Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju / Lunch med

Polisprästen Lisa Axelsson Runeborg: »Våga möta en människa i kris«

Polisprästen Lisa Axelsson Runeborg har hittat sin yrkesidentitet, att vara präst bland de ofromma.

Det var inte alls självklart att Lisa Axelsson Runeborg skulle bli präst. Hon växte visserligen upp i en kristen familj men när hon kom upp i tonåren tog hon avstånd från mycket av det hon såg i sin frikyrka. Hon kände att den svartvita synen på världen inte stämde, hon kunde inte acceptera den enkla och i hennes ögon drastiska uppdelningen i »vi och dem«.

Så hon bestämde sig för att plugga religionspsykologi i Lund, nästan som att wallraffa, för att kunna förstå de psykologiska mekanismerna bakom det här med religiositet. Planen var att forska men allt eftersom var det fler och fler som sa till henne: »Du borde bli präst«. Sakta väcktes den tanken hos henne.

– Jag insåg att jag faktiskt kan vara präst och ändå fortsätta att vara mig själv. Det var inte så att jag hade slutat tro men jag var förbannad på den världsbild som jag hade fått presenterad för mig– som jag inte tyckte var så kärleksfull.

Vägen var lång och krokig men präst blev Lisa Axelsson Runeborg, först i Danderyd och sedan var hon sjukhuspräst i många år innan hon i höstas fick jobbet som polispräst.

– I min tjänst som sjukhuspräst hittade jag min identitet: att vara kyrka utanför kyrkorummet. Att vara präst bland de ofromma. Jag har fått mycket kunskap om människan.

Hon talar med värme i rösten om hur spännande det är att prata om livet och döden och våra existentiella behov med »en människa som inte har teologins vokabulär eller den kristna traditionen som en självklar del i sitt liv, eller en bekännande kristen tro«. Hon leder samtals- och reflektionsgrupper men får också hantera det som händer när det händer och vårens coronapandemi har för henne blottlagt de mänskliga villkoren.

– Ja, det är så här det är att vara människa. Det är både närhet och distans, det är gemenskap och isolering och det är outsäglig glädje, men också olycka och smärta. Att inse hur små vi är och vad gör vi i det läget; jo, vi söker oss till en gemensam berättelse om oss som människor.

I höst ska hon hålla endagskurser om att lämna dödsbud – om hon får en kompanjon, en polis, med sig. Hon menar att det är en viktig utbildning, inte minst då det ofta är unga, nyutbildade poliser som hamnar i de situationerna.

– Alltid när man möter människor i kris är det viktigt att våga vara kvar för den naturliga reaktionen är ju att vilja vara så långt från det jobbiga som möjligt. Men om man är den som måste gå in: Vad gör jag med min känsla av vanmakt? Jag kan ju inte göra någonting för att det ska kännas bättre, konstaterar Lisa Axelsson Runeborg.

Ändå är det, fast du inte har något att ge den här personen, den största och viktigaste gåvan, menar hon, är att du sitter kvar, att du är där. Det räcker.

– Det finns så många tankar om att du kan göra fel eller säga fel. Men det värsta har redan hänt. Du behöver inte vara utbildad psykoterapeut för att våga möta en människa i kris.

När hon pratar om döden i olika typer av samtalsgrupper brukar alla få berätta om sina tankar om sin egen död. Hon menar att man måste börja där. Annars går det inte att möta någon annans tankar kring döden. Där vill man inte vara, det är ju jobbigt och gör ont.

– Är jag bättre rustad när och om jag drabbas av en stor förlust? Det vet jag inte, men mitt liv har blivit rikare än det hade blivit om jag inte hade tänkt en tanke på att det här inte är för evigt. Det kommer att ta slut. Det finns en talande replik i en Anita Ekberg-film: Om vi hade tänkt mer på döden, då hade vi uppskattat livet mer när vi levde. <

***

Namn: Lisa Axelsson Runeborg.

Född: 1974.

Bor: I Stockholm.

Yrke: Polispräst.

Familj: Man och tre barn.

Aktuell: Delar sin tid mellan rummet hon har i polishuset på Kungsholmen och jobbet på Stockholms stift. Hon är anställd av Svenska kyrkan men jobbar också som krisberedskapshandläggare i Stockholms stift. I den senare rollen har hon under våren varit en spindel i nätet när det har handlat om begravningsverksamheten.

Åt och drack: Vegetarisk svamprisotto med vatten till, på Sjöstadens marina i Hammarby Sjöstad.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera