Blogg

Hakelius: När börjar Löfven odla ett tomteskägg?

Först firades Kristi födelse. Sedan Kalle Anka. Nu är julen på väg att bli en tacksägelsehögtid för politiken.

Det är förstås ingen slump att de nya restriktionerna träder i kraft imorgon, den 24 november.

Frågan är om det här viruset inte trängt in i den svenska folksjälen. För håll med om att det är något djupt osvenskt med ”tal till nationen”. Det är sådant vi brukade se på amerikansk film. Ett teatralisk tilltag som bara fungerar i kulturer som är förironiska. Något som passar samhällen där det är OK att folk tror att de är något, bara för att de råkar vara stats- eller regeringschefer.

Men nu kan Stefan Löfven på djupt allvar stapla plattityder i tio minuter en söndagkväll och det behandlas som något värt att analysera.

Tvätta händerna. Håll avstånd. Ställ in festen. Ingen himlar ens med ögonen. Kanske lever vi numera i ett postironiskt samhälle.

Hakelius: I Fjortissverige är Löfven och Bianca Ingrosso på samma nivå

Det skapar helt nya möjligheter för politiken, som trots allt i grunden är en bransch där den som har störst makt vinner. Börjar vi ta politiker på högtidligt allvar, som vi verkar göra nu, kan vi lugnt räkna med att de växlar in vårt lydiga förtroende i än mer makt. Vilket tar oss tillbaka till det här med den 24 november.

Man behöver inte bläddra i en kalender för att begripa varför man inför restriktioner som ska gälla i fyra veckor, med start den 24 november. Det viktiga är förstås det som kommer i slutet av de där fyra veckorna. Stefan Löfven är kanske en aning mer subtil är Boris Johnson, men tanken är densamma. I Storbritannien, berättar Sky News, tänker regeringen tillåta en ”julbubbla” i en vecka mellan den 22 och 28 december. Då ska det tillfälligt vara tillåtet för tre hushåll att träffas och umgås. Antagligen ska pubar och restauranger, som annars måste stänga tio på kvällen, få ha öppet en timme längre.

Boris Johnson har helt enkelt upptäckt att covidkrisen ger honom möjlighet att spela jultomte. Stefan Löfven likaså.

Hakelius: Därför är deckaren död

Något svenskt finns förstås i detta. Tankarna går till den nu avlidne landstingspolitikern Henrik Åkerman, vars skrift ”Julaftonsteoremet”, utgiven i mitten av sjuttiotalet, försökte sig på en analys av den moderna svenska folksjälen. Julaftonsteoremet definierade Åkerman som ”att i valet mellan bättre sjukvård och en ytterligare semesterresa till Mallorca, väljer svenskarna bådadera”. Det är en aningen mer komplicerad tanke än den jultomtestat vi nu ser växa fram, men grunden är densamma: tron på staten som alla goda gåvors givare.

Ändå är det här något annat.

Den svensk som analyserades i ”Julaftonsteoremet” var inte tacksam. Poängen var snarare att medborgarna ansågs sig ha dragningsrätt på statens förment outsinliga tillgångar. Ingen skulle behöva förnedra sig genom att tacka. Den här gången är det precis tvärtom. Staten är tillbaka i skepnaden av sträng förälder, vars nyckfulla välvilja inte har det minsta att göra med rättigheter eller ens förutsebarhet. Staten ger och staten tar, ungefär som de grekiska gudarna i antikens myter. Allt vi medborgare kan göra är att acceptera vårt öde, eller vädja, offra och sedan prisa jultomtestaten när den bestämmer sig för att skänka oss en dag eller två att umgås på.

Vågar man gissa att Löfven snart börjar odla skägg, precis som Zeus och tomtefar?

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera