Kultur

Recension: »Det är ofattbart att Åsa Linderborg stått pall för detta«

Fokus kulturredaktör Nina van den Brink har läst Åsa Linderborgs "Året med 13 månader" – en dagbok över Metoo-året.

Det finns en smärtpunkt tidigt i Åsa Linderborgs nya bok, Året med 13 månader. Det är en scen där hon sitter i köket hos sin pappa tillsammans med sina två små barn, en av flera scener där hon skriver vidare på den självbiografiska debutromanen Mig äger ingen. Den utspelar sig för runt 20 år sedan och pappan har blivit arbetslös vid 51 års ålder efter att Metallverken flyttats till Kina. Något förbittrad ängslas han över »nytt folk« som flyttat in i hans bostadsområde i Västerås: Ungar gapar och skriker och ställer till djävulskap, föräldrarna går på bidrag. Mittemot honom ger hans dotter svar på tal, klädd i dyr blus och en »frasfärsk doktorsexamen i historia«. Hon rabblar statistik, om att de flesta invandrare jobbar hårdare än svenskar, om att kriminalitet har att göra med klass inte med etnicitet, om att Sverige är rikt och har råd.

»Jag lät pappa förstå att han inte bara hade fel, han gjorde också helt fel som sa det han tyckte och tänkte«, skriver Linderborg med den skamsna insikten att hon »patrullerade samma moraliska gräns« som hon nu ser medier och »den progressiva vänstern« göra i offentligheten.

Det är själva nyckeln till tiotalets splittring av det svenska samhället och ett förolyckat debattklimat som hon har funnit och hon lägger den olycksbådande på bordet.

Ändå är det inte det boken handlar om.

I december 2017 publicerade Aftonbladet några texter där mestadels anonyma medarbetare till teaterchefen Benny Fredriksson framförde kritik mot hans ledarskap. Åsa Linderborg skrev två krönikor om texterna. Fredriksson avgick omedelbart och drygt tre månader senare tog han sitt liv. Boken som nu kommer ut är Åsa Linderborgs dagbok från hösten 2017 till hösten 2018. Dag för dag leds läsaren mot de i förväg kända tragedierna i bokens mitt, då Linderborg först blir lämnad av sin stora kärlek sedan åtta år. Fyra dagar senare inträffar självmordet.

Är boken således ett försvarstal? Ett tillrättaläggande av historien? Kanske, men den framstår som ett ärligt försök att vränga ut och in på de egna reaktionerna under ett turbulent och katastrofalt år. Det är oupphörligt intressant. Linderborgs partiella utanförblick, från en uppväxt delvis på samhällets botten, ger henne en kritisk och nyanserad blick på det kulturetablissemang hon rör sig i. Att hon till lika stor del levt i ett toppskikt – hon själv blev akademiker och journalist, hennes mamma blev riksdagsledamot – gör analysen insatt. Denna klassresenärens dualitet går som ett stråk genom dagboksinläggens sidor, splittrar hennes självbild och hennes lojaliteter.

Livets många tider och erfarenheter korsklipps med varandra på så vis att den inledande scenen i pappans kök blir till en kommentar om debaclet på Bokmässan 2017 då Linderborg från yttrandefrihetssynpunkt var en av få som försvarade Nya tiders rätt att få delta. På samma vis bidrar stycken om Jean-Claude Arnault, och anklagelserna mot honom till att fördela skuld. Vid Arnaults (och hans familjs) sida står Horace Engdahl, en orubblig vän. »Andra har tvingats stå ensammare«, konstaterar Linderborg.

Mycket har redan skrivits om bokens vurmande fäbless för män i (övre) medelåldern. Felfria valsar de genom berättelsen som det beständiga och evigt kloka, vare sig de heter Jan Guillou, Dan Josefsson, Staffan Heimerson ... Kvinnor har svårare att stå sig inför den granskande blicken, och Linderborg koketterar närmast med dumhet i metoo-frågan: »Jag fattar fortfarande inte vad metoo går ut på eller ens hur det ska skrivas – #MeToo, Metoo, metoo –/…/.« Det är bara den liberala författaren och nyblivna vännen Lena Andersson som glider genom bokens sidor som en ensam halvgudinna, möjligen att Kristina Lugn får bära släpet.

En skadskjuten människa tycks vackla fram över sidorna. När Linderborg inte är på jobbet fylls dagarna av terapisamtal med vänner och kolleger, familjemiddagar med osannolika mängder fisk, resor till Norge och Halland. Hennes terapeut säger det självklara, att det är maliciöst att anklaga någon för ett självmord. Men hela tiden flödar hundratals anklagande mejl in i inkorgen. En skribent i DN anklagar henne rakt ut för att ha drivit Fredriksson i döden. När Åsa Linderborg handlar på Ica ställer sig en kvinna i röd parkas och väser: »Benny, Benny, Benny Fredriksson.« Vreda över vad de uppfattat som orättfärdiga anklagelser slungar de ur sig anklagelser som är än värre. Det är ofattbart att Åsa Linderborg stått pall för detta. Och det är oerhört starkt att hon står kvar och diskuterar det.

Nina van den Brink

Året med 13 månader är utgiven på Bokförlaget Polaris.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera