Kultur

Corona på scenen

Salongerna är tomma. Men kulturen skapar ändå verk om det nya viruset.

Vi lever mitt i en pandemi och blir överösta av personliga berättelser om drabbade, anhöriga och sjukvårdspersonal. Lockdown, immunitet, vaccin, karantän och riskgrupp är ord som plötsligt hör till vardags­vokabulären. Självklart påverkar covid-19 och dess konsekvenser även kulturen och då menar jag inte att teatrar, musiker och författare inte har kunnat möta sin publik. Jag syftar i stället på att även kulturskapare känner att det är nödvändigt att på ett eller annat sätt beskriva vad pandemin gör med oss.

Orca, Josephine Bornebuschs filmprojekt, har precis haft premiär på bio och blir tillgänglig på Viaplay den 13 november. Filmen är född ur oron och ovissheten som rådde i våras och skildrar social distansering och karantän genom  ett slags tittskåp  som regissören själv har uttryckt det.

Förläggaren Dorotea Bromberg som precis sålt Brombergs Bokförlag till Norstedts, men som fortsätter arbeta där, nu som senior förläggare, berättar att det kom in många coronamanus under våren. Mest handlade det om dagböcker och kommentarer till det som pågick och uppfyllde vår vardag. Men den rutinerade bokälskaren Dorotea Bromberg tror att det lär dröja innan de riktigt goda berättelserna om livet under pandemin skrivs.

– De litterära författarna kommer att ta tid på sig, de kommer att skriva om den här tiden om fem–tio år. Eller ännu längre fram. Då kommer de bästa böckerna, säger Dorotea Bromberg och lägger till:

– Sedan kan man fråga sig vad folk vill läsa nu eller så snart pandemin är över. Jag tror inte att det är om pandemin.

När Dorotea Bromberg tittar in i kristallkulan ser hon att läsarna och boklyssnarna lockas av underhållande litteratur,  men inte bara mera deckare.

– Det kommer nog att röra sig om något lustfyllt. Jag tror att det kan bli starka kärlekshistorier, böcker som påminner om det goda i livet, framtidsspanar Dorotea Bromberg.

Sedan finns det ju författare som redan tidigare har skrivit om pandemier, som nu ger ut sina böcker som egentligen inte alls är påverkade av det som covid-19 gör med vår värld just nu. Jessica Schiefauers både utopiska och dystopiska Bärarna är ett sådant exempel. Den hyllades nyss i till exempel Göteborgs-Posten där recensenten menade att det är en pandemiberättelse som både utmanar och komplicerar.

I samhället som Jessica Schiefauer beskriver lever bärarna, kvinnorna, och spridarna, männen, hårt separerade efter en pandemi som förändrade allt för sisådär 100 år sedan. Hon har ägnat mycket tid och kraft åt att processa sina tankar, det tog tio år att skriva den postapokalyptiska visionen som Bärarna är. Det hon har funderat över är hur vi skulle dekonstruera samhället om vi drabbades av någon form av meteorkrasch, något som slår ut allt, något som gör att vi måste tänka om när det gäller precis allting.

Även Daniel Sandberg skrev länge på sin bok Den andra pandemin. I den bryter en pandemi ut i Sverige och sjukdomen i hans version hette från början stovid-1. Det var dock för likt covid-19 så han såg sig tvungen att ändra namnet.

– Det som är så spännande med ett virus och en pandemi är att det är en fiende som är osynlig och som saknar en agenda förutom att föröka sig själv, till skillnad från en traditionell skurk som en mördare eller en terrororganisation, säger Daniel Sandberg om sin egen fascination för pandemier.

Han konstaterar att sedan boken kom ut i somras har intresset varit större än det antagligen hade varit annars. Men han tror också att många läsare har valt att inte läsa den just på grund av att vi är mitt uppe i en pandemi – man vill inte utsätta sig för mer rädsla.

– Ska jag vara helt ärlig är det lite jobbigt att den kan ses som så aktuell. Jag siktar verkligen inte på att skriva aktuella böcker, förklarar Daniel Sandberg.

Det han ser framför sig, när han funderar över hur pandemin kommer att påverka litteraturen och kulturen de närmaste åren, det är att pandemivardagen kan komma att fungera som en bekant bakgrund och kuliss i berättelserna.

– Ja, det kan vara feelgood på ett sjukhus, ett pensionat där många fastnar när de är på väg hem eller varför inte en familj som kraschar när föräldrarna blir arbetslösa i samband med en epidemi, säger Daniel Sandberg, som tror att många i likhet med honom vill läsa, höra och titta på  hemskheter  även framöver.

– Det är kittlande att leka med tanken på hur sårbart allting egentligen är, poängterar Daniel Sandberg.

Balansgången mellan sjukdomen, oro och död å ena sidan och kulturutövare och kulturarrangörer som inte vet hur och om de ska kunna fortsätta, har Michael Lindgren tänkt mycket på. Han är en i Grotescogänget, en av delägarna till Scalateatern i Stockholm och är också den som regisserar  Scalarevyn  som hade smygpremiär häromveckan.

– När Henrik Dorsin lockade fram det första stora skrattet på det första publikrepet i en salong med strax över 200 personer, det var nästan så att jag började gråta, säger Michael Lindgren och ber om ursäkt för att det kanske låter patetiskt.

Revyn är i sig förändrad, den första akten handlar fortfarande om revykonsten och om revyhistorien men den andra akten rör sig mycket i coronaland med ett långt konsertsjok med sånger om pandemin, Anders Tegnell och titlar som En stark rekommendation och Kommer ni ihåg när man flög till New York?

Men den oklara situationen i våras och en ensemble som ändå var kontrakterad, gjorde att Michael Lindgren kom på att de borde dramatisera situationen de befann sig i, göra en alternativ och skruvad version av den egna verkligheten. Så han sålde in idén, extremt snabbt, till SVT som nappade på tanken på en mockumentary eller realcom. Nu finns de sex hyllade avsnitten av Premiärdatum oklart på SVT Play.

– Jag ville berätta om teaterns och kulturens livsvillkor och samtidigt försöka fånga det här absurda, lite Kafkaartade limbot mellan myndighetsbeslut och pandemin och att samtidigt jobba med kultur och försöka vara rolig, säger Michael Lindgren och fortsätter:

– Det banala i revyformen, att prova peruker och repetera danssteg, kontrasterar ju på ett svart, komiskt sätt mot den påtagliga, verkliga faran i pandemin. Humorns uppgift är att punktera oron och skräcken lite grann, att skämta bort spökena.

Mockumentären påverkade revyn på det sättet att det gav alla inblandade hopp, något konkret skulle det i alla fall bli, även om revyn inte ens skulle få spelas.

– Krisen gav oss sammanhållning och energi. Vi kunde inte göra som vanligt, det gäller att hitta nya vägar, menar Michael Lindgren.

Lindgren och Dorsin.

Om han blickar ut, bortom Scalateaterns väggar, men också framåt, ser han ett slags  dekadens före stormen  i vår tid, något som påminner om Berlin på 1920-talet. Han tänker på pandemin men också på klimatkrisen och det allmänna världsläget med viktiga kuggar som Donald Trump och Kina.

– Allt är så oförutsägbart och otydligt och det kan nog hända väldigt allvarliga saker. Men jag tror att det kan komma intressant kultur ur det. Vi kommer att bli överraskade på en massa sätt. Som komiker känner jag mig ganska hemma i det. Det känns som en lustfylld och spännande miljö att skämta i och försöka navigera i, säger Michael Lindgren.

Där sätter han fingret på det han ser som sitt uppdrag: att skoja om det som är känsligt och förbjudet. Han menar att det är en konst att känna var gränserna går, att skämta rått men med värme och rätt ordvalörer. Även nu när människor faktiskt dör i en pandemi.

– Det är alltid en risk med humor, att det kan bli för personligt för folk, att vi skojar om en farmor som har gått bort och så har någon en farmor som precis har gått bort. Men det kan vi inte ta hänsyn till, då skulle det inte bli någon humor alls, slår Michael Lindgren fast.

***

Pandemier i kulturen

Pesten av Albert Camus. Den skrevs 1947, precis efter andra världskriget, om den algeriska staden Oran som hemsöks av pesten.

Decamerone av Giovanni Boccaccio, en novellsamling
från cirka 1353. Digerdöden kommer till Florens och det påverkar alla de berättelser som återges här.

Danse macabre, tavla från 1493 av Michael Wolgemut. Digerdöden skildras med hjälp av dansande skelett.

Pestens tid av Stephen King. När hela USA drabbas av en superinfluensa och gatorna fylls av lik, fortsätter kampen mellan ont och gott.

Nemesis av Philip Roth. Om krigssommaren 1944 då en polioepidemi påverkar New Jersey på djupet.

Contagion, film från 2011 som sägs ha förutspått coronaviruset.
I filmen, som nio år efter premiären blev en rejäl pandemisnackis
i våras, medverkar bland andra Matt Damon, Kate Winslet och Gwyneth Paltrow.

Än finns det hopp av Karin Wahlberg från 2013. Polioepidemin härjar i en svensk stad i början av 1950-talet.

Det sjunde inseglet, film av Ingmar Bergman som hade premiär 1957. Den utspelar sig i mitten av 1300-talet då digerdöden sprids snabbt i Sverige.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera