Blogg

Hakelius: Problemen kring migrationen försvinner inte

Problemen kring migrationen försvinner inte. Det beror på att de är verkliga och stora, även om det är besvärligt för regeringen.

På tjugo år har antalet utrikes födda i Sverige ökat från en miljon till två miljoner. Det betyder, mellan tummen och pekfingret, att även andelen utrikes födda fördubblats, från strax över tio procent till närmare 20 procent. Invandringen har också ändrat karaktär. Undantaget svenskfödda som flyttar hem, har de största invandrarströmmarna till Sverige på senare år kommit från länder som Afghanistan, Syrien och Eritrea. Den snabbast växande invandrargruppen i den senast tillgängliga statistiken är Pakistan.

I år har coronakrisen gjort att färre rör sig över gränserna. Migrationsverket har skrivit ned sin prognos över antalet asylsökande 2020 till 13 000 från den ursprungliga prognosen 21 000. Men det finns ingen anledning att tro att det är annat än en tillfällig förändring. De slutna gränserna har också lett till ett kraftigt fall i verkställda utvisningar. På så sätt håller vi på att samla på oss fler fall av den art som ledde till ”gymnasielagen”: ju längre personer med utvisningsbeslut stannar i Sverige, desto svårare och känsligare blir det att verkställa utvisningen. En stor invandring föder också i sig högre efterföljande invandring, främst genom anhöriginvandring, men också därför att migrationen följer upptrampade stigar.

Förra året invandrade 115 805 personer till Sverige. Man kan beskriva det som att det var en tydlig nedgång med nästan 13 procent från 2018 och med nästan 30 procent från rekordåret 2016. Men man kan också beskriva det som att det var ungefär dubbelt så många som i början av 2000-talet, då den årliga invandringen år efter år låg kring 60 000 personer.

Den här stora och snabba demografiska förändringen har en mängd effekter. Arbetslösheten är avsevärt mycket högre bland utrikes födda och särskilt hög i grupper från just de länder och regioner som blivit de främsta leverantörerna av invandrare till Sverige. Det har i sin tur en rad effekter på allt möjligt från kommunal ekonomi och pensionssystem till skola och bostadsförhållanden. I vissa kommuner — ett exempel som uppmärksammades redan förra året är Filipstad — blir effekterna särskilt tydliga. Den snabba och stora invandringen, i kombination med arbetslöshet, bristande integration och bidragsberoende leder i praktiken till att de här kommunerna ”byter befolkning” som den integrationsansvarige i Filipstad uttryckte det i ett tv-reportage. Svenskfödda i arbetsför ålder flyttar helt enkelt bort, medan långvarigt arbetslösa invandrare flyttar in.

I stora och medelstora städer växer en ny organiserad och mycket våldsam kriminalitet fram, baserad på etnisk tillhörighet och ett utanförskap som aktivt odlar förakt för det svenska majoritetssamhället, dess ordningar och regler.

Och varför, undrar ni, denna långa och rätt platta beskrivning av något som vi alla vid det här laget känner till?

Jo, därför att det fortfarande inte verkar ha sjunkit in.

Sverige har genomfört ett fullskaleexperiment med sin demografi och gjort det utan att låtsas om att det är vad som skett. Följaktligen har förmågan att hantera fullskaleexperimentet varit uselt. Vill man lösa problem är det första steget att erkänna att de finns.

Nu verkar i stort sett alla erkänna att problemen finns, men det visar sig inte räcka. Våra beslutsfattare kan ändå inte samla sig till ett allvarligt förslag till lösning. När Migrationskommittén i fredags höll sitt sista möte slutade det i total splittring. Orsaken är att sakfrågan skyms av maktspelet. Maktspelet ger oproportionerlig vikt till de ytterkantsröster som anser att anständigheten kräver att vi sopar problemen under mattan. Att ytterkanten får oproportionerlig vikt beror på att vi haft en bisarr regeringsbildning. Den fick vi därför att ett antal partier ansåg att det var viktigare att isolera det tredje största partiet i riksdagen, än att bilda en majoritet som kunde ta sig an vad som antagligen är den största utmaning som Sverige kommer att ha under de närmaste decennierna.

Det finns en uppsjö välkända argument för varför det var rätt och riktigt att göra så här. En del av argumenten är rent av bra. Problemet är bara resultatet.

Hur viktig och rätt kan en politisk uppgörelse vara, om den bygger på att man inte förmår ta sig an de största problem landet står inför?

Coronakrisen spred hopp i och kring regeringen — och även på en och annan medieredaktion, för den delen — om att de trista frågorna om migration, lag och ordning och annat av det slaget skulle sjunka undan. Men det är klart att det inte kommer att ske. Problemen är nämligen verkliga.

Kommuner går på knäna, på riktigt. Massarbetslösheten bland utlandsfödda finns, på riktigt. Folk skjuts på öppen gata, på riktigt. Skolor förmår inte utbilda sina elever, på riktigt.

Socialdemokraternas problem grundar sig inte i att de brister i kommunikation, eller har otur med vilka frågor som tar plats i offentligheten. Socialdemokraternas problem är att de inte riktigt kan bestämma sig för om de ska ta itu med Sveriges främsta problem, eller om det kostar för mycket att göra det. Den interna debatten pågår och pågår, men verkar inte närmare ett slut. Under tiden fortsätter experimentet, utan verklig kontroll.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera