Finn Zetterholm: Hippie eller Svensson?

Det var en fin tanke sprungen ur socialistiska, eller i varje fall socialdemokratiska, idéer om jämlikhet och rättvisa. Kanske också i den tidens misstro mot genetiken och den progressiva tanken att människan var ett oskrivet blad där miljö och uppfostran betydde allt. Så var det ju inte, det vet man nu. Men man ville att det skulle vara så. Som de politiskt övertygade så gärna vill.

Märkligt nog fanns (och finns) samma idéer i USA, fast så att säga framkomna ur motsatt utgångspunkt. I det superkapitalistiska landet kan vilken fattiglapp som helst bli miljardär om hen har den rätta framåtandan. Fast i USA måste ju en stor del av befolkningen se det som ett hån. Och som alla ideologiska sanningar stämmer de här idéerna lika lite med verkligheten. Eller som jag och mina vänner brukar replikera till varandra när vi diskuterar: »Det ligger lite i vad du säger. Jävligt lite  …«

Som vänsterman har jag en inbyggd tro på rättvisa. Det hade min pappa också. Fast han var realist. Eftersom alla barn är rättshaverister och kan gräla oändligen om vem som har fått mest saft i glaset tyckte pappa att vi skulle ha orättvisträning. »Du får så här mycket och du bara så här lite.« Naturligtvis skulle man byta, så varje barn blev tränat i både att bli gynnat eller missgynnat.

Det var ingen dum idé. Och barn är realister. Ofta mer än föräldrar anar. »Du kan, du är duktig, du kan pröva på vad du vill.« Så ska man självklart säga. Men likafullt är vi olika och har olika fallenheter.

Vissa – mycket få barn – har en extrem talang för något. Det är inte alls säkert att de blir lyckliga för det. Ofta tvärtom. En del föräldrar gör allt för att exploatera de. Det gäller inte bara de småbarn i öststaterna som från späda år hårdtränas att bli elitgymnaster. Det finns också i västvärlden där förhoppningsfulla föräldrar driver på sina tennis- och hockeyspelande ungar för att de arma barnen i framtiden som stjärnor ska försörja sina gamla päron. Det lyckas förstås sällan. Och när man på det här sättet blivit fråntagen sin barndom kommer en försenad revolt. Det kan man vara säker på. Fast den kan ta sig olika uttryck.

Den österrikiske pianisten Friedrich Gulda var ett underbarn som drillades hårt. Han blev också tidigt världsstjärna. Han turnerade jorden runt och gjorde talrika skivinspelningar. När han var i femtioårsåldern tröttnade han. Gulda hyrde ett av Wiens mest anrika konserthus och gjorde en happening där han framträdde naken med en kvinnlig cellist inslagen i cellofan. I salongen satt eliten av Wiens konservativa musikkritiker. Det blev en kulturkrock, milt sagt, en av de största skandalerna någonsin i Wiens musikliv. Deras stolthet – mästerpianisten Gulda, som de skolat och närt vid sin barm hade blivit en eländig hippie. En förrädare som trampat Mozarts och Beethovens stolta tradition i smutsen!

Det var väl precis vad Gulda hade önskat. Han fick sin försenade revolt med råge. Sedan spädde han på det med att sprida ut ett rykte att han var död. För att kunna återuppstå som en långhårig fågel Fenix. Som gammal klassisk musiknörd såg jag det som befriande.

Många föräldrar ser det som en besvikelse att deras telningar inte blir det som de tänkt sig. Jag tycker det är trösterikt. Av fritt uppfostrade barn kan det bli strikta tjänstemän. Av hårt dresserade barn kan det bli medelålders nakna hippies.

Läs fler krönikor av Finn Zetterholm!

Text: