Kultur

Sexförbrytare och deras offer under lupp i Emma Clines novellsamling

Efter succéromanen om Flickorna runt Charles Manson sätter Emma Cline sexförbrytare som Harvey Weinstein och deras offer under lupp i novellsamlingen Daddy.

Kanske borde det kallas att tjejgissa. Tendensen att oombedd reda ut en människas psykologiska mörker i ett tydligt orsakverkan förlopp som slutar i en, också oombedd, förlåtelse. Att tjejgissa är i sin oskyldigare form ett roligt sätt att göra tillvaron mer spännande. Kanalisera ett överskott på relationell energi med en djuplodande analys av en Kendocka. I sin allvarligare form sanktionerar tjejgissningen ett dåligt beteende med sitt »varför det är synd om någon«. Den stackars kändisen som bara tog vad som erbjöds honom. Offer för sin trasiga barndom och bransch.

Få kvinnor, utom möjligtvis Lindsay Lohan, inspirerades att tjejgissa om Harvey Weinstein, som metoo-rörelsen tog från Hollywoods höjder till ett maxsäkerhetsfängelse i Buffalo, New York. Historien om Weinstein – som utöver övergrepp och våldtäkter utsatte sina motståndare för smutskastning, utpressning och maffialik skrämselteknik – känns uppklarad och rättvis och därmed inte så intressant som kreativ terräng. Ändå är det just Weinstein som den amerikanska författaren Emma Cline tar sig an.

Emma Cline Född 1989 i Kalifornien. Debutromanen Flickorna gavs ut 2016 och Daddy: Stories 2020. Novellen White noise publicerades i the New Yorkers utgåva 8 & 15 juni, 2020.

Emma Clines novellsamling Daddy verkar först vara en skildring av USA:s privilegierade arenor efter #metoo. En våldtäktsdömd kändiskock dyker upp på rehab. En tidningsredaktör har fått sparken efter sexuella trakasserier. En pappa kallas till skolan efter sin sons obeskrivbara dåd. Men Cline skrev många av novellerna före 2017. Hennes sätt att utmana offer-förövare-roller har funnits där sedan debuten med romanen Flickorna, som inspirerades av de unga kvinnorna i Charles Mansons kult. De som först målades upp som kallblodiga massmörderskor, sedan som viljelösa offer för Mansons oemotståndliga karisma. I Clines händer blev de faktiska tonårstjejer, allra mest upptagna med och styrda av relationen till varandra.

Alla Clines karaktärer förhåller sig till offerrollen. Skyr den, badar i den, använder den som strategi. I novellen A/S/L (för Age/Sex/Location) sitter 35-åriga Thora på ett lyxigt rehabiliteringshem för sitt beroende av sexchattar. Hon plågas av tristess. När en kändiskock och dömd sexförbrytare checkas in på centret bestämmer sig Thora för att ligga med honom. Hon lurar över honom till kvinnoflygeln, förbjuden mark för de manliga intagna, genom att stjäla en av hundvalparna som han har åtagit sig att ta hand om. När han kommer dit, med den enda intentionen att hämta hunden, och Thora inser att hon är ratad — av en sexförbrytare — griper hon den roll hon vet att alla genast kommer att acceptera: Hon skriker på vakt.

I novellen Los Angeles skildrar Cline ett universum som är uppenbart inspirerat av butikskedjan American Apparel. Den verkliga kedjans grundare, Dov Charney, var redan före #metoo belagd med så många anklagelser om sextrakasserier att styrelsen fick dra bort honom från företaget med plasthandskar. I en intervju från 2017 försvarar sig Charney – vid det laget grundare av ett nytt modemärke, Los Angeles Apparel – med att »det är oundvikligt att ligga med människor du jobbar med«.

Men det är inte dynamiken mellan kladdig chef och beroende anställd som intresserar Cline, utan hur den anställda förhåller sig till en värld som enbart kretsar kring att exploatera unga kvinnors utseende och sexualitet. Mot Charney riktas sparken där den känns: »Den första gången Alice hade öppnat en låda med t-shirts från lagret, hopvikta och platta i en fyrkant utan etikett eller pris — blev deras värde plötsligt tydligt — det här var skräp, alltsammans.«

Alice är ny i Los Angeles. Hennes skådespelardröm är slentrian. »Det var en av de uppenbara möjligheterna för en söt tjej, alla uppmuntrade den söta tjejen att inte slösa bort sin söthet, att använda den väl.« Alice vet att hon är för gammal för att bli skådespelerska, för gammal för att jobba i den här butiken. Men i stället för att ta tag i saken inspireras hon av sin självsäkra kollega, den sjuttonåriga Oona, att sälja använda trosor till män över nätet. När en av köparna vill att hon ska hoppa in i hans bil tänker hon först på hur hon ska berätta historien för Oona, som de alltid berättar den här typen av historier för varandra, som underhållning. När mannen låser dörren väcks hon av den obekväma insikten att offerrollen inte längre finns inom räckhåll: »Ingen kommer att tycka synd om henne för det här.«

De som obehindrat marinerar sig i offermentalitet är Clines förövare. Det spelar ingen roll hur deras brott målas upp för dem, hur konsekvenserna hopar sig från alla håll: De ser verkligen inte vad de har gjort. I What can you do with a general möter vi en pappa som får hem sina tre vuxna barn till jul. Han är nostalgisk. Barnen borde baka kakor av trädgårdens sharonfrukt som de gjorde när de var små. Först verkar det verkligen synd om honom. Barnen är oförskämda, men han kan inte bli arg, för de skulle bara skratta åt honom. Den inkontinenta terriern med pacemaker får mer kärlek än vad han får. Men under högtiden sipprar det fram att familjens kärlekslösa beteende är en konsekvens av hans egen forna »okontrollerade ilska«. Tiden då han kastat mat på sin fru när hon inte åt den. »Saker som verkade ha hänt för så länge sedan, som sedan verkligen blev länge sedan, tills ingen pratade om dem längre.« Kan inte pappa­rollen få vara viktig ändå? Hans julklapp till barnen är ett dna-kit. Nostalgin slår över i bitterhet. Varför räknas ingen av de bra sakerna han gjorde?

Harvey håller med. Novellen White noise (som inte är inkluderad i samlingen utan publicerades i somras i the New Yorker) börjar klockan fyra på morgonen i ett lånat Connecticuthus där Harvey, iklädd t-shirt och elektronisk fotboja, ligger och svettas i en säng. Han kommer snart att få sin dom. Han tror fortfarande att han ska bli frikänd. Att Amerika fortfarande är den plats det var och att alla snart ska förstå att det här bara handlar om kvinnor som gör rättssak av sin ånger och skyller på honom. Harvey klär på sig. Italiensk kashmir och strumpor från samma butik som påvens. Han drar åt bältet. Har gått ner i vikt (det här var tydligen vad som krävdes). Ont i ryggen. Svårt med trappor. Han tror att han ska bli frikänd, motsatsen är för bisarr. Hur kan någon föreställa sig honom i fängelse? Det ofattbara i att inte kunna få sina behov mötta. Skräcken lurar vid medvetandets rand.

När Harvey får se grannen hämta tidningen börjar vanföreställningen. Harvey tycker sig känna igen honom. Det är författaren Don DeLillo. En plan kläcks i Harveys stressade sinnen: Han ska filma den ofilmbara romanen, DeLillos mästerverk Vitt brus. En perfekt comeback som kulturmakare. Varför skulle han annars befinna sig här och nu, om det inte vore för att uppfylla detta högre syfte?

Clines Harvey blandar ihop inledningen av Vitt brus med inledningen av Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge. Det är inte konstnärlig fingertoppskänsla eller ett förstklassigt intellekt som tagit honom till näringskedjans topp, utan gränslöshet och maktinstinkt. Men han förstår att värdera kulturellt kapital. Här är Vitt brus, en satir från 1985 över allt som gått fel i det amerikanska medvetandet — gift, konsumtion, för mycket tv — en perfekt fantasi, så mycket mer intressant än att höra de tråkiga vittnesmålen som riktas emot honom. Incidenter han inte förträngt utan glömt, som man glömmer sin frukost. Det där är väl inget att bråka om?

Cline tycker inte synd om någon. Hennes Harvey är fet och fasansfull och frusen om fötterna. Hon försöker inte förklara, mer än i någon liten antydning, varför Harvey är som han är. Men det hon ger är en trovärdig upplevelse av en människa som Harvey Weinstein. Därmed en närhet. Därmed en starkare, mer användbar verklighetsbild än den som befolkas av monster. Samtidigt kan man konstatera vikten av att fortsätta tjejgissa. Att förstå vad som händer i huvudet på män kan bli en fråga om överlevnad.

***

FAKTA: Cline vs Weinstein

Cline skriver inte på alltför långt avstånd från Weinsteins värld. Under framgångssagan med Flickorna, då hon fick ett förskott på nästan 20 miljoner kronor, blev hon stämd av en expojkvän för plagiarism. Domaren dömde likheterna mellan de jämförda verken som obetydliga och läser man några stycken i det tretton år äldre exets självpublicerade novell känns fallet okomplicerat. Men exet anlitade David Boies, en av Weinsteins advokater, vars firma är ökänd för att samla komprometterande material om sina klienters måltavlor. Boies använde stoff från det fyra år långa förhållandet för att sätta ihop en fil med intima konversationer och bilder på Cline som skulle bli del av ett offentligt rättegångsprotokoll om hon inte gick med på en dyr förlikning.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera