Blogg

Hakelius: Där lagen inte längre upprätthålls

När en tolvårig flicka skjuts i Norsborg ser vi radikalrasismen i de teorier som kräver att polisen nedmonteras.

Det är inget konstigt med att människor undrar vad en tolvårig flicka gör ute klockan halv fyra på natten i ett av Stockholms tuffaste områden. Det är inte heller svårt att förstå att frågan blir känslig när tolvåringen faller offer för dödligt våld. Att ställa frågan kan uppfattas som att göra offren — flickan har en familj — medskyldiga. Men det är just den här sortens svåra informationslägen som journalister ska vara särskilt bra på att hantera. I det här fallet har de inte lyckats särskilt bra.

Den dominerande hållningen i rapporteringen från skjutningen av tolvåringen i Norsborg har helt enkelt varit att gå förbi frågan om varför hon var där hon var med tystnad. Idén har varit att låtsas att det är fullkomligt normalt att tolvåringar finns på dokumenterat farliga ställen mitt i natten. Resultatet har blivit vilda spekulationer över halva nätet.

Det här är djupt olyckligt. Inte därför att den här frågan i sig är central för det som skett. Poängen är snarare att den inte är det. Problemet är att frågan blir central för många först när den inte besvaras. Det handlar om den känsla av falskhet och räddhågsenhet som sprider sig när den yrkesgrupp som har till uppdrag att rapportera om hur samhället fungerar, medvetet undviker att ta sig an en fråga de rimligen vet att nästan alla deras läsare, tittare och lyssnare ställer sig.

Det ingår inte i det journalistiska uppdraget att skuldbelägga offret, eller att okänsligt trampa in i de sörjandes vardag. Men det ingår i det journalistiska uppdraget att efter bästa förmåga svara på de frågor publiken ställer. Att låtsas att frågor inte finns, för att de är svåra att hantera, är helt enkelt tjänstefel. Resultatet blir just att offer och gärningsmän blandas samman i något slags grå massa, där de obesvarade frågorna tas till intäkt för att något döljs.

Det finns en parallell i de resonemang om polisen som följt på Black Lives Matter-rörelsen.

I Sydsvenskan gav för ett par veckor sedan två akademiker från Lund den svenska versionen av kravet på att ”nedmontera polisen”. Kort och koncist och i stort sett en karbonkopia av de amerikanska resonemangen: ”Polisen i Sverige använder idag arbetsmetoder och teknologi baserade på strukturell rasism. Riksdag och regering måste därför omfördela anslagen till polisen — lösningen är färre poliser, inte flera.”

Det finns alltid problem med att ograverat föra över resonemang av det här slaget från Amerika till Sverige. Hur mycket postkoloniala teoretiker än försöker göra slavfortet Carolusborg till en centralpunkt i svensk historia, har vi inte samma historia av slaveri som USA. Slaveriet som institution formar inte Sverige. Den svårdesarmerade sprängkraft som historien placerat mitt i den amerikanska kulturen är just amerikansk.

Det betyder inte att rasism är främmande för Sverige. Niklas Orrenius reportage i Dagens Nyheter häromdagen gav några exempel. Problemet uppstår i steget från det konstaterandet till BLM-anhängarnas krav på polisnedmontering.

Deras analys är lika enkel som teoretisk: vi lider av strukturell rasism. De rasistiska strukturerna är oskiljaktiga från de strukturer som utövar statens våldsmonopol. Att nedmontera polisen är alltså detsamma som att nedmontera en del av den strukturella rasismen.

Men om man placerar det resonemanget i den praktiska verkligheten, till exempel i Norsborg, kommer problemen.

Den praktiska verkligheten, just nu, är att en tolvårig flicka skjutits till döds på öppen gata av kriminella. Vi vet ännu inte vilka gärningsmännen är, men det är ingen särskilt avancerad gissning att de hör hemma i några av de lokala gängen. Resonerar man som BLM-anhängarna är inte problemet att polisen misslyckats med att stoppa och avväpna gärningsmännen innan detta skedde, inte att polisen inte var på plats och kunde gripa gärningsmännen när dådet skedde, inte att polisen nu säger sig ha ont om ledtrådar, eftersom inga med information vill eller vågar tala. Resonerar man som BLM-anhängarna är utgångspunkten att snart sagt alla boende i invandrartäta förorter är offer för strukturell rasism. Problemet är inte att polisen inte lyckas upprätthålla ordningen, utan att polisen alls finns där.

Det som händer om man resonerar på det sättet är just att offer och gärningsmän likställs. De invånare i utsatta förorter som rånas, misshandlas, hotas och mördas likställs, i kraft av etnicitet eller hudfärg, med de kriminella som rånar, misshandlar, hotar och mördar. Teorin om strukturell rasism blir viktigare än brottsoffrens liv och vardag.

De som har den strukturella rasismen som ledstjärna betraktar vissa invånare i Sverige som bundna av ett slags solidaritet med sina plågoandar, på grundval av att både gärningsmän och offer inte är ursprungssvenskar. De förväntas stå enade i kampen mot polisen. Teorin om strukturell rasism gör helt enkelt att de medvetet blundar för praktiken i form av strukturell kriminalitet. Deras teori gör dem i själva verket till ett slags radikalrasister, eftersom den oundvikliga konsekvensen av deras resonemang är att vissa människor ska leva i laglöst land på grund av sin hudfärg.

Det var inte strukturell rasism som ledde till att en 12-årig flicka sköts till döds i Norsborg. Det var det faktum att hon bodde i en del av Sverige där lagen inte längre upprätthålls. Och vill man ändra det ska man inte blanda samman brottsoffer och gärningsmän. Det bästa sättet att undvika en sådan sammanblandning är att faktiskt försöka svara på de frågor som finns och att inte låta populära teorier skymma verkligheten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera