Hakelius: Vår tids största synd är lättjan

Om man frågar folk kommer frosseri och girighet högt på listan. Frågan lyder förstås »vad är vår tids främsta dödssynd«.

Svaren säger något om vår självbild. Åtminstone i de kretsar jag rör mig i.

Vällust kommer förvånansvärt långt ner. Sex verkar mest vara ett samtalsämne numera, inte en njutning. Högmod figurerar inte alls, antagligen därför att ingen begriper vad det betyder längre. Är inte självförverkligande en bra sak?

Själv skulle jag nog, efter moget övervägande, rikta mitt anklagande pekfinger mot lättjan. Där har ni modersvulsten i vår tids moraliska cancer.

Hakelius: Sveriges bästa åkermark blir förstörd framför mina ögon

Det fanns språkkurser som man mestadels skulle ägna sig åt när man sov. Kanske finns de än. Det var en oemotståndlig tanke, lite på samma sätt som Oppfinnar-Jockes påhitt i Kalle Anka. Även när man var 7–8 år förstod man att Jockes uppfinningar aldrig skulle fungera utanför seriesidan, men de var så bra att man försökte lura sig själv att tro på dem. Fanns de vore världen så mycket bättre.

Så var det med språkkurserna också. Tänk att lägga en kuddhögtalare i sängen, sova på den i tio dagar och plötsligt vara spansktalande. Det var den kunskapstörstandes motsvarighet till Erica Jongs knapplösa knull: bara belöning, ingen ansträngning.

Vår tids lättja – jag skulle skriva galopperande lättja, om det inte lät som en självmotsägelse – är inte lika uppenbar. Kanske för att vi till och med vill dölja den för oss själva, inte bara för andra.

Hur kommer det sig till exempel att folk har tid att lyssna på poddar, men inte tid att läsa?

Frågar ni mig är svaret lättja.

Hakelius: Var kommer den nya prydheten ifrån?

John Locke menade att äganderätten uppstod när man blandade sitt arbete med det man producerade. Det är på ungefär samma sätt med en text. Man måste anstränga sig som mottagare för att göra den till sin. Det räcker inte med att bara ta in den på enklast möjliga sätt.

Att läsa är en aktiv handling. Att lyssna på andra som läser, eller bara sitter och flamsar, är kanske inte att vara alldeles passiv, men det är definitivt ett steg bort från egen ansträngning. Det är några steg närmare att någon laddar upp innehållet på ens hjärna, helt utan egen ansträngning. Den tjänsten – Storyload? – kommer väl snart och blir då ny börsraket.

Lättjan har ingen ändpunkt. Allt kan vara enklare.

Vi intalar oss gärna att det här ständiga lyssnandet snarare är en fråga om flit. Läser man kan man inte gärna göra mycket annat. Lyssnar man kan man däremot samtidigt köra bil, eller diska, eller springa på löpband, eller vad det nu kan vara. Vi hinner göra så mycket mer om vi inte ödslar tid på att läsa.

Men det är ett missförstånd. Lättja betyder inte nödvändigtvis att man aldrig svettas, eller att man låter disken stå. Lättja betyder att man följer minsta motståndets lag. Man gör det som kräver minst ansträngning.

Det kan bli paradoxer av det där: aldrig någonsin har så många motionerat så mycket som i dag, ofta av ren lättja. Motionen och fixeringen vid kroppen är ett sätt att undvika mycket jobbigare aktiviteter, som har att göra med själen och som kräver den nästan övermänskliga ansträngningen att sitta stilla, även när tankarna kommer. Att ständigt vara upptagen, att stressa sig genom dagarna, kan se ut som flit, men kan lika gärna vara det minst krävande. Ett sätt att undvika verkligt hårt arbete.

Det finns ett engelskt uttryck för lättjans konsekvenser: to let oneself go. Att släppa taget, tappa greppet, kasta självdisciplinen överbord. Det är kanske inte det man tänker på när man ser alla vältränade, uppiffade, fysiska A-exemplar. Men när läste de en bok senast? Inte lyssnade på, utan läste. När blandade de senast sitt arbete med något annat än en trappmaskin?

Lättjan är på väg att bli vår undergång, tro mig.

God jul.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT