Kultur

Välkomna till The Corona Club

Hur fångar man jazz i några penndrag? Möjligheten att live-teckna en musikers uttryck är oändliga, men kräver närvaro.

Att teckna musik är inlevelse, att vara med. Att se hur en musiker rör sig, hur hela orkestern svänger, utlevelse, inlevelse, instrumentering, mimik, ljus, hattar, mös­sor, hårband, kjolar, skjortor, skor, veck på byxorna, publik som står i vägen. Allt påverkar det musikaliska uttrycket för en tecknare när man tecknar livemusik.

Med stora ögon och öron tar jag in vad jag ser och hör, pennan dansar och förmedlar med streck.

Per Henrik Wallin går ett varv runt pianot, knackar, knogboxar, smäller med pianolocket; Erik Dahlbäck svarar med smattrande trummor och Torbjörn Hultkrantz håller ordning med pulserande bas. Det är underbart. Jag lyckas fånga hela gänget. Efter konserten kommenterar Per Henrik min teckning.

– Det är bra, så där känner jag mig när jag spelar.

Svensk jazzelit passerade revy på jazzklubben Hot House i Katrineholm i början av 80-talet.

2020. Innan coronapandemin stänger ner jazzklubben Fasching i Stockholm tecknar jag Beches Brew. Bengt Berger är kapten, han har mössan på, styr med trummor och cymbaler. Saxofonisterna Thomas Gustafsson och Sir Thomas Jäderlund leker och basisten Stefan Bellnäs jobbar bakom. Göran Klinghagen är med i göteborgsversionen av »Bengt Bergers brygd«. Klinghagen står längst fram, någon meter från mig; stadig med sin gitarr, spelar lyriskt och lägger mjuka bakgrundsklanger, kompar. Ibland får han chansen och sticker i väg i fria, briljanta löpningar, dribblar inte bort sig. Jag minns Hot House, när han gick loss fullständigt, med Jimi Hendrix-attack. Han var yngre då, och med ett skönt stökigt ljud i gitarren. Då spelade han med Entra Camaleón. Stora musikaliska ögonblick för mig, pennan var med, jag öste på. Kanske kan teckningen fungera som ett grafiskt partitur över hans storslagna gitarrspel, tänker jag nu fyrtio år senare. Jag har aldrig varit honom så nära, utanför scenen, att jag vågat fråga.                            

Det brukar kännas när en teckning blir bra. Teckningens kvalitet visar sig när teckningen ligger ensam, utan musik, dagen efter. Det är då den ska fungera. Streckens förhållande på papperet ska i bästa fall likna tonerna, klangerna och rytmiken i musiken.

I lekskolan, i början på 50-talet, var inlevelsen stark när jag tecknade: indianer och cowboys drabbade samman, kulor och pilar flög över papperet. Jag kunde styra riktningen i bataljerna och bestämma vem som skulle komma segrande ur striderna. Jag var inspirerad av serietidningar och scenarier i leksaksaffärer: uppställningar med vackert handmålade figurer av sågspånsbaserad lera, innan plasten tog över. Hemma vid köksbordet vässade jag blyertspennor och ritade med spetsig precision skalenliga modelljärnvägar, med anvisningar om berg med tunnlar, stationsbyggnader och stickspår. Jag kom tidigt till insikt om att streck på papper kunde spegla och kommunicera inre och yttre verkligheter.

Jag letar, bläddrar och kollar mina teckningar. De flesta sitter kvar i sina block, andra ligger utrivna, sparade i kartonger. Säkert ett tusental försök, sedan jag började teckna livemusik. Ibland i stora skissblock F:8, men för det mesta i A:4 format. Jag prickade rätt ibland. Ögon, näsor, fingersättning, kroppens lutning, kontakt mellan läppar och munstycken. Möjligheten att definiera en musikers personlighet och musik är oändlig. Men egentligen osannolik och omöjlig, när några streck ska göra det. Tvivel, men jag får nöja mig med att det är så jag ser det, när jag försöker vara med i bandet och spela med penna och block.

Coronaviruset härjar fritt och stänger ner våra mötesplatser, tar sig fram överallt, och med nya idéer om hur vi ska umgås hamnar vi framför datorn.

Fasching sänder livestream, och med en inbjudan av Anna Högberg Attack bestämmer jag mig för att teckna hemma, framför datorn.     

Kameran står still, man ser bra, inte som när ögonen får leta sig fram över publikens axlar. Musik utan påhejande publik, kampen om utrymme och närhet är borta. Den levande världen är direkt, den kräver koncentration och deltagande, på ett annat sätt än ensamheten framför en skärm med flytande kristaller.

Anna Högberg Attack innebär starka utspel. De bjuder på innerlighet, värme, humor och intensitet som får tankar att lyfta. Det går att rita trots distansen, men att helt komma loss är svårare. Hela bandet blir stillastående i teckningarna trots expressivt utspel av trummisen Anna Lund och frenetiskt jobb av Elsa Bergman på bas, Lisa Ulléns roliga pianospel och Niklas Barnös precisa och spetsiga trumpet; datorn lyckas inte förmedla den mångfasetterade ljudbilden. Anna Högbergs och Elin Forkelids speciella samspel och finurliga saxblås fastnar till slut, på något vis, med några streck.     

Datorn får hålla oss vid liv tills vi kan återgå till fysisk närhet, med tillrop och applåder på jazzklubbarna.   

Våren 2018 ställde jag ut mina musiker på Fasching, signerade reproduktioner i olika format. En ny utställning var planerad, nu hoppas vi på april–juni 2021. Välkomna då!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera