Kultur

Färgblind rollbesättning när David Copperfields äventyr når bioduken

Film- och tv-skapare har de senaste åren utmanat konventionerna för vem som kan spela vad.

Huruvida jag själv blir hjälten i min egen levnadsaga eller om det blir någon annan som kommer intaga den platsen, skola följande blad utvisa.« Så börjar David Copperfield, Charles Dickens (delvis självbiografiska) roman från 1850 om en optimistisk drömmare, lite naiv men välmenande, som föds till att berätta historier. I filmer och tv-serier om David Copperfield har han gestaltats av skådespelare som Robert Hardy, Ian McKellen och Daniel Radcliffe. I samtliga produktioner, från 1911 och framåt, har manusförfattare och regissörer föreställt sig honom som en vit man.

Tills nu. I den kommande biofilmen David Copperfields äventyr och iakttagelser spelas huvudrollen av Dev Patel, född i England med indiska rötter. Patel fick sitt stora genombrott som gatpojken Jamal i Danny Boyles Oscarsvinnare Slumdog millionaire (2008) och har sedan dess spelat indisk hotellchef (Hotell Marigold), indisk matematiker (The man who knew infinity) och indiskt hittebarn som återfinner sin familj via Google maps (Lion), till allt livligare applåder.

– När jag såg Lion tänkte jag »där är min David Copperfield« – han var så karismatisk.  Jag gav huvudrollen till Dev för att han bäst fångade rollens essens, och så ville jag göra med alla rollerna, säger filmens skapare Armando Iannucci, på telefon från London.

Det hade varit enkelt att »förklara« huvudpersonens bruna hy genom att skriva in en avliden indisk pappa i manuset, men Armando Iannucci valde i stället att fylla hela filmen med oväntade etniciteter. Den snobbiga mrs Steerforth spelas av brittisk-nigerianska Nikki Amuka-Bird (och hennes son av en vit skådespelare). Davids kärlek Agnes spelas av Rosalind Eleazar, som har en pappa från Ghana, och Agnes far spelas av Benedict Wong, vars föräldrar är från Hongkong. De har sällskap av en räcka namnkunniga, vita, brittiska skådespelare, från Tilda Swinton och Hugh Laurie till Ben Whishaw och Gwendoline Christie.

– Jag ville att det skulle vara en film för vår tid. Å ena sidan utspelar den sig 1840 och vi var noga med att tapeterna och frisyrerna ska se rätt ut, å andra sidan vill jag att publiken ska känna att de när som helst skulle kunna kliva in i filmen och känna sig hemma där, säger Iannucci och tillägger:

– Varför ska jag inte kunna välja skådespelare från hundra procent av den talang som finns tillgänglig? Varför begränsa sig?

Armando Iannucci sällar sig till en rad film- och tv-skapare som de senaste åren har utmanat konventionerna för vem som kan spela vad. Filmer som Fahrenheit 451, Karate kid och Annie har spelats in på nytt med icke-vita skådespelare i huvudrollerna. I de senaste Bondfilmerna spelas både CIA-agenten Felix Leiter och miss Moneypenny av svarta skådespelare (Jeffrey Wright och Naomie Harris), och i Marvelfilmerna om asaguden Thor gestaltas två av de fornnordiska gestalterna av afroamerikanska Tessa Thompson (Valkyrie) och britten Idris Elba (Heimdall), som har ­rötter i Ghana och Sierra Leone.

I Netflixserien Hollywood skildras drömfabrikens guldålder på 1940-talet, fast omskapad så att även svarta skådespelare kan vara glamorösa filmstjärnor. Kanalens kommande serie Bridgerton utspelar sig i Jane Austens England men med en etniskt blandad rollista.

Fenomenet kallas ofta för colour-blind castin«, färgblind rollbesättning, ett begrepp som utgår från idén att rollerna ska fördelas utan att etnicitet ingår som en variabel i beslutsprocessen. Den som kan göra jobbet bäst ska få rollen, helt enkelt.

Men förhållningssättet har också fått kritik. Förutom pigmenteringspedanterna (de som menar att David Copperfield är och ska förbli en vit karaktär) så kommer motståndet också från progressivt håll, där man menar att metoden behandlar symtomen, men inte roten till problemet: att de flesta manusförfattare fortfarande är vita och att det är deras perspektiv som präglar de filmer som görs. Genom att stoppa in svarta och bruna skådespelare i historier där karaktärerna från början var vita riskerar man att osynliggöra dessa gruppers egna erfarenheter och berättelser.

Matilda Ebenstål Almeida, som har arbetat med regi och casting av serier som Hassel och Tjockare än vatten, tycker att det är problematiskt att prata om färgblindhet.

– Det är ju inte på riktigt, du är alltid medveten om vad du gör som castare, och vad personen har för etnicitet. Alla ser färg. Jag tror att det är bra att göra medvetna val, att vara medveten om hur olika grupper brukar representeras och vilka bilder som saknas för att faktiskt kunna börja förändra det, säger hon.

Hur jobbar du konkret med etnisk mångfald som castare?

– Jag vill förstå vad karaktären drivs av innan jag tänker på utseendet. När jag utifrån manuset har bildat mig en uppfattning om vad man vill berätta med karaktären kan jag utmana hur det är tänkt att den ska gestaltas. Om rollen är tänkt att spelas av en vit person kan jag till exempel ge förslag på icke-vita som jag tycker motsvarar karaktären – om etniciteten inte är avgörande för vad vi ska berätta.

Diskussionen om vem som kan spela vad har pågått längre i USA och Storbritannien, men börjar få fäste även i Sverige. Johannes Persson på Nord Casting, som har arbetat med en mängd svenska tv-serier, och filmer som En man som heter Ove, Borg och En del av mitt hjärta, menar att det har skett ett normskifte.

– De senaste åren har det blivit ett otroligt fokus på etnisk mångfald, det är mer eller mindre krav på att det ska finnas en bredd. En produktion kan inte vara genomvit, punkt.

Men detta har också en baksida. För att garantera mångfalden kan manusförfattare skriva in enskilda rollfigurers etnicitet i manuset, och på sätt oavsiktligt begränsa vem som kan spela den rollen.

– Intentionen är bra, men som castare vill jag visa att vi kan lösa det på andra sätt. Ibland är det viktigt att veta en karaktärs etnicitet, men ibland är det helt jävla oviktigt. Att vara svart är inget karaktärsdrag, säger Johannes Persson.

En svensk skådespelare som har upplevt förändringarna i attityden till etnisk mångfald inom svensk film är Alexander Karim. Han berättar om castingagenten som hade olika pärmar märkta »Män«, »Kvinnor« och »Utländskt ursprung«, och om den första rollen han provspelade för efter flytten hem från USA i början av 00-talet – som våldtäktsman i Efterlyst.

– Det var ett inslag om »så gör du för att skydda dig om våldtäktsmannen kommer« –  för då är han förmodligen svart. Sedan kom »bolibompafieringen« av den svarta kroppen på svensk tv, man började anställa svarta värdar och de skulle alltid vara så glada och snälla. Då erbjöds jag bara roller av typen »och så har hon en kille som bara ler hela tiden, en sån här skön snubbe liksom«. Nu har vi sakteligen fått börja spela riktiga människor, säger han.

Dev Patel i Sverigeaktuella David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Alexander Karim har sprängt några glastak för svarta skådespelare i Sverige. Han har spelat Jens Lapidus alter ego i tv-serien Advokaten och William Shakespeare i Stockholms stadsteaters uppsättning av Shakespeare in love. 2015 axlade han manteln efter Ulf Brunnberg, med rollen som Ragnar Vanheden i Jönssonligan-filmen Den perfekta stöten.

– Regissören Alain Darborg är iransk-finsk och tillhör en ny generation av filmmakare. Han tänker inte »nu behöver jag en svart skådis«, han växte upp på 80-talet med Snuten i Hollywood och andra amerikanska filmer med svarta huvudroller. När man låter nya röster göra sig hörda, så kommer nya typer av berättelser att skrivas och berättas, säger Alexander Karim.

Han lyfter fram musikalen Hamilton som ett exempel på att publiken klarar av berättelser som utmanar föreställningar om skådespeleri och etnicitet. Lin-Manuel Mirandas skildring av den amerikanska nationens födelse, med svarta och latinos i rollerna som USA:s grundlagsfäder, har blivit en svindlande succé.

– Jag tror att publiken funderar på castingen i cirka två sekunder. Sedan sveps man bara med i historien, som är en av de bästa historierna jag någonsin har sett, säger han.

Armando Iannucci har också upptäckt att den skepsis som finns till den färginkluderande (det är ordet han väljer, framför färgblinda) castingen i David Copperfields äventyr och iakttagelser snabbt försvinner i mötet med publiken.

– Jag får de här frågorna innan folk har sett filmen, men aldrig efteråt. Då vill de prata om skådespelarnas insatser – inte deras härkomst

David Copperfields äventyr och iakttagelser får svensk biopremiär den 25 september.

***

Färginkluderat x 3

Mycket väsen för ingenting (1993)

Inom teatern har det länge varit okontroversiellt att icke-vita skådespelare gör roller som traditionellt spelats av vita. Kenneth Branagh har tagit till vara på detta i sina filmatiseringar av Shakespeares komedier. I hans sprudlande tolkning av Mycket väsen för ingenting spelar Denzel Washington den spanske fursten Don Pedro med stor charm och pondus.

Grey’s anatomy (2005–)

Tv-makaren Shonda Rhimes bröt ny mark med dramaserien om de unga läkarna på Seattle Grace Hospital, genom att inte ange någon rollfigurs etnicitet i manuset. Resultatet blev en brokig skåde­spelartrupp och en högt älskad serie, som snart är inne på sin 17:e säsong.

Euphoria (2019–)

Serieskaparen Sam Levinson byggde manuset till ungdomsserien Euphoria på sina egna missbruks­erfarenheter. Men han definierade inte huvudrollen Rue som man eller kvinna, vit eller svart. I stället sökte han efter den person som var bäst lämpad för rollen, och fann hen i den afro­amerikanska skådespelerskan Zendaya.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera