Partistrid, var god dröj

Text:

Foto: TT

Det surrades om artikeln.

Göteborg må vara rikets andra stad, men för det politiska etablissemanget ligger tyngden på ordet »andra«. Dagens Nyheter är deras främsta anslagstavla, Svenska Dagbladet den lite mindre whiteboarden runt hörnet. Göteborgs-Posten är  …

Tja  … Göteborgs-Posten.

Men det surrades om artikeln.

Det var nästan exakt ett år sedan och rubriken som GP:s ledarskribent Håkan Boström hade satt på sin text var »Borgerligheten måste göra slut med särintressena«.

»Organiserade särintressen har helt enkelt haft ett oproportionerligt och skadligt stort inflytande över svensk borgerlighet«, sammanfattade Boström sin rätt omfattande anklagelseakt mot de suddiga gränserna mellan borgerliga partier och näringsliv, framför allt välfärdsbranschen. Han exemplifierade med bland annat friskolereformen, lotsar i arbetsförmedlingen, oseriösa hvb-hem och, inte minst, »världens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring«.

I en uppföljning en dryg vecka senare vittnade Boström om att han sällan fått »så många, översvallande positiva reaktioner från vanliga läsare, men även från personer med god inblick i förvaltning och näringsliv«. En del fanns på andra tidningar. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg, som vittnade om känslan av att vara en ensam borgerlig röst i öknen i dessa frågor, anade till sist en tillnyktring:

»Trots att avarterna har varit uppenbara under en lång rad år – vanskötta friskolor, utbredd välfärdskriminalitet och fusk inom arbetskraftsinvandringen – tog kritiken aldrig riktigt skruv på högerkanten. Den intensiva kampanjen från näringslivshåll har lagt en död hand över debatten.«

Slutsatsen?

»Det är något djupt osunt med den nära relation som de borgerliga partierna har odlat med välfärdsindustrin och näringslivets lobbyorganisationer.«

Det surrades. Sedan brummades det, främst från Kungsgatan, i närheten av Vasagatan i Stockholm. Där huserar tanke­smedjan Timbro. Den avgående vd:n Karin Svanborg-Sjövall författade ett långt avfärdande av Boströms kritik. Han hade till betydande del skjutit in sig på just Timbro, som kittet mellan den politiska borgerligheten och näringslivets intresseorganisationer.

»Timbro«, skrev hon, »grundades delvis just för att motverka att näringslivet perverterar sig självt genom kortsiktighet och särintresselogik«. Svenskt Näringsliv är den enda arbetsgivarorganisationen i världen som inte har ett uttalat pro-business-, utan ett pro-market-perspektiv. Fria marknader, alltså, inte gynnandet av enskilda branscher eller företag. Det är »lögnaktigt« att påstå att Timbro inte kritiserat ohållbarheter på välfärdsområdet.

Men, suckade Svanborg-Sjövall, Timbro är den »ultimata projektionsytan«. För vänstern. Och nu för högern.

Man kan inte säga att det sedan sattes punkt i debatten. Den blev snarare liggande, redo att plockas upp av den som så ville.

Och så – den 5 februari i år, nästan på dagen ett år efter Boströms artikel, höll Ulf Kristersson och Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard presskonferens. De berättade att partiet hade nya förslag i frågan om »världens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring«, som Boström uttryckte det. I toppen av listan stod visserligen ett stopp för »kompetensutvisningarna«, den fråga som näringsliv och näringslivsbejakande borgerlighet gjort till sin, men sedan såg det annorlunda ut:

Stopp för arbetskraftsinvandring för personliga assistenter. Försörjningskrav för anhöriga till arbetskraftsinvandrare. Stopp för möjligheten till »spårbyte« från asylansökan till arbetskraftsinvandring. Och ingen arbetskraftsinvandring alls om lönen inte ligger på medianlönen, just nu 31 700, eller däröver.

Det började surra igen.

Håkan Boström, ledarskribent på Göteborgs-Posten.

Är något på väg att hända i Moderaterna? Har det Håkan Boström skrev något med saken att göra?

Frågan är inte alldeles gripen ur luften.

Det Boström beskrev var inte i första hand påtaglig korruption, snarare en politisk sfär och en ekonomisk sfär som kommit att nästan helt smälta samman i sin världssyn. Det var inte första gången han var där och nosade. Våren 2016 skrev Boström till exempel under rubriken »Efter marknadsutopin: borgerlig idéhistoria« i nättidskriften Kvartal. En borgerlighet »som förknippas med skattesubventionerade ›jobbcoacher‹, spekulanter och bedragare« gör sig allt mindre relevant, formulerade han saken då.

Ulf Kristersson läste den texten, det är känt. Han ska ha uppskattat den.

Kan den här och liknande texter ha legat till sig för att slutligen mogna till politik i idépolitikern Kristerssons huvud? Inte omöjligt. Och Boström är inte så udda som »influencer« för moderater som det först kan verka. Han har visserligen aldrig varit moderat, han kommer snarare från liberalt håll. Kulturellt och sociologiskt — sådant är fortfarande viktigt i svenska partier — stämmer han inte heller med den moderata stereotypen: uppväxt utanför Borlänge. Mamma postkassörska, pappa turkisk gästarbetare. Ekonomhistoriker.

Men just i detta sammanhang kan Boströms omoderata uppenbarelse vändas till en fördel.

En av de saker Ulf Kristersson delar med sin mentor Per Unckel, tidigt bortgången, är en förkärlek för att lyssna till röster utanför de egna kretsarna. När Moderaterna nyligen skulle skriva idéprogram kallades Alice Teodorescu in, då politisk redaktör på just Göteborgs-Posten. Hon gick med i Moderaterna när hon fick jobbet. Joel Halldorf, liberalismkritiker med rötter i pingströrelsen och kolumnist i Fokus, är ett annat partilöst namn som Moderatledaren kan återkomma till i positiva ordalag. Han har en lång vänskap med socialdemokraten Widar Andersson och hade en varm relation till den socialdemokratiska journalisten och historikern Anders Isaksson. Det finns fler exempel.

Ulf Kristersson gillar helt enkelt att kasta sitt idépolitiska nät brett. Paradoxalt nog i det här sammanhanget är det en vana han utvecklade då han på 90-talet för Timbro ledde den så kallade ekumeniken: ett vänskapligt meningsutbyte mellan unga borgerliga ur olika partier och en och annan frihetligt sinnad socialdemokrat.

Varför skulle förslaget till nya ordningar för arbetskraftsinvandring inte formats av vad Håkan Boström eller för den delen Anna Dahlberg skrivit? Det verkar snarare bestickande sannolikt.

Tills man frågar moderater, tankesmeder och näringslivsföreträdare som borde veta.

Fredrik Reinfeldt och hans finansminister Anders Borg ägnade sig åt ett nästan ceremoniellt avståndstagande från näringslivet. De var ett »särintresse«. Näringslivets frågor, till exempel arbetsrätten, ägnades inte sällan demonstrativt ointresse.

Det här var en del av grundidén för de »nya Moderaterna«: att ta spjärn mot tidigare allierade för att visa oberoende och distans. Strategin kom naturligt för Fredrik Reinfeldt, som redan tidigt profilerade sig i partiet genom att distansera sig från olika interna gemenskaper.

Ulf Kristersson är i det avseendet hans raka motsats. Kristersson har i decennier varit en centralperson i det som kallas »sfären«, den amorfa grupp människor som finns inom marknadsorienterad partiborgerlighet, näringslivsorganisationer och pr-byråerna däremellan.

Kristersson känner knappast någon naturlig instinkt att markera mot näringslivet. Men han har ett annat problem.

»S säger nej till M:s tokliberala arbetskraftsinvandring«, skrev den socialdemokratiska partisekreteraren Lena Rådström Baastad på Dagens Nyheters debattsida i slutet av oktober förra året:

»Det går inte att lita på Moderaterna i den här frågan. De säger sig vilja bromsa migrationen medan de i praktiken vill fortsätta att hålla gränsen vidöppen genom att fortsätta med det tokliberala system för arbetskraftsinvandring de en gång skapade.«

Alldeles oavsett hur allvarliga de faktiska problemen med arbetskraftsinvandringen är – att det finns problem förnekar ingen – har den här frågan varit Moderaternas enda blotta gentemot Socialdemokraterna i migrationsfrågor. Socialdemokraterna har visat att de kommer att utnyttja den till fullo, även om de självaär fjättrade av Miljöpartiet och Centern.

Det är det här, ingen idépolitisk förskjutning, som det moderata utspelet handlar om, säger nästan undantagslöst de moderater man frågar.

Förslaget är nästa taktiska drag i ett krig om verklighetsbeskrivning och opinion, som pågått i flera år. LO satte tonen redan våren 2013 med en rapport om fusk och utnyttjande, efter att arbetskraftsinvandringen liberaliserats 2008. Näringslivsaktörer med Stockholms handelskammare och Almega i täten kontrade 2017 med att lyfta fram de så kallade kompetensutvisningarna: kvalificerade personer som utvisades på grund av bagateller de sällan själva hade ansvar för.

Båda sidor erkänner att den andra sidan har poänger, men menar att de andra överdriver. Och nu, när Moderaterna bestämt sig för att täppa till sin enda kvarvarande betydande migrationspolitiska blotta, är det precis den kritiken som återkommer. Moderaterna tar i för mycket. Och kritiken kommer från precis de håll Håkan Boström pekade ut som organiserade särintressen och deras handgångna:

Almega. Svenskt Näringsliv. Timbro. Muf. Centern.

Det är främst förslaget om en minimilön som är medianlönen, de vänder sig mot. Det kommer inte att gå att rekrytera kockar eller kvalificerade svarvare till industrin är den praktiska invändningen. I praktiken skulle det innebära ett hela sy­stemet från 2008 överges. Den ideologiska invändningen, främst från Muf, Timbro och Centern, är att detta är oförenligt med en öppen syn på rörlighet och frihet.

Det går att spåra en förvånad förstämning. Inte så mycket över förslaget i sig. Att det behövdes en revision förnekar få och att den skulle gå i den här riktningen viss­te alla, men det är för mycket. Och framställningssättet  … »bildsättningen« som en intern kritiker uttrycker det.

Det är som om LO hade skrivit texten. Som om Moderaterna glömt bort att ekonomin är dynamisk, inte ett statiskt system med ett visst antal jobb.

Villkorad invandring. Moderaternas Maria Malmer Stenergard och Ulf Kristersson föreslår hårdare regler för arbetskraftsinvandring.

Kan det vara så att Kristersson ändå tänt den konflikt som Håkan Boström beskrev, även om utspelet var mer eller mindre ren strategi?

Jo, så kan det vara, förstås. Men veden verkar rätt sur. Verklig ilska eller indignation går inte att hitta. Det är mest småtrötta suckar över vad politiken kräver, när valdagen börjar närma sig. Någon tydlig klyfta mellan konservativa och liberaler – det Moderaternas motståndare alltid hoppas på – finns inte heller.

Men just det har å andra sidan nästan alltid varit en chimär. Fraktioner inom Moderaterna är oftast grundade i person, snarare än ideologi. När moderata grupper råkar i luven på varandra är det inte ovanligt att finna konservativa och libertarianer på båda sidor. Och i just den här frågan är skiljelinjerna i sak inte heller så klara.

Benjamin Dousa, tidigare Muf-ordförande, är kanske den moderat som klarast och tydligast kritiserat friskolereformens avarter. Nu är han nytillträdd chef på Timbro, som är en av de hårdaste kritikerna av den moderata revideringen av arbetskraftsinvandringen. Riksdagsmannen Hanif Bali är knappast en återhållsam konservativ av Boströms art, men han har kallat Centern för »Almegas politiska vinge«.

Det finns generationsskillnader. Svanborg-Sjövall konstaterade i sitt svar till Boström att moderater i Dousas ålder är den första generationen inom borgerligheten som inte är rädda för Socialdemokraterna. Det ger dem en frihet att tänka mindre garderat. Och för dem som var med och drev igenom friskolereformen är den helig, på samma sätt som tron på kärnkraften en eller två generationer före. För yngre är det inte så.

Frågan Boström och Dahlberg har väckt finns. Men den är lite för komplicerad för att genast leda till mobilisering och konflikt. Så längre kritikerna skriver av den som valtaktik, inte en allvarlig kursändring, får hötjugorna stå. Och så finns det kanske viktigaste av allt: det går bra för Moderaterna i opinionen.

I ett drygt år har trenden varit tydlig och resultatet är kring 6 procent upp. I november månads SCB-undersökning stal Moderaterna 0,8 procentenheter från Socialdemokraterna. Bara Vänsterpartiet stal mer.

Det borde visserligen gå ännu bättre för partiet, påpekar en del. Varje dag handlar om »rätt frågor« där Moderaterna har med sig en stor majoritet av befolkningen. Det borde ge större utdelning. Men det går inte så långsamt så att frustrationen satt in. Och övertygelsen är spridd att trenden kommer att hålla i sig.

Moderater är i grunden resultatinriktade. Varför bråka?

LO och S – ett hundraårigt äktenskap som byter skepnad: »Ingen hejarklack«