Den skotska drömmen om att slippa England växer bland unga

Text: Cecilia Nikpay

Bild: TT

»Där fick ni för århundraden av förtryck«, stod det i ett sms till 21-åriga engelskan Zara McKinlay efter att Skottland nyligen vann en viktig rugbymatch över England.

Texten från en skotsk kompis i The Tartan Army, som rugbyfansen kallas, var mest på skoj, säger McKinlay. Men i tider då Skottlands självständighetsrörelse fått ny vind i seglen ger meddelandet ändå två fingervisningar: De unga är engagerade. Och bitterhet mot engelsmännen är ett bränsle.

McKinlay är en av tusentals studenter från England som flyttat norrut inom det enade kungariket och därmed korsat den osynliga gränsen till en nation med egen kulturell identitet.

– Engelska och skotska studenter hänger normalt inte med varandra. Jag har skotska vänner genom rugbyn, men de vill inte prata med mig om självständigheten eftersom jag kommer från London. De tror inte att jag skulle förstå, säger hon.

Själv älskar hon Skottland och tycker att invånarna är roliga, avslappnade och genuina. Men kärleken är inte besvarad. I stället står engelsmännen i många skottars ögon för översitteri och marginalisering. Bevis hittar de genom hela historien: från de brutala frihetskrigen på 1300-talet, via senare tiders exploatering av skotska oljerikedomar, till dagens engelska turister som driver upp fastighetspriserna i de orörda landskap som symboliserar den skotska själen.

Särskilt illa omtyckta är konservativa snobbar från London, en stereotyp som förkroppsligas perfekt av premiärminister Boris Johnson. Att han dessutom drivit igenom brexit, som 62 procent av skottarna röstade mot, blir ytterligare ett exempel på hur London kör över Skottland.

Galjonsfigur för kampen mot centralstyret är Nicola Sturgeon, Skottlands försteminister och partiledare för skotska nationalpartiet SNP. Hon leder en minoritetsregering i Holyrood, som parlamentet kallas, men i maj går skottarna till val igen och SNP förväntar sig en jordskredsseger.

– Förutom att nationalismen stärkts av brexit, har Sturgeon framstått som mer proaktiv och kompetent än Boris Johnson genom hela pandemin, säger Kirsty Hughes, ledare för tankesmedjan Scottish Centre on European Relations, som ställer sig positiv till självständighet.

Vårens val till Holyrood blir avgörande för nästa steg i det processuella gerillakrig som pågått mellan London och Edinburgh i årtionden. Legalt har Sturgeon ingen rätt att utlysa en ny folkomröstning (indyref2) om självständigheten utan godkännande av parlamentet i London. Johnson vill inte veta av något indyref2 eftersom han anser att saken avgjordes år 2014, då 55 procent röstade för att stanna i unionen.    

SNP pekar dock på att den skotska folkviljan svängt. Sedan början av år 2020 leder ja-sidan över unionisterna i samtliga opinionsmätningar, och särskilt de unga (som får rösträtt vid 16 års ålder) har tänkt om. I indyref1 var de yngsta väljarna, tillsammans med de äldsta, mest benägna att rösta nej. Men efter »brexitförräderiet« uppger hela 67 procent mellan 16 och 35 år att de skulle rösta ja (Sunday Times/Panelbase). Johnson har därmed inget moraliskt stöd för att stoppa en ny folkomröstning, enligt en stridbar Sturgeon.

Skottarna berättar gärna om sina unika traditioner, som Hogmanay vid nyår, och haggis-ätande på nationalskalden Robert Burns födelsedag. Mer privat vårdar man självbilden av ett nyfiket ochvälkomnande folk, med ett utbildningssystem och rättsväsende som vilar på den skotska upplysningens lagrar. Man framhäver sig själva som vänliga – i stark kontrast till arroganta engelsmän.

– Den romantiska bild jag fick mig till livs i skolan var att vi är uppfinningsrika och intresserade av omvärlden. Länge var det lättare att ta sjövägen till fjärran länder än att klafsa genom leran ner till England. Vi fick lära oss allt om slagen där modiga skottar vann över the wicked English, säger mrs Bruce med engelsk accent, som skotsk överklass ofta har. Med sina 80 år representerar hon en unionistisk demografi som krymper: den landägande klass som alltid stått nära den engelska eliten.

– Det är bisarrt, tycker jag, att vilja hänga av sig Londons ok, men underkasta sig EU:s, säger hon.

De som vill bryta sig loss ser saken i ett annat ljus.

– Som egen stat kan vi själva utforma  våra relationer till EU och andra länder. I dag ligger alla sådana beslut i London. Skottland söker en suveränitet som England redan åtnjuter, säger Kirsty Hughes.

Den största barriären till självständighet ser hon i folks rädsla för hur det skulle gå ekonomiskt. Den i sin tur bottnar i ett dåligt självförtroende som är typiskt för skottarna, menar hon.

Störst osäkerhet skapar handeln: 62 procent av Skottlands export går till unionen, medan 67 procent av importen kommer därifrån. Förlust av pensionsbesparingar om valutan sjunker, och högre skatter känns också mer sannolika sedan rekordlåga oljepriser raderat ut drömmen om att bli ett nytt Norge.   

Men argument finns också för att en liten engelskspråkig nation inom EU så småningom kan bli ett framgångsrikt land av nordisk tradition. Den bilden slår an en djupare ton hos skottarna i dag än vid omröstningen för sju år sedan; att äntligen få realisera det egna folkets potential och äga friheten på Highlands vidder.   

Opinionsvindarna som blåser norrifrån har lett till ett attitydskifte även i England, med en tuffare ton i media mot Nicola Sturgeon, och kanske även i befolkningen:

– Vid förra omröstningen kände mina engelska vänner sorg över att Skottland kanske skulle lämna, men nu är de utleda på det ständiga gnället. De tycker att vi borde vara tacksamma för allt finansiellt stöd, säger en skotsk finansman i London.

Som stämningen ser ut i Skottland lär engelsmännen få vänta på tackkortet. <

***

Enat kungarike sedan 1707

Första skotska kungariket grundades 843 e Kr.

1707 enades Skottland, England och Wales i United Kingdom of Great Britain.

5,5 miljoner invånare (8,5 procent av UK:s befolkning).

Ytan motsvarar 17 procent av Sveriges och delas in i Lowlands, Highlands och Islands.

Språk: engelska, skotska och skotsk gaelic.

13 procent av skottarna har rött hår, högst andel i världen.

Källor: BBC, Wikipedia

***

 Vägen mot självständighet

1934: Scottish Nationalist Party bildas.

1973: UK-kommission föreslår skotskt parlament.

1970-talet: SNP kör sloganen »Det är Skottlands olja«.

1979: Nej i omröstning om skotskt parlament.

1980-talet: Motstånd mot Thatcher stärker nationalismen.

1997: Ja i omröstning om ökad självständighet.

1998: Decentralisering. Skotska parlamentet inrättas.

2014: 55 procent nej till självständighet i omröstning.Källa: Wikipedia