Krönika / USA-val

Jon Åsberg: USA – ett land för tonåringar

Är USA för att passa den där sextonåringen? frågar sig Jon Åsberg.

Som sextonåring besökte jag USA för första gången. Skyskraporna, de enorma glassbägarna, en miljard tv-kanaler med sändning dygnet runt, gigantiska stormarknader, en entusiastisk och gästvänlig lokalbefolkning. Allt det som fångat så många unga besökares hjärtan gjorde också mig betagen. Med på hemresan följde en stereo av senaste modell i två eller möjligen tre stora kartonger. Hur de kom på planet minns jag inte, men hade det varit möjligt hade jag gärna tagit med hela landet.

En paus på tiotalet år följde, därefter har jag återvänt till staterna många gånger. Fast den där häftiga ungdomsförälskelsen har aldrig vaknat igen. Sedan rätt många år finner jag inte mycket från andra sidan Atlanten som är värt att importera. Det gäller varor, men i lika stor utsträckning kultur och idéer.

För är inte USA i någon mening modellerat för att passa den där sextonåringen? Det är som om hela landet har stannat i just den mentala åldern. Drive in och drive through. Monsterportioner av mat som inte smakar något. Utom möjligen sött. Vuxna människor som besöker Disney World. Utan barn. Besattheten vid utseende som får folk upp i nittioårsåldern att operera sig till rymdvarelser. Så alla dessa städer som glittrar och blänker men saknar charm, skönhet, värdighet. Och som utforskas bäst per bil. Detta svärmande sen. För identitetspolitik, normkritik och hudfärg på kusternas prestigeuniversitet. För öl, vapen och tv-sport i Mellanvästern.  Jo, jag vet. USA producerar massor som är bra också. Iphones, Nobelpristagare, Chernobyl på HBO och  … har jag glömt något?

Nåväl, mitt misslyckande att få med hela USA på planet då för fyrtio år sedan har inte spelat någon som helst roll. Det mesta som fanns i Amerika den gången finns nu också här, på gott och ont. Fast även om jag är skeptisk mot mycket finns en punkt där jag skulle önska att vi anammar en amerikansk lösning. Det gäller skyddet för dem som vittnar mot de kriminella gängen. Emanuel Sideas reportage i senaste numret är både skrämmande och sorgligt. Så, ja, jag har glömt något. Ett rejält vittnesbeskyddsprogram av amerikanskt snitt vore inte dumt.

Läs fler artiklar från senaste numret här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera