Kultur

Freuds dödsdrift lever än

I kulturen hymlas det inte om människans benägenhet att söka sin egen undergång

För hundra år sedan kom essän Bortom lustprincipen ut, signerad Sigmund Freud. En anspråkslös titel för den oinitierade. Men essän är fullmatad med idéer, rik på invecklade teorier och pretentioner. I dess 60 sidor text berörs så vitt skilda ämnen som encelliga organismers biologiska odödlighet; tendensen hos småbarn att tvärtemot vuxna aldrig tröttna på att leka samma lek eller höra samma berättelse; posttraumatisk stress hos krigsveteraner och de psykologiska mekanismerna bakom sadism. Allt visar sig snart hänga samman och leder fram till det som essän, både när den först publicerades 1920 och i dag, blivit mest uppmärksammad för: dödsdriften. Tidigare ansåg Freud att det var levnadsdriften, strävan efter fortlevnad, utveckling och välbehag, framåtdriven av libidon, sexdriften, som låg till grund för mänskligt beteende. Han kallade denna levnadsdrift för Eros efter den grekiska mytologins kärleksgud. Men med Bortom lustprincipen argumenterar han för en lika grundläggande dödsdrift – kallad Thanatos av hans följare, efter dödsguden – som tillsammans med Eros ger en mer komplett bild av männi­skans dualistiska natur.

Dödsdriften handlar om hur psyket inte står ut med det levande, med önskningar, begär, kärlek, för att det gör för ont, menar Johan Eriksson, psykoanalytiker och författare, aktuell med boken Psykoanalysens filosofi: en essä om psyke, vetenskap och klinisk praktik.

– Finns inte tilliten till att livet kommer att bära, att önskan kommer bli uppfylld, att kärleken kommer besvaras så tar dödsdriften överhanden – man förstör det levande för att slippa smärtan, säger Johan Eriksson.

På den mest basala nivån syftar driften till organismens återgång till ett oorganiskt tillstånd och speglar en av få saker vi med säkerhet vet om vår existens – att livets slutmål är döden. Men när dödsdriften tar överhanden innebär det att psyket börjar ta genvägar mot slutmålet.

– Psyket börjar attackera sina egna tendenser till liv, attackera sin benägenhet att önska och älska och hoppas, attackera det som är nödvändigt för att bygga större enheter. Freuds tankar kring dödsdriften är viktiga, inte minst för att förstå sådana livsfientliga tendenser i psyket som anorexi och andra former av självskadebeteende. Och för att förstå det Freud benämnde som den negativa terapeutiska reaktionen, det vill säga benägenheten att bara må sämre och sämre i den terapeutiska processen.

Freud försökte med Bortom lustprincipen svara på frågan varför människan söker sig till smärta, våld och lidande, ibland tvångsmässigt. Han noterade att individer med posttraumatisk stress har en benägenhet att söka sig till situationer där deras lidande återupplevs, om så bara omedvetet genom att drömma mardrömmar om traumat, vilket i sin tur vidmakthåller och förvärrar lidandet. Det är i grunden en sund mekanism som syftar till att bearbeta händelser, skapa en känsla av kontroll över och förståelse för situationen och fyller en viktig funktion i livet. Problemet uppstår när den utvecklas till en nedåtgående spiral. Freud såg detta som en del av dödsdriften och kallade det för upprepningstvång, ett tvång med nästintill demonisk kraft som förklarar varför människan så enkelt kan fastna i destruktiva beteendemönster. Dödsdriften har förutom att ligga till grund för en psykoanalytisk förståelse av männi­skan också varit tongivande för gestaltandet av människans destruktiva natur i litteratur och på film.

I The Deer hunter från 1978 gestaltas just ett sådant upprepningstvång som Freud nämner till följd av posttraumatisk stress. Christopher Walken och Robert De Niro spelar Nick och Michael, två vänner i Clairton, Pennsylvania, som jobbar på ett stålverk och lever tämligen okomplicerade liv. De känner tillit till livet och framtiden. Livsdriften, Eros, dominerar. Att de kallas in för tjänstgöring i Vietnamkriget tycks inte bekomma dem särskilt mycket. Men väl på plats bland krigets fasor tillfångatas de av gerillarörelsen. Den trygga småstadsmiljön är bortryckt. De hamnar i ett fångläger och blir tvingade att spela rysk roulette med livet som insats för sina fångvaktares underhållning. Nick och Michael lyckas under dramatiska former fly till säkerhet, men traumat sitter kvar, pockar på deras uppmärksamhet och lockar dem till att upprepa händelserna. Thanatos tar överhanden. För att bearbeta traumat söker de sig tvångsmässigt och instinktivt till samma situation som skapat det – den ryska rouletten.

Samma tvång återfinns också utanför krigssituationer. M från 1931, den film som Fritz Lang betraktade som sin bästa, var den första i en lång tradition av seriemördarfilmer vars popularitet aldrig tycks dala. Här syns dödsdriften manifesterad i Hans Beckerts gärningar, en barnamördare spelad av Peter Lorre som stryker omkring bland gator och gränder i Berlin på jakt efter sitt nästa offer, visslande på tonerna till Griegs I bergakungens sal. Filmens styrka ligger i gestaltandet av mördaren som mänsklig. Hans gärningar är bland de värsta man kan föreställa sig, men ändå är han ingen demon, inget monster. Han är en kännande, tänkande, rationell människa. När han ertappas och ställs inför mobben som törstar efter vedergällning vrålar han ut: »Jag kan inte rå för det!« Han plågas av samvetskval, hemsöks av rösterna från de barn han har mördat. Men ändå känner han sig tvungen att upprepa gärningen, någonting inom honom driver honom ut på gatorna igen, och bara när han hittat ett nytt offer känner han befrielse.

Jag vänder mig till Per Magnus Johansson, psykoanalytiker, författare och docent i idéhistoria, och frågar om han kan nämna något verk som exemplifierar dödsdriften. »Nattportieren«, svarar han, Liliana Cavanis psykologiska drama från 1974. I huvudrollerna ser vi Charlotte Rampling och Dirk Bogarde som Lucia och Max. Under andra världskriget befinner de sig båda i ett koncentrationsläger och inleder ett sadomasochistiskt förhållande – hon som fånge, han som SS-soldat. Flera år efter krigets slut möts de av en slump på nytt i Wien där Max nu jobbar som nattportier. Snart finner de sig i färd med att återuppta sin forna destruktiva relation.

– Gestaltandet av ett återvändande till Förintelsen, i form av minnesbilder och drömmar, blir fasansfullt och uppburet av ett okuvligt begär; plågsamt erotiskt, säger Per Magnus Johansson.

– Sexualitet och självutplånande möts. Driften, som både är omedveten och medveten, får en diabolisk kraft.

Den kanske mest kärnfulla beskrivningen av upprepningstvånget och dödsdriften finns inte bland Freuds texter utan hittas just i skönlitteraturen. Per Magnus Johansson påminner om Stig Dagermans ord från Bränt barn: »Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.«

I ett bredare perspektiv kan man lätt hitta ett otal verk som ger uttryck för den destruktivitet som Freud försökte fånga med dödsdriftbegreppet. Jokern från Batman, Anakin Skywalker från Star Wars-filmerna, Raskolnikov från Brott och straff – listan kan göras lång, särskilt som varje våldsgärning mot en själv eller andra kan ses som ett uttryck för dödsdriften. Johan Eriksson tar Harry Martinsons epos Aniara: En revy om människan i tid och rum som exempel, inte för att dödsdriften syns explicit men för att verket ger uttryck för människans destruktivitet i stort. Jorden är inte längre beboelig på grund av kärnvapenkrig och klimatförändringar orsakade av människan. Rymdskeppet Aniara transporterar männi­skor från jorden till Mars för att de ska kunna leva vidare i säkerhet. Men det går inte att komma undan människans destruktiva arv, det finns inget skydd mot människan själv.

***

3 x dödsdriften

1) Requiem for a dream

Både i Darren Aronofskys film och i den ursprungliga romanen av Hubert Selby Jr får vi följa fyra livsöden som alla präglas av drogberoenden i olika former och deras konsekvenser. En drabbande gestaltning av en dödsdrift bortom kontroll.

2) The Painted bird

En pojke genomlider alla tänkbara kval i andra världskrigets Östeuropa. Fokus ligger inte på krigets soldater och deras gärningar utan på den vanliga människan, den enkla bybon. Filmen av Václav Marhoul, baserad på Jerzy Kosinskis roman med samma namn, visar på vidden av mänsklig grymhet som finns i oss alla.

3) The Talented mr Ripley

I Patricia Highsmiths romansvit om fyra delar, första delen filmatiserad 1960 med Alain Delon i titelrollen samt 1999 med Matt Damon, får vi följa Tom Ripley som livnär sig på sina destruktiva drifter. Han skyr inga medel för att tillskansa sig inflytande och materiella tillgångar, vilket inkluderar bedrägeri och mord.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera