Den nya aristokratin – en parodi svår att ta på allvar

Det hade varit komiskt, om det inte var så genant. Inte en enda tidstypisk kliché missades när prins Harry och Meghan Markle intervjuades av Oprah. Den smetiga röran av självupptagenhet och offermentalitet fick prinsessan Dianas banbrytande insatser i samma genre att framstå som stoiska. Men en sak är verkligen chockerande: att det här undermåliga skådespelet tas på allvar av så många, inte minst på kultur- och ledarsidor.

En prins och en amerikansk tv-kändis intervjuas av en miljardär i något som liknar Edens lustgård och antagligen anlagts av Gud, någon gång när han behövde dryga ut kassan. Samtalet är genomamerikanskt, det vill säga helt i avsaknad av självdistans och någon som helst känsla för integritet. Temat är totalt själsligt blottande, för amerikaner må vara rädda för nakna kroppar, men de kan aldrig få nog av ut- och invända själar.

Hakelius: Egenskaperna som gjorde Stig Malm populär retade partikamrater

Meghan Markle talar långsamt för att understryka hur svårt hon tycker det är. Oprah gör stora häpna ansikten som kameran kan zooma in på, i hopp om att publiken är dum nog att tro att hon inte visste precis vad som skulle sägas i förväg. Fram kommer naturligtvis de två just nu mest populära offerstereotyperna: den om ras och den om mental ohälsa. Det som antagligen var det egentliga problemet — att Meghan Markle är ovillig eller oförmögen att begripa en kultur som inte har sina rötter i Los Angeles — lämnas därhän.

Det är faktiskt obegripligt att någon kan ta detta på fullt allvar. Det är en parodi.

Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att prinsen och hans tv-stjärnefru ser sig som fullkomligt ärliga. Det gör tillställningen ännu mer genant. För om man nu absolut vill blotta sig för Oprah och resten av världen borde man åtminstone ha något slags individualitet att visa upp. Men det här paret har absolut inget att komma med, förutom andrahandsfraser och samtidsbanaliteter. De verkar helt tomma på originalitet. Det är det som blir så smärtsamt: prinsparet blir ett slags spegel av vår tids mest outhärdliga plattityder. Det är omöjligt att inte se det. Och ändå skrivs det allvarliga kommentarer till den här intervjun.

Förklaringen är antagligen den som Brendan O’Neill pekat på i Spiked: Harry och Meghan vill gärna ge sken av att de slåss mot etablissemanget, men sanningen är att de utgör det nya etablissemanget. En ny gråtmild, självupptaget gnällig aristokrati, fylld av luftigt radikala formuleringar, men helt utan förståelse för sammanhang där jaget underordnas något större. När prins Harry säger att hans far och bror är ”fångade”, eller ”instängda” i sina roller, är det wokegenerationens enda sätt att beskriva plikt. De förstår inte vad det är.

Harry och Meghan är det nya etablissemangets kungligheter. Det är därför de får ett hov som lyssnar på dem.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT