­slott som alla gynnas mer än alternativkulturen av USA:s mecenattradition. Inte ens mecenaterna räcker till nu.

I USA finns ett federalt kulturstöd som påminner om de statliga bidrag som svenskt kulturliv i stort är väldigt beroende av, där myndigheten National endowment for the arts är motsvarigheten till Kulturrådet. Under coronakrisen har dessutom en särskild federal stödtårtbit för kulturlivet skurits ut från det gigantiska stimulanspaketet på två biljoner dollar – motsvarande över 20 000 miljarder kronor – som i slutet av mars röstades fram i en överenskommelse mellan demokrater och republikaner, med en oberoende instans som paketets förvaltare.

Stödet för kultur utgörs av 75 miljoner dollar vardera för myndigheterna National endowment for the arts och National endowment for the humanities, samt 50 miljoner dollar för the Institute of ­Museum and Library Services. Vilket låter bättre än vad det är i praktiken för ett så enormt land, med många behövande institutioner och kreatörer. En ny rapport från Southern methodist university’s data-arts-center bedömer att USA:s konst- och kultursektor på ett år kommer att förlora 6,8 miljarder dollar på grund av corona. Det är så illa att rapport­skribenterna gjorde tillägget att den »icke-kommersiella konst- och kultursektorn sannolikt, för en överskådlig framtid, inte kommer att kunna återgå till den position den hade innan coronakrisen – om ens någonsin«.

Hollywood är den del av USA:s kultursektor som har klarat coronakrisen bäst, med all streamad underhållning som människor i isolering har slukat. Men vi tittar fortfarande på tv-serier och filmer producerade innan pandemin gjorde nya inspelningar omöjliga. Efter att först ha applåderat en utökning av arbetslöshetsersättningen för egenanställda, efterlyser nu det stora SAG-AFTRA-facket – för skådespelare, musiker och artister – tyngre federala åtgärder.

Förra veckan kom beskedet att även icke-samhällsbärande verksamheter i Kalifornien får öppna igen.

Zebulon har meddelat att man ändå tänker avvakta på grund av pandemin och de pågående »Black lives matter«-protesterna. Men när Zebulon väl öppnar igen så kommer stödet från stammisbesökare och LA:s musikbransch att vara starkt. Så fungerar nämligen kultur i USA. Att kommersiell amerikansk konst och kultur, med sin starka entreprenörsådra, kommer att återhämta sig bättre och snabbare än Sveriges dito – både på individuellt plan och branschnivå – är inte orimligt att anta.

Samtidigt kommer det motsatta sannolikt att gälla för svensk icke-kommersiell kultur. Men segern lär i båda fallen bli klen med en grumlig horisont. I bästa fall leder krisen till en rannsakan av respektive modell, där man lär sig av fördelarna hos varandra.

Lyssna på Karantänpodden –  Fokus kultur går igenom Fjodor Dostojevskijs verk ”Anteckningar från källarhålet”

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera