Krönika

Joel Halldorf: Underskatta inte sångens kraft

Ett tondövt samhälle försvagas.

Jag avskyr dig och allt du står för«, sjöng svenska kulturkrigare från höger till vänster i ett inslag i SVT:s Svenska Nyheter för en tid sedan. Syftet var att driva med polariseringen i svensk offentlighet, men knappt hade tonerna tystnat förrän denna offentlighet var delad: Var sången ett exempel på skön självdistans, eller innebar gemensam allsång legitimering av motståndarna?

Debattens vågor gick höga under några dagar, men en sak borde alla kunnat enas om: Kulturkrigare kan inte sjunga. De allra flesta, där fanns några få undantag, räddades av autotune. Eller det var kanske snarare vi tittare som räddades?

Nu ska man inte bygga stora teorier på anekdoter, men det fick mig att fundera. Vad säger den knackiga sången om vår tids polarisering? För sångröst är ju inte bara något som vissa har och andra inte, utan den kan övas upp. Och den plats där den traditionellt har övats har varit i de svenska folkrörelserna.

Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna har producerat hundratals sångböcker, många tusen sånger och otaliga körer genom åren. Varhelst man dragit fram har sång brutit ut: tusen stämmor harmoniskt förenade – i bästa fall, åtminstone.

Det här är inte bara estetik, utan här finns en etisk dimension. Att sjunga tillsammans kräver lyhördhet, anpassning, disciplin och att man är beredd att underordna sig kollektivet. På så sätt speglar körerna de dygder som föreningslivet i över hundra år tränat sina medlemmar i. Konsten att sammansluta sig, som filosofen Alexis de Tocqueville kallade det.

För när Tocqueville på 1800-talet studerade USA:s unga demokrati insåg han att den vilade på ett civilsamhälle där människor lärde sig att samverka, stå ut med varandra, kompromissa och ha tålamod. Demokratins grund var inte, visade det sig, bara en högstämd konstitution utan konkreta dygder. Och platsen där dessa dygder övades var lokala kyrkor och föreningar.

Joel Halldorf: Tre saker som gör att dagens cancel-kultur spårar ur

I dag är det idéburna föreningslivet på nedgång, vilket innebär att denna träning blir alltmer sällsynt.

Nedgången leder också till att människor saknar vad forskare kallar socialt kapital: Den makt och det skydd man har genom att vara sammankopplad med andra. Den som har ett starkt socialt kapital är inte utelämnad åt politiken, utan kan själv lösa problem tillsammans med grannar eller föreningsvänner. Dessutom har man några att sucka tillsammans med när man tycker att samhället rör sig i fel riktning.

Utan socialt kapital känner sig individen maktlös och utsatt, och kan bara vråla ut sin vrede i internets anonymitet.

Här finns en parallell till vad som skett i USA de senaste åren. Många antog att om sekulariseringen bara kom i gång så skulle det leda till att kulturkriget klingade av. Men som Peter Beinart, redaktör på The Atlantic, konstaterat verkar det tvärtom som att sekulariseringen av den kristna högern bidragit till att kampen hårdnat.

Det är inte överraskande: För den som saknar förankring i ett levande civilsamhälle blir politiken allt, och då blir den politiska kampen existentiell – en kamp på liv och död.

Är det detta som sången i Svenska Nyheter avslöjar? Att kulturkrigare saknar en förankring i civilsamhället, och den fostran det innebär  – inklusive en skolning i att sjunga?

Man ska som sagt vara försiktig med att generalisera baserat på anekdoter. Och det finns framför allt en sak som stör mig i den här analysen.

Jag kan inte sjunga.

Läs fler krönikor av Joel Halldorf här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera