Krönika / Kultur

Nina van den Brink: Ibland är nepotism starkare än moderna teorier

Intressant historieskrivning. Men detroniseringen ger fler frågor än svar, skriver Nina van den Brink om Johan Lundbergs nya bok.

Ordet postmodernism – senare tiders tillskott till den svenska svordomsarsenalen – har, i Sverige, intimt förknippats med 1980-talet. Det är också där litteraturhistorikern Johan Lundberg placerar dess ursprung i sin nya bok, När postmodernismen kom till Sverige, med Horace Engdahl som häxdoktor. Begreppet kom dock i schvung långt tidigare, och Lundberg ger särskild tyngd åt år 1968, det år då två franska tänkare, Michel Foucault och Jacques Derrida, samtidigt gjorde entré.

Som titeln antyder är boken en sorts historieskrivning. Ansatsen är ambitiös och ger en bildande, historisk promenad förbi de tankegångar som bidragit till utvecklingen av dagens normkritiska, postkoloniala och intersektionalistiska idéer; förutom ovan nämnda Foucault och Derrida tänkare som Heidegger, Barthes, Spivak, Bataille, Marcuse. Lundberg skissar upp en bild av hur logocentrismen, idén om språket som uttryck för den externa verkligheten, i kombination med synen på ett västerländskt tänkande som bygger på binära motsatspar, av typen svart/vitt och fattig/rik, har lett vidare till identitetspolitiska teorier.

Samtidigt ger boken en spännande genomgång av hur Engdahl och hans vänner målmedvetet arbetar sig fram till Svenska Akademien och av hur Jean-Claude Arnaults kulturklubb Forum växer fram.

Dessa dubbla stolar gör att ambitionen ibland haltar, när Lundbergs främsta ärende tycks vara att söka stöd för sin övertygelse att postmodernismen är roten till allt ont som ägt rum i samhället sedan just 1968. Det är exempelvis svårt att se att det Sara Danius skrev om Spivak, att det för henne var uppenbart att »den västerländska filosofins diskurs, varit sammanflätad med kolonialismens diskurs« skulle vara samma sak som att »kunskap för Spivak framstått som ett sätt att legitimera förtryck och upprätthålla makt«, som Lundberg sammanfattar det (sidan 101).

Men den främsta svagheten i hela debatten om den förment skadliga postmodernismen är att begreppet nästan aldrig definieras. Fanns till exempel inte ett intersektionalistiskt frö redan i marxismen? Vad säger att det är en följd av ett postmodernt tänkande?

Litteraturvetaren Victor Malm har lagt ner stor möda på att avgränsa begreppet i sin doktorsavhandling från i fjol, Är det detta som kallas postmodernism? Hans slutsats är att det inte finns någon ren definition, men han gör en skillnad mellan postmoderniteten (tiden vi lever i) och postmodernism (riktningar inom konst och kultur). Så länge man inte bryr sig om att försöka ringa in begreppet, så kommer det aldrig att kunna bli mer än ett slagträ i debatten. Lundberg kopplar, inte bara genom sitt utvalda startårtal, gärna begreppet till en vänstervåg. Historieprofessorn Kim Salomon – aktuell med en bok om de intellektuellas historia, Jag anklagar  … ! – kopplar i kapitlet Postmodernism och nyliberalism i stället samman begreppet med en liberal kapitalism. Foucault, berättar Malm, fick till en början höra att hans idéer var nykonservativa.

Slutligen undrar jag om Horace Engdahl, Katarina Frostenson och flera av deras vänner verkligen tog sig ända till kulturparnassens topp, Svenska Akademien, i målmedveten kamp för en postmodernistisk agenda. Ibland lyser enkla och uråldriga ord som nepotism starkare än moderna teorier.

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera