Nils Erik Forsgård: Den med flest antikroppar i slutändan vinner

Det talas mycket om den svenska strategin nu. Eller kanske snarare om den svenska modellen. Då handlar det inte om långbenta blondiner, utan om hanteringen av det där seglivade viruset.

Talet om den svenska strategin indikerar ett misslyckande eller ett missförhållande. Åtminstone indikeras det så i grannländerna. Kanske indikeras det så i hela världen. Det är ändå mycket svårt att se att Sverige gör eller har gjort något avgörande fel. Det är lika svårt att se att alla andra gör eller har gjort något avgörande rätt.

För viruset sprids i länder med påbud om munskydd. Det sprids i länder med stängda barer och caféer. Det sprids också i länder som redan i våras hade militär-övervakade nedstängningar. Och, ja, det sprids ju överallt.

Nils Erik Forsgård: USA är inte längre präglat av Europa

Hur blir det sedan med immuniteten? Deutsche Bank (av alla) försöker hålla humöret uppe genom att tala om flockimmunitet till sommaren 2021. Det kommer samtidigt mycket motstridiga bud om antikroppar och deras uthärdighet: fyra månader, tolv månader, livslångt? Det hela påminner lite grann om återfallsförbrytaren ställd inför rätta.

Så var det inte i New Orleans på 1800-talet. Där visste man precis vad som gällde. Immun eller inte? Allt berodde på svaret.

New Orleans plågades inte av corona utan av gula febern. På spanska kallas gula febern för vómito negro, den svarta spyan. Det beror på att de som drabbas av febern efter myggbett ofta spyr mörkrött blod och inte sällan också avlider.

På bara 60 år fram till inbördeskriget på 1860-talet drabbades New Orleans av åtminstone 22 feberepidemier som tog livet av kanske 150 000 människor. Viruset dödade ungefär hälften av de drabbade. De som överlevde fick livslång immunitet.

Det var också den man ville ha. För i New Orleans och i Söderns slavsamhällen betraktades immunitet som ett sigill på framgång och allmän duglighet. Åtminstone bland de vita. Det gjordes skillnad mellan »acclimated citizens« och »unacclimated citizens«. De som hade drabbats men överlevt gula febern tillhörde den första kategorin. De ansågs särskilt utvalda av Gud. Med hjälp av erhållen immunitet stod de högst upp i den den sociala pyramiden.

Nils Erik Forsgård: Förgiftningar i historien

De som inte hade drabbats, alltså exempelvis de som kom från andra delar av landet och som inte var immuna, hade svårt att få jobb och tvingades betala särskilda »climate premiums« för sina försäkringar. Eller, för att tala med Kathryn Olivarius:

»Om du var vit påverkade din immunitetsstatus allt från var du bodde till hur mycket du förtjänade, din kredittrovärdighet och din möjlighet att bli gift. Därför ska det inte förvåna att många nyanlända immigranter aktivt försökte bli sjuka: de trängdes i trånga utrymmen, eller så dök de ner i sängar där en vän nyss hade dött […] .«

Immunitetsdimensionen gav också argument för slaveriet.

Slavar som överlevt gula febern steg kraftigt i värde för deras ägare. För medan de svarta arbetade på bomullsfälten kunde de vita distansera sig socialt och stanna hemma på sina verandor och skydda sig från smittsam sjukdom.

I en artikel i Weekly Delta 1853 kunde man läsa påståendet att 75 procent av dem som smittats av gula febern var slaverimotståndare.

Hur kommer mänskligheten att se ut efter coronaviruset? Blir framgångsrik distansering sigillet på en särskild förmåga att manövrera i osäkra tider? På konsten att hantera kritiska utmaningar i en opålitlig värld?

Man kan ju alltid fråga.

Läs alla krönikor av Nils Erik Forsgård här!

Text:

Toppbild: TT