Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Analys

Vad händer med världen om USA tappar sin starka ställning?

Om det amerikanska seklet är slut, vilket slags sekel ska vi då leva i? En vandring genom samtiden verkar sluta i fascism eller klosterliv. Eller kanske i ett halvdussin paradoxer.

Strax före Ravlunda, inte långt från Brösarps backar, drar en traktor säsongens redskap över fältet. Ett litet stjärnbaner vajar från hytten. Det ser ut som en besvärjelse. Kanske rent av som en vädjan.

Någon, eller åtminstone något, vill man ju tro på.

***

Följ med på en dystopisk promenad.

Henry Luce var amerikan av det rätta virket. Han föddes av missionärsföräldrar under den sista kejsardynastin, Quing, i Kina. Studerade vid Yale och var medlem i universitetets prestigefyllda hemliga sällskap, Skull and Bones. Som 25-åring drog han i gång Time Magazine med några skolkamrater. De kommande åren startade han ekonomimagasinet Fortune och återuppväckte fototidningen Life. Senare grundade han Sports Illustrated.

Det var i en artikel i Life som han 1941 skrev att 1900-talet skulle bli »ett amerikanskt sekel«.

Under decennierna som följde var det globala amerikanska inflytandet utan medtävlare. Och det var den »mjuka makten« – en annan storstilad amerikan, Joseph Nye, stod för den termen – som var viktigast. Jeans och tuggummi, fast bredare. Musik, kläder, film, vetenskap, idéer, ideal: nästan allt kom från Amerika. Det gällde till och med den under nittonhundratalet alltmer populära antiamerikanismen. Den revolutionära konsten, slagorden, återigen musiken, kläderna, frisyrerna, större delen av teoribygget: det mesta i protesterna mot det amerikanska världsherraväldet kom från USA.

Till en början var det nyheten, det annorlunda, som lockade. Amerika var någon annanstans. Men tids nog vändes perspektiven, så stark var den mjuka makten. USA blev verkligare än den plats som man råkade befinna sig på. Man var själv »någon annanstans«, i ett udda bakvatten. Internet och billiga flygresor gjorde sitt.

Det amerikanska seklet var så effektivt att det till och med traderade berättelsen om sin egen oundvikliga undergång. Ju längre in i seklet världen kom, desto mer upptagen blev den mjuka maktens fabriker, från Hollywood till de världsledande universiteten, av att bestämma när det amerikanska seklet skulle vara slut.

Vid sekelskiftet? Lite senare?

På tjugo år har det blivit en genre. Mycket kommer förstås från den liberala vänstern. Valet av Donald Trump ledde till en formlig explosion av dödförklaringar av USA.

Penguin gav ut en ny upplaga av Sinclair Lewis roman »It can’t happen here«, om ett USA som blir fascistiskt, samma dag som Donald Trump svors in som president.

Tv-serien »The handmaid’s tale«, baserad på Margaret Atwoods roman från 1985, beskrevs nu som profetisk. Producenterna och skådespelarna återkom ofta själva till att verkligheten börjat likna deras fiktion: »Det här händer nu«, »Amerika måste vakna«.

I år blev Philip Roths roman »The Plot against america« från 2004, där USA ännu en gång blir fasciststat, också tv-serie. »Hur kunde Roth förutse framtiden så väl«, var en återkommande fråga.

Men dödförklaringen av Amerika kommer faktiskt från alla håll. En lång rad konservativa tänkare har trängts på scenen för att förklara hur Amerika förskingrat sitt arv. I »Age of entitlement«, utgiven i år, spårar Christopher Caldwell vad han ser som USA:s upplösning till sextiotalets medborgarrättslagar: »nitton­hundrasextiotalets reformer, som var menade att göra nationen rättvisare och mer människovänlig, fick i stället många amerikaner att känna sig alienerade, föraktade och vilseledda – och redo att sätta en äventyrare i Vita huset.«

Caldwell betraktar medborgarrättslagarna som en alternativ konstitution, oförenlig med den redan existerande. Det är den konflikten som nu sliter USA i stycken och gör att själva idén om Amerika ruttnar inifrån. Till förfång för oss alla i det amerikanska seklet.

En pessimistisk fin de siècle-stämning binder samman amerikaner från höger och vänster. När blev det så?

Attackerna på amerikansk mark den 11 september 2001 ligger närmast till hands.

***

Det som skedde efter 11-september­attackerna bekräftade USA:s globala dominans. Inget annat land i världshistorien kunde på så kort tid sätta en så förödande överlägsen militärmakt i rörelse, var som helst på jorden. Men det blev också tydligt hur mycket maktlöshet som gömmer sig i sådan makt.

Kriget ville aldrig ta slut. Nya konflikter och nya, än värre, fiender föddes ur de ursprungliga. Och hur påverkade den hårda maktens framfart den mjuka makten?

Det här var inte Vietnamkriget. Om inte annat för att de chockerande bilderna från den 11 september dröjde kvar. De chockerande bilderna under Vietnamkriget var nästan uteslutande till den andra sidans fördel. Men också för att den islamistiska terrorn blev verklighet i så många andra delar av världen. Det krävdes inte tro på något så abstrakt som en dominoteori, för att begripa vad amerikanerna slogs emot.

Men tiden infekterar alla sår, som den inte läker.

Så mycket av den amerikanska mjuka makten växer ur självförverkligandet. Ur friheten, möjligheten att bli en annan, möjligheten att bli bättre. Ur frimodigheten. Idén är att den stora världen ändras genom den lilla världens ambitioner och lojaliteter. Rock’n’roll snarare än riksförbund. Det politiska blir privat, snarare än det privata politiskt.

Det var någonstans här som »kriget mot terrorismen« började riva upp den mjuka amerikanska maktens väv.

Gradvis blev allt större områden av det amerikanska politiserat och polariserat. En irriterad, grälsjuk oro letade sig in i pressen, i tv-serierna, i musiken, ut på gatorna och in i butikerna. På världens bästa och rikaste universitet, tog de inkvisitoriska vändningarna över.

Med eller mot, kättare eller troende?

USA förlorade sin självsäkerhet. En modern högkultur, där politiken hade varit ett specialintresse bland andra, sjönk ner i en djupt politisk olust. På ena sidan en vilsen, liberal klass- och kustbestämd grädda, som hade trott att framtiden, per definition, var deras. På den andra en arg och bitter inlandsbefolkning, som bestämde sig för att den blivit berövad på något, som den ville ha tillbaka.

Det här skilde sig från 60- och 70-talens kulturkrig. Det kriget levererade lp-skivor som nya generationer spelade ännu 60 år senare. Det gav sexuell lössläppthet och en ny frihet. Ett hopp, i mötet med andra. Den gången balanserades ilskan och dödförklaringarna av Amerika, med en känsla av grönbete och tillförsikt. Rent av en riktning, alldeles oavsett hur falsk den riktningen i vissa fall visade sig vara.

Den här gången är alla bittra och desorienterade. Vad blir av det amerikanska seklet då, annat än minnen?

Och då har vi inte ens nämnt Kina.

Det har gått snabbt. På tre–fyra år har den amerikanska fyrbåken blivit svårare att urskilja på håll. Veden är blöt, röken för tjock, dimman tätnar, kineser ställer sig i vägen. Det dalande amerikanska självförtroendet – oavsett om det utrycker sig i självförakt och ursäkter, eller revanschistiskt skrävel – föder vilsenhet i resten av världen.

Vad ska man göra när USA blivit pinsamt? Vems sekel ska vi leva i, om det amerikanska är slut?

För svenskar är det särskilt svårt. Vad kan vi egentligen om andra ställen? Vi är tyskar som inte pratar tyska. Vi är grannar till Polen, men har knappt skänkt den delen av Europa en tanke, sedan Sigismund. Norden som ideal är något vi förknippar med gymnasielektorer i sandaler med strumpor, i det fall vi minns att sådana fanns. Vi anar intuitivt att fransmännen inte är något för oss, men kan egentligen inte argumentera för det, så det gör oss inte klokare. Britterna lämnar EU och har fullt upp med sitt.

I tvåhundra år har vår strategi varit att stå vid sidan av den europeiska historien, om vi kan. Det är ett av skälen till att det amerikanska seklet passade oss så väl. Men nu?

Ska vi lita till oss själva? Verkligen?

Det här handlar inte om USA, utan om vår egen vilsenhet. Om att inget är sig likt. Vad har vi egentligen för fasta punkter kvar? Hur långt måste vi sjunka, innan vi får bottenkänning igen?

Jag sa ju att det var en dystopisk promenad.

***

Konsthallen Rikstolvan i Järrestad, precis utanför Simrishamn, firade våren och försommaren med en utställning av Stig Claesson. På ena sidan hallen »Slas« skisser från Stockholm, på den andra traktorer och granar. Båda miljöerna fångade på Slas typiska sätt.

Stadshuset och kossor. Katarinahissen och skogsbryn. »Svart asfalt–grönt gräs«.

I Rikstolvans butik gick den lilla dokumentären – ja, vad ska man annars kalla den? – »Hur avlångt är egentligen detta land?«, en resa genom Sverige som Slas gjorde 1971 med Lasse Forsberg. Från Treriksröset till Ystad. Allt välkänt och samtidigt så exotiskt. Den finns på Youtube.

Mitt i konsthallen i en ram fäst i två vajrar, hängde ett citat:

»Vad är det som är så svårt att begripa? Är det svårt att begripa när jag säger att vi som växte upp i trettiotalets Stockholm och på dess landsbygd inte känner igen oss? Att vi anser oss födda i ett annat land än det vi tvingas begravas i.«

En trivialitet? Kanske. I varje fall något som snart sagt alla upplever i takt med att åren går. Ett hem blir mer och mer bekant, ju längre vi bor där. Med världen är det tvärtom: ju längre vi varit i den, desto mindre känner vi igen oss.

Men det triviala består i allmängiltigheten, inte i att upplevelsen är ytlig, eller lätt att kasta av sig. Särskilt inte nu.

Skomakare Gustafsson och hans syster Elna i Slas »Vem älskar Yngve Frej« visste åtminstone att de var förbisprungna. De hade gjort sitt. De var »fornminnen«. Det är också en roll. Men om man känner sig vilsen redan i trettioårsåldern? Och om man snarare känner sig översprungen av en samtid som springer åt alla håll, än förbisprungen av en framtid som har bråttom mot ett nytt mål?

***

USA igen. I början av april, när coronaviruset fått sitt grepp om landet, hände något intressant. Gavin Newsom, Kaliforniens demokratiske guvernör, började tala om sin delstat som om den vore självständig.

Kalifornien, sa Newsom, hade tvingats att tävla med andra delstater, andra nationer och med sin egen federala regering, för att få tag på skyddsutrustning. Från och med nu lovade Newsom att »använda den kaliforniska statens köpkraft som en nationalstat« för att få tag på det som krävdes.

Inte en blixt från klar himmel.

Donald Trump är en vanvettigt impopulär president på västkusten. I allt från avgasregleringar och brandbekämpning till handel och minoritetsfrågor, sliter Vita huset och Sacramento åt olika håll. Ofta öppet och då och då i domstol. Frågan om ett framtida självständigt Kalifornien väcktes med en underton av allvar redan på valnatten den 8 november 2016.

En betydande del av det amerikanska politiska spelet kring pandemin har handlat just om spänningarna mellan delstaterna och den federala makten. Själva grunden för den amerikanska staten. Det som ledde till ett inbördeskrig, fortfarande med god marginal det i människoliv mest kostsamma kriget i amerikansk historia.

President Trump har uppmuntrat vildhjärnor, en del av dem beväpnade, som tågat mot delstatsparlament och guvernörsresidens, i de fall guvernörerna fört en politik Trump inte gillat. I kravallerna som följde på George Floyds död upprepades mönstret, nu med de demokratiska borgmästarna i städer som Minneapolis, Chicago, New York och Los Angeles i siktet.

Det här har fött en frejdig flora av amerikanska artiklar om nationalstatens snara död. Regioner och städer kräver sin självständighet och vill sköta sitt. Samtidigt beter sig centrala makthavare alltmer som feodala monarker, som kräver lydnad av sina vasaller. Det är tydligt, inte bara i USA, går argumentet. Samma tendens syns i Indien, Brasilien, Mexiko, till och med i Storbritannien.

Det är en tanke som varit i svang i drygt 20 år. Då, våren 1998, publicerade Whartonprofessorn Stephen J Kobrin sin frejdigt namngivna uppsats »Back to the future: Neomedivalism and the postmodern digital world economy«. Företagen, nätet, terrorismen, det civila samhället, allt skulle slita sönder nationalstaten, såsom vi känt den sedan den westfaliska freden 1648. Vi var på väg tillbaka till något medeltida. Furstendömen, regioner, stadsstater, sammanlänkade i komplicerade och svårutredda nätverk, där en kung också kan vara en annans vasall.

I Europa har diskussionen ofta gått åt andra hållet: coronakrisen stärker nationalstaten. Det var slutsatsen då EU:s medlemsstater slogs mot varandra för att få tag på skyddsutrustning och mediciner, på samma sätt som de amerikanska delstaterna.

Men så entydig är inte bilden.

Tyskland gick plötsligt med på de storfranska idéerna om gemensam europeisk upplåning, ett betydande steg mot överstatlig finanspolitik. Men den tyska författningsdomstolen förklarade samtidigt att den europeiska centralbankens krisåtgärder på obligationsmarknaden var författningsvidriga. För mycket överstatlighet. Och i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, spirade de regionala motsättningarna. Stockholmare var inte välkomna till sina semesterhus. Skåningar kunde väl ändå få åka till Danmark? En del gotlänningar ville stoppa färjan. Regeringen skyllde på regionerna, regionerna på regeringen.

Det var som att vara med i På spåret, men på flera sträckor samtidigt. På väg mot starkare nationalstat? Upplöst stat? Mer överstatlighet? Mindre överstatlighet? Regioner? Stadsstater? Allt på en gång?

Hallänning? Svensk? Europé?

Det enda säkra verkar vara att det är slut på det gamla. Och i stället  …

Ja, vad?

***

Vem var den första socialdemokraten som sade sig inte »känna igen« sitt parti? Möjligen grundaren Mäster Palm. Men det var på 1980-talet, när rekordåren var över och kampen mellan kanslihushögern och LO kom i gång, som det blev ett omkväde.

Åtstramningar, uteblivna reformer, krispaket. »Jag känner inte igen mitt parti.«

Omkvädet har aldrig tystnat. Det var det som fick Håkan Juholt vald till partiledare. Det är det som binder samman Sven Grassman, salig i åminnelse, med Daniel Suhonens reformister. Det finns ständigt där, högre eller lägre, som ett stråk i den socialdemokratiska själen.

Att vara socialdemokrat, skulle man lite hårdraget kunna säga, är att inte känna igen sitt parti.

Det är människor som inte känt igen sitt parti som gått över till ett annat, Sverigedemokraterna, som de tror sig känna igen. Många är LO-medlemmar och tidigare socialdemokrater, kulturellt och politiskt. Men inte alla.

Fredrik Reinfeldt fick fler än någonsin att känna igen sig i Moderaterna, men det gick över. Kommer man i samspråk med moderater i dag, låter de nu påfallande ofta som socialdemokrater. De har alltid »goda råd« till ledningen, levererade med viss syrlighet. De känner inte igen sig.

Centerpartiet har genomgått en komplett personlighetsförändring på bara några år. Förut gällde kohandel, nu gäller dogmatism. Miljöpartiet har gjort motsatt resa.

Liberalerna samlar rekordfå, men kan ändå inte komma överens om vad det är som kännetecknar dem. Vad ska folk känna igen sig i då?

Det var länge sedan Kristdemokraterna släppte sina pingströrelserötter, men den konservativa kostymen behöver fortfarande en del ändringar, för att sitta bra.

Bara Vänsterpartiet trivs. Åtminstone så länge tillräckligt många socialdemokrater känner igen sig i deras alternativ.

Det är helt enkelt inte längre ett socialdemokratiskt privilegium att inte känna igen sig i sitt parti. Det har snarare blivit ett existentiellt problem som omfattar all partipolitik. Med undantag för de två ytterligheterna känner nästan ingen igen sig i något parti längre.

Vad beror det på?

  • Att vänster–höger-skalan fått konkurrens av den skala som brukar kallas gal–tan? Skiljelinjer har alltid funnits inom partier, men när de formuleras blir de mer påtagliga. Kanske djupare.
  • Att vi slutat betrakta partierna som auktoriteter? Om de inte vet bättre, varför låta dem bestämma?
  • Att partier och väljare ständigt sneglar på varandra på ett sätt som upphäver varje fast punkt?
  • Att vi blivit fullblodskonsumenter? Om partierna är serviceleverantörer, vill vi helt enkelt ha det vi betalar för. Inget tjafs.
  • Att vi inte längre förmår att kompromissa?
  • Att partierna, i praktiken, gjort sig av med sina medlemmar och inte längre finns där vi är?
  • Allt detta och mer därtill?

Hursomhelst, partipolitiken är inte till mycket nytta, för den som vill känna igen sig.

***

Men Axel Oxenstierna kan man väl ändå lita på fortfarande?

På Coop i Simrishamn kan man gnugga sig med handsprit och ta på sig ett par engångshandskar i latex innan man greppar en kundkorg. Det finns en och annan med munskydd, men de flesta nöjer sig med sprit och handskar. Anders Tegnell, supertjänsteman, har trots allt sagt att vi ska tvätta händerna, men att munskydd inte är nödvändigt.

»Om det nu varken är marknadskrafterna eller demokratin som skapar mänskligt välstånd, vad är det då?«, frågade statsvetarprofessorn Bo Rothstein i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter för snart sju år sedan.

Rothstein hade förstås motiverat den aningen kontroversiella premissen, men det vi är intresserade av just nu är svaret, inte vägen till frågan. Han hittar det i den forskning som bedrivs vid »The quality of government institute«:

»Det är graden av kvalitet i landets offentliga ­förvaltning som är den avgörande faktorn. ­Denna kvalitet handlar inte bara om existensen av en fungerande rättsordning utan är något som går betydligt djupare och bredare. Det handlar om grundläggande principer för ­verksamhetens bedrivande av typen opartiskhet, saklighet, likabehandling och oväld i alla delar av den offentliga förvaltningen inklusive den del som producerar tjänster åt ­– medborgarna.«

»Inte minst är kvalitet i den offentliga förvaltningen en huvudförklaring till förekomsten av social tillit i samhället vilken i sin tur har väldigt många positiva effekter«, påpekar Rothstein och fortsätter: »Om detta är det emellertid helt tyst i den ­politiska debatten. Landets ledande politiker och politiska debattörer förefaller helt enkelt inte har någon insikt alls om vad som är Sveriges viktigaste tillgång.«

Inga små ord: »Sveriges viktigaste tillgång«.

Svenskar i hyfsat vuxen ålder och med ett uns samhällsinsikt begriper genast vad Rothstein talar om. Han slår an en sträng som vibrerat i den svenska folksjälen, åtminstone sedan 1634 års regeringsform.

Nu hade Bo Rothstein ett särskilt syfte med sin artikel. Han ville peka på att kvaliteten i Sveriges offentliga förvaltning hotades. Han angav fyra skäl:

  1. Marknadsreformer utan tillräckliga kontrollfunktioner: »Detta visar sig exempelvis nu tydligt inom både sjukvården och skolväsendet där man varit alldeles för naiv i synen på de privata aktörernas vilja att leva upp till de kvalitetskrav vi har rätt att ställa när det gäller hur offentligt finansierade verksamheter ska bedrivas.«
  2. Ökande politisering av offentliga tjänster: »antalet politiskt utnämnda tjänstemän i Regeringskansliet nu är klart större än det antal riksdagsledamöter en regering behöver«.
  3. Ökande organiserad brottslighet.
  4. Minskat inslag av meritbaserad rekrytering.

Det här var alltså sju år sedan. Sedan dess: ett par apoteksskandaler, dödsskjutningar som kan räknas i tresiffriga tal, en generaldirektör för Försäkringskassan som petas av politiska skäl, skolor som drivs av islamistiska extremister, omfattande organiserat fusk med assistansersättning, ett virus som går genom äldreboenden som en slåttermaskin.

Bland annat.

Visst vidtas åtgärder. Det är bara det att  … ja, blir man övertygad?

Polisen gör särskilda satsningar med klatschiga namn och redovisar resultat, men när forskare börjar dra i tåtarna är väven inte så tät. »En marknadsföringsinsats«, säger professorn i polisvetenskap Stefan Holgersson.

De felaktiga utbetalningar som myndigheter gör ska stoppas. Genom en ny myndighet som har hand om utbetalningar. Kan man tygla instinkten att se sig om för att kolla om andra också ser förbryllade ut?

Och så pandemin.

Visst finns något forcerat över den glöd så många svenskar uppvisat i upprätthållandet av karantänsregler och reserestriktioner? Något ansträngt i entusiasmen för Anders Tegnell? Något som inte har att göra med honom, eller kanske ens med pandemin. Något som snarare har att göra med en längtan tillbaka till det lugn som infinner sig när staten är att lita på. När man tycker sig veta vad som gäller.

Men det var svårt att hålla känslan levande:

Dödstalen. Prognoserna som ständigt slog fel. Besked som vändes i sin motsats. Svävande formuleringar. Svarta Pettrar som flyttades mellan myndigheter. En nationell testkoordinator som lägger ner titeln och drar sig ur efter tre veckor.

Den här våren var kanske mest av allt en uppvisning i surrogat-tillit. Ett försök att med besvärjelser återupprätta den svenska tjänstemannen.

Men snart kommer vardagen. Och vad har egentligen blivit bättre, sedan Bo Rothstein skrev sin artikel?

***

Men vi har ju alltid jobbet. Eller hur?

Ett mycket stort europeiskt bolag, någonstans i den flacka finansiella terräng som gynnar snabba förflyttningar. En konsult med gedigen resumé på härförarnivå. Den sorten – ytterst sällsynt – som äter middag med styrelseordföranden och inte förväntas lyssna, utan sjunga.

Inga detaljer kan förstås avslöjas – affärshemligheter och allt det där – men det gällde besparingar. Inte av det gnetiga, osthyvliga slaget, utan av visionär, närmast revolutionär art.

Artificiell intelligens. AI. För er som inte förstått det än: det är inte en fluga. Inte bara en ny jargong av nästa generation överfakturerande symboltolkare. Det är på riktigt och det är nu.

Hur mycket vanlig intelligens kunde just detta bolag ersätta med artificiell intelligens, nu när algoritmerna var prövade och färdiga?

Uppskattningen hamnade någonstans kring 30 000 personer. Det är ungefär två svenska mediankommuner och det rör bara ett enda europeiskt företag. Ändå anses europeiska företag i sektorer av det här slaget, jämfört med amerikanska, i allmänhet vara för små för att fullt ut kunna dra nytta av AI:s välsignelser.

Vi har varit här förut, säger utvecklingsoptimister med backspegel. Industrialismen gjorde alla rikare. Jobben tog inte slut.

Sant. Men industrialismen byggde om våra samhällen, i vissa avseenden från grunden. Enorma mängder människor flyttade eller flyttades från vissa platser till andra. Värdefulla tillgångar blev värdelösa och tvärtom. Sociala strukturer slogs sönder utan att ersättas av nya. Politiska sanningar och system ställdes på ända. Slukhål öppnade sig och låg öppna i årtionden, innan de socialförsäkringssystem som vi nu stoltserar med smiddes i den politiska ässjan.

I historieskrivningen är allt färgat av resultatet, när dammet lagt sig. Ludditer och de som varnade för att arbetet skulle ta slut blir bara överbevisade stollar. Men gör man så komprimerar man hela mansåldrar av otrygghet, misär och hopplöshet till en enda nationalekonomisk punkt. Som om det kaos som föregick den nya ordningen inte räknades, eller ens fanns. Som om de liven aldrig levdes.

Det finns väl ingen anledning att anta att den genomgripande omställningen av arbetet skulle ske utan konvulsioner den här gången?

Arbetet är en viktig, för många kanske den viktigaste, byggstenen i vår identitet. Att förlora det är en stor sak, inte bara ekonomiskt. »Livslångt lärande« är ofta en eufemism för att aldrig kunna känna sig trygg i sin yrkesroll. Allt fler yrkesroller verkar röra sig över gungfly. Psykiatriska diagnoser är nu det vanligaste skälet till sjukskrivningar, särskilt bland kvinnor och offentliganställda.

Vi brukade skämta om att man inte begriper vad ens barn arbetar med. Men hur många har börjat undra om de begriper vad de själva arbetar med?

Inte ens på jobbet kan man känna sig hemma.

***

Och sedan går man i pension. Om man får någon.

Det orangea kuvertet kan få vem som helst att känna sig främmande. Sveriges pensionssystem, förhandlat och uppgjort av fem partier, har ända sedan 1994 framhållits som en stolthet för Sverige. Av de som själva räknade fram systemet.

Att det gamla systemet levde på lånad tid är de flesta överens om. Grunden för det nya systemet var därför att det skulle bli »robust«.

En klok tanke, men vad betydde den?

Rätt många medborgare tänkte sig nog att det innebar att de skulle slippa oroa sig. Men pensionssystemet skulle i första hand vara »robust« för staten. Så när ekonomin går sämre får pensionärerna lägre pensioner. Att vara »robust« innebar att det var pensionärerna, inte staten, som skulle bära den ekonomiska risken.

Det skulle krävas en naturkatastrof för att den så kallade bromsen behövde slå till, påstods det, men från 2010 har den slagit till tre gånger. Just nu finns ett överskott i systemet, men hur länge räcker det?

De orangea kuverten blev inte, som det var tänkt, en trygg grund för rationella beslut om individens enskilda pension. De blev snarare en källa till oro och otrygghet. En del löser det genom att inte öppna kuverten. Andra genom att bli förbannade.

Men det går inte att få grepp om det här systemet. Det är på något sätt både plågsamt påtagligt i sin detaljrikedom och på en marschhöjd av sådan magnitud att det aldrig går att nå. Det är, kort sagt, en byråkratisk version av det som systemet till stor del bygger på: finansmarknaderna.

***

Precis som med pensionsreformen fanns inte bara goda, utan tvingande skäl för den avreglering av kredit- och finansmarknaden som skedde ungefär ett decennium före pensionsreformen. Det var bara det att effekterna blev många fler och delvis annorlunda än vad man hade tänkt sig.

Det har gått 35 år och vi har upplevt fyra–fem kriser med finansmarknaderna i större eller aningen mindre roll. Någon härdsmälta av samma storlek som trettio­talsdepressionen har det inte blivit, men priset har varit en penning- och finanspolitik som systematiskt blåst upp den finansiella ekonomin. Varje utryckning måste vara större och mer dramatisk än den förra.

Den europeiska centralbanken meddelade häromveckan att den kommer att lägga över 1 350 miljarder euro – nästan tre gånger Sveriges BNP – på att köpa europeiska statsobligationer. Frankrike och Tyskland vill att EU ska bilda en fond med 500 miljarder euro, för att motverka de negativa ekonomiska effekterna av coronapandemin. Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, lovade redan i mars att köpa så många obligationer som krävdes för att marknaden inte skulle rasa. Prognoserna ligger kring 1,5 biljoner dollar, det vill säga 15 tusen miljarder kronor, under året. Det svenska budgetunderskottet beräknas i år bli 400 miljarder kronor.

Visst, läget är exceptionellt. Men i fem år innan viruset slog till levde vi i ett land med minusränta. Det finns ett mönster. Åtgärder som räknas som extrema eller till och med absurda ena året blir verklighet det nästa och vardag det tredje.

Svenska företag har i skydd av minusräntan lånat 1 300 miljarder kronor på de internationella obligationsmarknaderna. De svenska bankernas obligationslån är 5 000 miljarder kronor. Att världens börser snabbt vände uppåt, trots att många länder helt stängt butiken, berodde inte minst på de enorma stimulanspaketen. För varje ny gigantisk insats för att hålla finansmarknaderna i gång blir marknaderna allt mindre kopplade till den faktiska ekonomin och alltmer en skenvärld.

Det är inget konstigt, ingen skenvärld, det är dina pensionspengar, låter en invändning.

Men det är just det som är poängen.Vi har alla del av skenvärlden. Vi är skenvärlden. Och hur ska man kunna känna sig hemma i en skenvärld?

Vad är det som är så svårt att begripa?

***

Ett svar: varandra.

»Någon gång under de senaste åren – jag kan inte säga exakt när – började en vag och ändå nästan överväldigande och irrationell irritation slita i mig, kanske så mycket som ett dussin tillfällen om dagen«, inleder författaren Bret Easton Ellis »White«, en undersökning från 2019 av »vad i helvete det är som pågår just nu«:

»Den här irritationen gällde saker till synes så små, så vid sidan av mina vanliga referensramar, att jag var förvånad över hur jag tvingades att ta ett djupt andetag för att demontera denna avsky och frustration som helt och hållet berodde på andra människors dåraktighet: vuxna, bekanta och främlingar på sociala medier som erbjöd sina förhastade åsikter och omdömen, sina tanklösa fixeringar, alltid med fast övertygelse om att de hade rätt. Varje utlagd text, eller kommentar eller tweet verkade utsöndra en giftig attityd, oavsett om den faktiskt fanns där eller ej. Den här ilskan var ny, något jag aldrig upplevt förut – och den vad sammanbunden med en ängslighet, ett betryckt känsla jag upplevde så snart jag kopplade upp mig, en känsla av att jag på något sätt skulle begå ett misstag, snarare än bara erbjuda en åsikt, eller skämta, eller kritisera någon eller något.«

Aldrig tidigare har vi, rent tekniskt, haft så lätt att kommunicera med varandra. Bret Easton Ellis är inte ensam om att upptäcka att det snarare föder misantropi än människokärlek.

»Kulturen i stort verkade uppmuntra samtal, men det den egentligen ville göra var att stänga ner individen«, skriver Ellis. Han ser mest självcensur, likriktning och underkastelse, varvat med gapande tirader.

Ju närmare vi kommer varandra, åtminstone på det här sättet, desto mer främmande blir vi.

***

Och så klimatet. Inte ens vädret kan vi lita på längre.

***

Alla promenader har ett slut. Och den här  … ?

Ivan Krastev – det var länge sedan vi hade en så snabbfotad och analytiskt klar statsvetare – har redan hunnit skriva en essä om Europa efter coronakrisen. Den finns på svenska: »Är morgondagen redan här?«. Det är inte bara en text om pandemin, snarare en text om hur pandemin påverkar en värld som redan var upp och ner.

Vi lever i en tid som drabbats av »återkomsten av det olösta«, skriver Krastev. Coronakrisen har gjort att politiken inte längre kan använda sitt favorittrick: att förvandla det obekanta till något välbekant. Vi har hamnat i kartlköst land, på riktigt. Krastev har inga säkra förutsägelser, bara sju paradoxer: coronakrisen verkar slita oss åt oförenliga håll samtidigt: mer och mindre globalisering, mer och mindre nationalstat, mer och mindre demokrati, mer och mindre EU.

Detta ovanpå den vilsenhet som fanns redan före epidemin. Och den hittar vi tydligast just i USA.

Vänsterliberala amerikanska dysterkvistar påminner, märkligt nog, mest om konservatismens fader Edmund Burke, när de sätter punkt för den här promenaden.

Njut av ett stycke 1700-talspamflett, författad nästan ett decennium före Brumairekuppen som gav Napoleon makten:

»När en auktoritet är svag, och alla i ständig rörelse, kommer arméofficerarna att vara myteribenägna och splittrade tills någon populär general, som förstår konsten att medla mellan soldater, och som besitter den sanna befälsandan, kommer att dra allas ögon till sig. Arméer kommer att lyda honom för hans personlighets skull. Det finns intet annat sätt att trygga militär lydnad under sådana betingelser. Men när detta händer, så är den person som för befälet över armén Er herre; herre […] över Er kung, herre över Er nationalförsamling; herre över hela Er republik.«

Vad är alla berättelserna om ett USA som är på väg att bli fascistiskt, under trycket av falska nyheter, hotade institutioner och påverkansoperationer, om inte en version av Burkes varning?

När ingen känner igen sig, när allt verkar främmande och föränderligt, nöjer man sig till slut med vilken fast punkt som helst. Alltså: Trump, Orbán, Salvini, Åkesson. Den konservative Christopher Caldwell resonerar, mindre överraskande, på samma sätt.

Och visst, poängen med Burkes förutsägelse är inte att han var ett orakel med övernaturlig förmåga att se in i sin tids framtid. Poängen är att han förstod hur samhällen fungerar och därför förmådde göra korrekta analyser, när andra förlorade sig i revolutionsyra eller blind panik.

Problemet med den vänsterliberala analysen ligger på en annan bog: de som anför den är en del av problemet, kanske till och med orsaken till det.

Om en generell auktoritetsförlust lätt slutar i auktoritärt styre har vänsterliberalismen, från 68, via postmodernismen till dagens postkolonialism och identitetspolitik, själv banat väg för det. Hur ska de kunna erbjuda en väg tillbaka? Med normkritisk auktoritetstro? Och förstår de att Burkes analys inte bara gäller de som röstar på högerpolitiker, utan är en allmänmänsklig observation? Förstår de att en Chávez, en Sanders och en Corbyn också kan vara uttryck för samma problem?

Konservativa amerikanska dysterkvistar är en spretigare samling, men allt vanligare bland dem är att promenaden slutar med en djup suck.

***

Våren 2017 publicerade Rod Dreher »The Benedict option«.

Dreher var inte okänd. Femton år tidigare hade han definierat en ny sorts konservativ, »crunchy con«, som politiskt var klassiskt konservativ, men som kulturellt på många sätt påminde om den hipsterartade eko-vänstern. Det här var en miljövänlig, småskalig och frugal konservatism, som inte hade något till övers för kapitalismens vildaste uttryck. Eller, som han beskrev saken i den långa och svåröversatta titeln till sin bok i ämnet: »Crunchy cons: How birkenstocked burkeans, gun-loving organic gardeners, evangelical free-range farmers, hip homeschooling mamas, right-wing nature lovers, and their diverse tribe of countercultural conservatives plan to save america (or at least the republican party)«.

»The Benedict option« var något annat. Boken tog avstamp i sociologen Zygmunt Baumans beskrivning av »flytande modernitet«: den verklighet där individer, institutioner och stater ständigt är offer för omständigheter de inte känner till eller kan kontrollera. Kort sagt, just det tillstånd av förfrämligande och maktlöshet som det här handlar om. Drehers andra inspirationskälla var den kommunitära filosofen Alistair MacIntyre och särskilt hans text »After virtue« från 1981.

»Det som är viktigt i det här läget är tillblivelsen av lokala gemenskaper inom vilka civilitet och det intellektuella och moraliska livet kan upprätthållas genom de nya mörka tider som redan är över oss«, skrev MacIntyre, med det medeltidsklingande »dark ages« som signalord. Det vi behöver för att rädda civilisationen, menade han, var inte modernistisk absurditet, utan att återuppväcka det klassiska arvet.

»Men den här gången väntar inte barbarerna vid gränsen, de har redan regerat över oss en tid. Och det är vår brist på medvetenhet om detta som utgör en del av vårt problem. Vi väntar inte på Godot utan på en ny – tvivelsutan mycket annorlunda – sankt Benedict.«

Benedikt av Nursia, benediktinordens grundare, var munk under 400- och 500-talen och en viktig länk i att rädda det klassiska idéarvet till eftervärlden. Rod Drehers »The Benedict option« föreslog att det var dags för kristna att följa Benedikt och lyssna till MacIntyres fyrtio år gamla förslag.

Om världen blivit obegriplig, främmande och kaotisk var det bättre att stiga åt sidan och bilda sina egna små världar. Det här var den småskaligt aktivistiska versionen av Whartonprofessorn Kobrins förutsägelse om en nymedeltida framtid.

I Sverige skrevs nästan inte en rad om Drehers bok. Det tydliga kristna temat gjorde den apart hos oss. Drehers kritik mot samkönade äktenskap och går inte heller hem i Sverige. Men i USA klättrade boken på New York Times bästsäljarlista och resulterade i ledarartiklar i flera stora tidningar.

Och anslaget i boken klingar ändå bekant. På svenska låter det bara lite annorlunda.

»Steg för steg: så raderar du ditt Facebook-konto«, var en välklickad rubrik i PC för Alla förra året. »Var tredje har övervägt att lämna Facebook«, skrev Aftonbladet. Ungefär samtidigt började svenska kolumnister skriva om hur de stängt ner sina konton på sociala medier – Facebook, Twitter, vad man nu har. De mådde bättre än på länge.

Ett annat tecken: för tio år sedan hade nästan 65 procent av alla svenskar mellan 9 och 79 år tillgång till en prenumererad dagstidning. Nu är det ungefär 50 procent.

För tio år sedan var det bara excentriker som berättade ogenerat att de inte läste tidningen. I dag är det ingen ovanlighet att höra just det. Det går inte längre att förutsätta att den senaste partiledardebatten är ett samtalsämne. De flesta har inte sett den. Bland yngre är det ett statustecken att inte ha öppna konton på sociala medier.

Lockelsen att dra sig ur världen – eller kanske snarare att dra sig in i en liten begriplig värld – finns här också. Det är en annan väg att hantera en alltmer främmande och obegriplig värld: att välja bort den.

Fast är det ens möjligt? Vad är det för liten värld? Vad samlas de små världarna kring? Om inte tro, så vad? Blir de svenska världarna så små att de blir individuella? Och vad blir av helheten då? Vem lämnar vi den till?

Det får bli en annan promenad.

***

Traktorn vänder ännu en gång och linjerar harven med de spår som den nyss gjort. Det lilla stjärnbaneret fladdrar. Det blåser nästan alltid på Österlen.

Kanske är det helt enkelt en hitflyttad amerikan som kör. Sådant händer. Eller en utbytesstudent. Fast nog vill man ha lite hopp till sist, ändå. Något annat än fragment, förfall, förvirring, klosterliv och högljudda maktgalningar.

Kan vi inte åtminstone få ha kvar Amerika?

Amerikaskildraren Tom Wolfe fick 2008 frågan om det bästa verkligen var över, om USA var på väg att förlora sin kulturellt dominanta ställning. Han svarade:

»Jag tror, ärligt talat, att vi står på randen till sisådär 800 ytterligare år av amerikanska sekel  … det största problemet är alla människor som ser ett problem. Det är väldigt inne att se det så: att slutet är nära.«

Gud signe honom.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera