Språket

75 år: Reformen som ledde till en av de mest uppslitande språkdebatterna

Verbens pluralformer försvunno ur svensk press för 75 år sedan. Reformen ledde till en av de mest uppslitande språkdebatterna i Sveriges historia.

När läsarna bläddrade i sina dagstidningar den 28 oktober 1945 var det få som var medvetna om att de bevittnade en liten revolution. Det var då – för 75 år sedan – som Tidningarnas Telegrambyrå, TT, slopade de svenska verbens pluralformer. I stället gick nyhetsbyrån över till enhetsformer. I praktiken innebar det att pluralformer, som vi gå och vi gingo, försvann. De former som traditionellt hade använts för singular, som jag går och jag gick, blev normen även för plural i svensk press: vi går och vi gick. Det enhetliga med enhetsformerna var alltså att singularformerna användes oavsett om subjektet var singular eller plural.

TT levererade vid andra världskrigets slut artiklar till drygt 200 svenska dagstidningar. En kursändring gjorde därför avtryck i språkbruket i hela landet.

Flera stora tidningar hade redan skrotat pluralformerna. Dagens Nyheter började använda enhetsformer 1943. När Expressen grundades året därpå förekom endast enhetsformer i artiklarna.

Att övergången i pressen inte skedde samtidigt skapade bekymmer på redaktionerna. De tidningar som genomförde skiftet före TT tvättade i regel nyhetsbyråns texter genom att ersätta alla pluralformer med enhetsformer för att språket skulle vara konsekvent. Den tidsödande bearbetningen ökade trycket på TT att tillämpa samma skrivregler.

Debatten om pluralformerna var allt annat än ny. En av de första som tog upp frågan var Carl Jonas Love Almqvist. Redan 1840 skrev han i Svensk språklära att pluralformerna kunde vara borta »kanske inom blott femtio år«.

Under slutet av 1800-talet blev enhetsformerna vanligare i skönlitteratur. Inom teatern fungerade de som ett stilgrepp som bidrog till en talspråklig och realistisk känsla.

Ett stort steg togs 1906 med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Efter samråd med språkprofessorn Adolf Noreen använde Selma Lagerlöf enhetsformer i repliker men pluralformer i övrig text. Det betydde att de två principerna kunde förekomma i en och samma mening:

»›Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta‹, sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.«

Romanen användes bland annat som läsebok i geografi i folkskolan. Årskull efter årskull av svenska elever slussades med bokens hjälp in i ett språkbruk där enhetsformer ingick i repertoaren.

Under de följande åren var det allt fler författare som anammade enhetsformerna. Steget var kontroversiellt. Poeten Ture Nerman anklagades för att skriva bolsjeviksvenska eftersom han genomgående använde enhetsformer, ett val som hans kritiker fördömde som ett odemokratiskt ingrepp i språket. Han fick dock snart sällskap av bland andra Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Elin Wägner och Vilhelm Moberg.

Trenden hade 1943 blivit så stark att Modersmålslärarnas förening vände sig till Skolöverstyrelsen med uppmaningen att godkänna enhetsformer i uppsatser – ett ställningstagande som enligt kritiker var en eftergift till ren lathet från elevernas sida.

Året därpå infördes valfrihet i avgångsuppsatserna på gymnasiet. Eleverna kunde då använda enhetsformer eller pluralformer – men var tvungna att vara konsekventa. Redan 1947 var det en majoritet av eleverna som föredrog enhetsformer. Och 1955 var de så dominerande att pluralformerna ströks som alternativ.

När TT gick över till enhetsformer 1945 hade alltså en rad tidningar, författare och skolan gått före. Ändå var beslutet känsligt.

Nämnden för svensk språkvård bildades 1944 med syftet att skapa enhetliga normer för svenskt skriftspråk. I nämnden fanns företrädare för bland annat Publicistklubben, Sveriges författareförening, Skolöverstyrelsen och Svenska Akademien.

TT rådfrågade nämnden inför övergången. Nämndens arbetsutskott rekommenderade ett skifte till enhetsformer.

Historikern Nils Ahnlund var Svenska Akademiens representant, men han satt inte i arbetsutskottet. Beslutet fattades därför utan att han fick yttra sig. Nils Ahnlund reagerade starkt eftersom han ansåg att utskottet inte hade förankrat vägvalet i en viktig principfråga.

Det fanns en naturlig anledning till att han upplevde agerandet som ett svek. Svenska Akademien var splittrad – och Nils Ahnlund var en av de hårdaste motståndarna till enhetsformer.

Det förtroende som skulle lägga grunden för nämndens arbete ansågs vara förbrukat. I november 1945 drog Svenska Akademien tillbaka sin representant i nämnden i protest.

I dag används verbens pluralformer när skribenter vill ge texter en ålderdomlig känsla. Det är inte ovanligt att det blir fel i stället för högtidligt. I en reklamkampanj julen 1985 skrev Ikea till exempel Tomten äro en ljusets herre. Men tomten är singular så valet av äro hade inte varit rätt ens under pluralformernas tid. Även då var det endast singularformen är som hade varit korrekt.

Trots att pluralformerna i svensk press begravdes för 75 år sedan lever minnet av dem vidare. De tillhör ett språkligt kulturarv. Inte minst genom äldre texter och sånger förs de vidare till kommande generationer. Många barn kliar sig i huvudet när de stöter på visor med titlar som Vi gå över daggstänkta berg och Vi äro musikanter. Men det är så kunskapen om en av den moderna svenskans viktigaste reformer förs vidare.

Anders Svensson

Chefredaktör på Språktidningen.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera