Kultur

Musikrecension: Sufjan Stevens himmelsfärd

Stevens överträffar sig själv på sitt nya album – igen.

Det har gått hela fem år sedan Sufjan Stevens förra soloalbum, det såriga och ärliga Carrie & Lowell – där han sjöng om sin schizofrena mamma Carries död och vilka avtryck hon lämnade i både hans eget och hans styvpappa Lowells liv. Då dominerade akustiska instrument och ett lågmält tilltal, vilket naturligtvis harmonierade med temat. Det tokhyllade albumet följdes av en lång turné och efter den har Sufjan Stevens pingpongat sig fram mellan olika samarbeten. De har varit intressanta, men inte riktigt fäst. I efter­hand känns det som om han behövde få göra en massa olika saker för att kunna följa upp det där personliga och framgångsrika Carrie & Lowell-albumet.

Förväntningarna på nya albumet har inte direkt krympt sedan han i våras annonserade albumtiteln The Ascension (Kristi himmelsfärd). Storslaget, religiöst och ambitiöst kunde man tänka. Och visst, det är allt av detta. Det är som att han plockat med sig bitar från alla de där samarbetena, knådat dem på egen hand och skapat något ännu större och pampigare. Det religiösa temat ekar i den syntigt snärtiga dansdängan Video games där Stevens förklarar att han, till skillnad från Depeche Mode, »don’t want to be your personal Jesus«. Men det är ingen religiös skiva. Snarare handlar den om världens tillstånd i stort.

Singellåtarna som föregick skivan kommenterar det allmänna tillståndet i USA år 2020. I episka America (som klockar in på 12.30) ber han »don’t do to me what you did to America« om och om igen. Detta storslagna låtbygge tar en oväntad vändning – och växer till något helt annat. Den musikaliska manövern, eller finten, är nog tydligast här – men präglar också många av de andra låtarna. Precis när man tror att man vet var man har låten i fråga, vänder Sufjan Stevens på steken och visar upp något nytt. Textmässigt handlar det om att göra motstånd mot en samtid med fake news, alternativa fakta och så vidare. I låten Sugar är det kanske mest uttalat att Sufjan Stevens sjunger om vikten av att vara god och snäll mot sina medmänniskor och att ifrågasätta lögner. För några år sedan hade detta räknats som »ocoolt« i rock- och popvärlden. I dag är det nog lika nödvändigt som modigt.

The Ascension är ett modigt, men också ett ytterst ärligt album. Det är storslaget och spretigt och fyllt av smarta poplåtar. De akustiska instrumenten är inte borta, men det är syntar och elektronik som dominerar. Ändå låter det lika naket och varmt som de akustiska instrumenten på Carrie & Lowell.

Man skulle säkert kunna invända att låtarna ibland tänjs ut i det oändliga, att infallen är för många och att det ibland blir väl romantiskt som i »Run away with me«. Det går säkert att hävda att storvulna titlar som Death star och Ursa major, eller hela albumet för den delen, är för »proggiga«. Men varför skulle man göra det? Sufjan Stevens har inte bara följt upp en av 2010-talets bästa skivor med bibehållen värdighet. Han har övertrumfat sig själv.

Om jag ändå ska komma med en verklig invändning är det att jag saknar B-sideslåten My Rajneesh från singeln America. Det är ju årets bästa låt! Och Sufjan Stevens tar inte ens med den på albumet. Det säger samtidigt det mesta om detta albums och denna artists extremt höga kvalitet. 

Mats Almegård

The Ascension är utgiven på Asthmatic Kitty Records.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera