Krönika

Jon Åsberg: När nya krafter tar vid har det gått för långt

Tage Erlander. Gösta Bohman. Alf Svensson. Ingvar Carlsson bör nämnas. Och snart även Jonas Sjöstedt. Möjligen är någon glömd, men utöver dessa är det inte många svenska partiledare som har lämnat på topp i modern tid.

Isabella Lövin är definitivt inte en av dem. I veckan annonserade hon sin avgång som språkrör, samtidigt som Miljöpartiet pendlar kring riksdagsspärren i mätningarna.

Skälen till att så många biter sig fast är väl de gamla vanliga. Så länge det går bra är uppdraget kul och det finns ingen anledning att sluta, det tycker varken partiledaren eller omgivningen. När lyckan sedan vänder är den spontana reaktionen hos en ledartyp – som det ju definitionsmässigt handlar om – att stanna kvar för att ställa sakerna till rätta. En bit ner i utförsbacken vaknar till sist insikten att det är bäst att hoppa av ekipaget innan det kraschar. Om man inte blir avslängd av medpassagerarna dessförinnan, vill säga.

Vilka som är Isabella Lövins innersta drivkrafter till avhoppet vet förstås bara hon. Till Dagens Nyheter sa hon sådant som brukar sägas i dylika sammanhang: Det har varit oerhört intensiva år i politiken. Hon och partiet har fått mycket uträttat. Det är dags för en ny fas i hennes liv. Och nu är en lämplig tidpunkt att kliva åt sidan och låta nya krafter ta vid.

Men det är förstås inte bara språkrörens eller ledarens kvaliteter som avgör hur det går för ett parti. Även idéerna spelar roll, även om vi tenderar att glömma den saken. Hade det gått bättre för riksdagens andra krisparti, Liberalerna, om det hade haft landets mest framgångsrike partiledare Jimmie Åkesson vid spakarna? Tveksamt. En butik utan varor har svårt att locka kunder, även om expediten är en högbegåvad säljare.

För Nyamko Sabunis största problem just nu är knappast att hennes parti är kluvet, vilket påpekas i reportaget du kan läsa här. Bekymret är snarare att L har fuskat bort de frågor som från tid till annan gjort partiet framgångsrikt. Vården, integrationen, skolan. Om inte Sabuni lyckas fånga en ny (eller gammal) sådan profilfråga och bygga upp förtroende kring den före nästa val är det högst sannolikt att hon blir nästa partiledare som får förklara för media att det har varit intensiva år i politiken. Att hon och partiet trots allt har uträttat mycket. Och att nu är en lämplig tidpunkt att kliva åt sidan och låta nya krafter ta vid.

Jon Åsberg

Chefredaktör och vd

jon.asberg@fokus.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera