Analys / Politik

De svårfångade mittenväljarna

I opinionsmätningar får mittenpartierna strax över 10 procent. Men när väljarna själva definierar sig befinner sig 30 procent i mitten.

Den 36-åriga kvinnan tog av sig alla kläderna på stranden i Nacka. Det var tidigt på morgonen och folk var inte ute ännu. Hon gick naken ut i det kalla vattnet.

Hennes man, fotografen, tog bild på bild. Den skulle sedan bli affisch och annonser för Centerpartiet, med rubriken »Mittens rike«: »Ingenting är svart eller vitt, rött eller blått längre. Svaret på det mesta här i livet finns någonstans i Mittens rike«, stod det.

Året var 1998 och valet närmade sig. Problemet var att partiet inte riktigt visste vad det var eller hade några svar. Mer än att man var i mitten. Väljarna visste knappt vem den nye C-ledaren var, Lennart Daléus valdes i juni samma år.

2020 är C ett parti som är medvetet om sin identitet – partiledaren Annie Lööf har en stark ställning och man har kanske hittat till mitten. Centern har en unik maktroll genom sin position mellan regeringen och ett konservativt block. Och man har hittat fram även till mitten av väljarkåren, till den medelklass som ofta avgör val.

– Det är helt klart att Centerpartiet genom januariavtalet skaffat sig en mer självständig ställning med hög integritet. Man faller inte för lätta locktoner vare sig från höger eller vänster i dag. Och båda blocken inser nog att ingen av de två kommer förbi C om partiet håller ställningarna i nästa val, säger Anders Ljunggren.

Han har en bakgrund som ordförande i ungdomsförbundet Cuf, statssekreterare och som Centerns sambandsperson i finansen under samverkan med S, åren 1995 till 1998.

Just de åren ledde till något av en identitetskris hos C som fick stor betydelse för fortsättningen. En kris just nu handlar om avslöjanden runt Fredrick Federley, andre vice ordförande och Europaparlamentariker, som nu tagit timeout.

Men annars ser Anders Ljunggren ett lugn i sitt parti:

– Jag tycker mig se ett ökat självförtroende i Centerpartiet, och det finns en stark uppslutning bakom partiledaren. Annie är en betydligt mera mogen och eftertänksam politiker än när hon tillträdde.

Lite för lugnt, enligt en del interna kritiker.

– Vi hade en stämma förra året där politikutvecklingen saknades helt. Det var bara skåpmat, säger en centralt placerad källa.

»Det finns bara en center och det är vi, alla andra är lite till höger och lite till vänster«, som Gösta Ekman sa i sketchen Center­extremisten i revyn Glaset i örat.

Men 1995–98 hade man varit »lite till vänster« och samarbetat med S-regeringen om saneringen av statens finanser. Göran Persson,  C-ledaren Olof Johansson och gruppledaren Per-Ola Eriksson trivdes ihop och hade lätt att komma överens.

Partifolket tyckte inte att det var lika trivsamt, flera ville »lite till höger«. Helst i en »icke-socialistisk« regering, inte som stödparti åt S.

22 år senare har Centerpartiet suttit åtta år i alliansregering och i två år samarbetat med S+MP-regeringen genom januariavtalet.

Först lite till höger, sedan åter till mitten.

Samtidigt har spelupplägget i svensk (och i de flesta länders) politik närmat sig ett fotbollslag som bara anfaller på kanterna, som saknar mittfält och bara har försvar och anfall.

När de politiska kartorna nu ritas upp – oavsett land, oavsett om det är höger-vänster eller gal–tan – verkar det finnas ett slags populismens centrifugalkraft som slungar ut väljarna till ytterkanterna, men lämnar rätt tomt i mitten.

Samtidigt visar valforskarna i Göteborg att 25–33 procent av väljarna betecknar sig som varken till vänster eller till höger. I mitten alltså.

I valet 2018 såg C framgångar i en ny väljargrupp. De som inte bodde på landsbygden eller i mindre städer, utan, som de skrev i sin valanalys: »Det nya är att väljarkåren nu i ännu högre grad består av högutbildade, unga och kvinnor. Centerpartiet har fått en mer värderingsburen väljarkår.«

Vägen dit var inte självklar. Under och efter Daléus hade partiet med sig ett idébagage som sa att man var »ekohumanister« och icke-socialister. Maud Olofsson sökte sig högerut vilket ledde till Alliansen inför 2006.

2011 fick Annie Lööf ta över både partiledar- och ministerpost liksom Allianssamarbetet. Nu skulle dessutom de grundläggande C-idéerna formuleras i ett idéprogram. När förslaget skickades ut fick partiledaren avbryta en semester i Thailand för att lugna stormen i leden. Nyliberaler och Timbrohögern håller på att ta över partiet, klagade medlemmar samt tidigare partiledaren Olof Johansson.

»En hel del kontroversiella förslag har strukits, som de om månggifte, ändrad arvsrätt, slopad skolplikt och meningen om en minimal stat, att staten ska vara så liten som möjligt«, sa Annie Lööf när hon presenterade partistyrelsens förslag.

Anders Ljunggren ett lugn i sitt part. FOTO: SIMON REHNSTRÖM

Per Ankersjö, då borgarråd i Stockholms stad, var ordförande i idégruppen.

– Vi letade fram programmet från partiets bildande 1910 och det var ganska liberalt. En sak man kan ta med sig är att när idéprogrammet antogs började partiet kalla sig liberalt efter 100 år, efter att ha varit det i 100 år, säger han.

– Vi använde ordet frihetlig i de första texterna, sedan blev det liberal. Men jag har för mig att partiledningen i början använde beteckningen »jordnära liberal«.

Centerns högljudda interndebatt 2012–13 ledde till prövning: Var går gränsen för vad människan ska få bestämma själv? I saker som månggifte eller borttagen skolplikt backade man. Men på ett område gjorde man det inte: grundidén om fri invandring. Orden om att den »fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen« fanns och finns kvar.

Chapel Hill Expert Survey studerar de politiska partiernas positioner i värderingsfrågor i 40 europeiska länder. I den kan man se hur sex av åtta svenska riksdagspartier först tar ställning för en mer generös migrationspolitik, för att efter den stora flyktingströmmen 2015 gå i rakt motsatt riktning. Undantagen är C och SD, fast i helt olika positioner.

Per Ankersjö har lämnat partipolitiken, och jobbar i dag som konsult med stadsutvecklingsfrågor, men han menar att idéprogrammet faktiskt bidragit till att flytta partiet något vänsterut.

– Tiden innan idéprogrammet fanns vi mer i en högerposition. Efter det har man pratat mer om socialliberalism, om hur man landat i migrationsfrågan, och det blev rumsrent att samarbeta med S. Så kanske står vi inte lika till höger som 2008. Det har också handlat om att lyfta fram socialpolitik och vårdfrågor, mer av mjuka frågor lite mer vänsterut, säger Per Ankersjö.

När Gunnar Hedlund, partiledare för C mellan 1949 till 1971 fick frågor om vilken regering man tänkte stödja inför ett val brukade svaret bli: »Vi föredrar att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten.« Hans nutida efterträdare kan se fram emot många frågor om samma sak 2022.

– För mig är det oklart vilket besked de kommer att ge i regeringsfrågan, men där kommer de att pressas på besked. Men jag tror inte det blir några kategoriska besked före valet. Och man kan aldrig bortse från vilken situation väljarna skapar. Sannolikt får vi valresultat där inget parti får som det vill, säger Anders Ljunggren.

– Det blir också svårt att göra ett januariavtal II efter nästa val. Antingen blir man kvar i opposition eller så går man in i regering. Men det är en gissning. Allra helst skulle nog Annie vilja gå in i regering. Det är svårt att vara samarbetsparti, man får kompromissa som om man vore ett regeringsparti, säger han.

Svårlöst. Att Jimmie Åkesson och SD skapat en relation med framför allt Ulf Kristerssons M och Ebba Buschs KD gör det svårt för Annie Lööf och Centerpartiet att åter närma sig forna alliansen.

Efter valet 1994, när Socialdemokraterna återkom i regeringsställning, startades ett nätverk med unga borgerliga politiker. Initiativet togs av Ulf Kristersson, då riksdagsledamot, och Michael Arthursson, då Stockholmscenterns ordförande – nu partisekreterare. Nätverket knöts till tankesmedjan Timbro, och kallades Ekumeniken.

Att det var just M och C var ingen tillfällighet. Unga centerpartister som var frustrerade över att C samarbetade med S-regeringen fann utlopp för sin besvikelse och blev vänner med dem som ibland utmålats som högerspöken i det egna partiet. De som ledde samarbetet med S var inte lika förtjusta:

»Detta nätverks ambitioner om fortsatt blockpolitik och fördömande av block­överskridande lösningar har inte mycket gemensamt med de värderingar som under årtionden har burit upp Centerpartiet«, sa Per-Ola  Eriksson, partiets gruppledare.

Kanske är något liknande Ekumeniken på gång nu. I mars kommer boken Efter alliansen, utgiven på just Timbro. Bokens redaktörer är Emanuel Örtengren, med bakgrund i Centerstudenter, och Zebulon Carlander, med bakgrund i Fria moderata studentförbundet.

– Vi träffades och diskuterade hur framtiden för borgerligheten såg ut. Vi tyckte det var tråkigt att se hur företrädare för den före detta alliansen hade konflikter inför öppen ridå trots en idégemenskap, säger Emanuel Örtengren, som är ansvarig för välfärdsprogrammet på Timbro.

– Det här var ett sätt att få borgerliga företrädare att se beröringspunkter mellan konservativa och liberaler. När vi hade bakgrundssamtal om tidigare borgerliga samarbeten kunde vi också konstatera att det på 90-talet fanns konflikter som var starkare än dem vi sett nu, säger Zebulon Carlander.

Så åtminstone i den kommande boken är axeln M och C återupprättad. Att komma tillbaka till ett läge som det inför valet 2006 tar nog däremot tid, tror de.

– Vi tror inte att en ren Alliansregering är möjlig nu beroende på de konflikter som finns. Men vi kommer att se en riksdag som är stökigare framöver, och mer splittrad än i två block. Det går att hitta hoppande majoriteter beroende på frågorna, det finns till exempel en samsyn i försvarsfrågor och i ekonomisk politik, säger Zebulon Carlander.

Helt grundläggande för att Stefan Löfven är statsminister och för januariavtalet är de olika hållningarna till Sverigedemokraterna. Dörren är helt stängd hos C och åtminstone inte öppnad hos L, men med samtal och köttbullsluncher med SD hos M och KD.

– Den låsningen mellan partierna är naturligtvis svår att lösa upp. Vi vet heller inte vad SD skulle ställa för krav för stöd eller samarbete.

– Men det finns även hos M en röd linje mot SD. Ta Ulf Kristerssons markering i februari i år när SD i kulturutskottet ville kalla till sig public service-cheferna för vad enskilda journalister gjort och sagt. Där markerade han tydligt armlängds avstånd mellan medier och politik, fortsätter Emanuel Örtengren.

I migrationsfrågan tycker de att även C börjar närma sig en ny konsensus kring en mer restriktiv migrationspolitik, med partiets nej till den utvidgade gymnasielagen för ensamkommande flyktingbarn som senaste exempel.

Var mitten finns beror på var gränserna går på ömse håll. När de förflyttar sig flyttas också mitten. Men om ett av dem som förr kallade sig mittenpartierna – då Folkpartiet, nu Liberalerna – skulle hamna utanför riksdagen?

– Det skulle försvaga Centerpartiet och inte ge något ökat manöverutrymme. En del av väljarna skulle gå till M, en del till C eller S.

Men mitten är väldigt stor i Sverige. Skillnaderna mellan partierna är inte så stora, vi har en konsensusinriktad politik. Den avgörande skillnaden finns numera i hållningen mot SD, säger Anders Ljunggren.

– Man kan se att även Moderaterna och Vänsterpartiet kan enas i en del samarbeten. Det tabuläggande som fanns när kommunister var kommunister, då var det rimligt hålla dem borta. I dag är V i stort sett ett vänsterliberalt parti med socialistiskt arvegods. Många som stödjer V i val är inte beredda att stödja socialistisk politik av klassiskt slag, med planekonomi, men vill ha en mer jämlik fördelning.

Det är i politiken precis som Gösta Ekman uttryckte det i Centerextremisten: »Lagom kamp mot lagom mål.«

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera