Företag inom upplevelseindustrin blöder ekonomiskt: »Riskerar att dö inom kort«

Just när arbetsmarknadens parter förra våren laddade för slutförhandling slog pandemin till med full kraft:

– Vi såg värdekedjor stängas ner och hela branscher i fritt fall, minns IF Metalls ordförande Marie Nilsson. Vi insåg rätt snabbt att det här går inte, enda sättet är att prolongera.

Avtalen förlängdes till 30 november, då pandemin antogs vara bekämpad. I oktober laddade förhandlarna om och då kom andra vågen:

– Det gick ändå överraskande bra, konstaterar Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Det gick att förhandla via Teams, utan att ”sova på golvet några nätter”.

Det normerande ”märket” sattes till 5,4 procent över 29 månader. En rimlig nivå, tycker Metallbasen Marie Nilsson:

– Vi är ganska nöjda. Jag tycker att det blev ett ansvarsfullt avtal som bör hålla även för andra branscher. Visst förstår vi de sektorer som drabbas oerhört svårt i pandemin, men där måste statliga stödåtgärder parera problemen.

De allra flesta industriföretag har klart pandemin bra, noterar hon:

– Läkemedel, gruv-, stål- eller kemibranschen har klarat sig tämligen opåverkade. De av våra branscher som haft problem är till exempel tvätterier, bilverkstäder tidvis och vissa underleverantörer inom tillverkningsindustrin. Men vi var snabba med att teckna avtal om korttidspermittering och det har varit viktigt för många.

Men tongångarna är inte lika positiva inom tjänstesektorn. Almega är den arbetsgivarorganisation som bäst speglar pandemins härjningar på arbetsmarknaden. Här finns företag som går lysande, men också desto fler vars existens hotas. Förbundsdirektör Stefan Koskinen spanar ut över hela arbetsmarknaden:

– Offentlig sektor som är skattefinansierad har inga problem med löneavtalen. Industrin ångar på bra, det ser vi inte minst på börsen. De vill inte ha konflikt och därför landade märket rätt högt. Och det gör läget särskilt tufft för många av våra branscher.

Almega organiserar huvudsakligen tjänsteföretag, som ofta saknar den substans i form av fastigheter och utrustning som gör det möjligt att starta om efter en konkurs. Stefan Koskinen ger några exempel:

– Resebyråbranschen riskerar att dö. Mäss- och eventföretag, ja hela upplevelseindustrin, far oerhört illa. Frågan är om de härdar ut några månader till.

Almegas största motpart är Unionen, vars tjänstemän har mer flexibla avtal än till exempel Seko eller Transport.

– Avtalen ger möjlighet att göra lokala avvikelser från märket, framhåller Stefan Koskinen. Man kan hålla igen vissa år.

Många av Almegas företag tar del av det statliga omsättnings- eller permitteringsstödet, men har ändå en stor lönekostnad kvar:

– Om vi vetat förra våren att pandemin skulle bli så långvarig hade nog många arbetsgivare hellre sagt upp sina anställda än tagit emot stödet, säger Stefan Koskinen.

Avtalsrörelsen 2020 blev den första i historien utan en enda konfliktdag.

– Och det var ändå ett extremt förhandlingstätt år, påpekar Irene Wennemo. Det var förhandlingar om las, om prolongering, om permitteringsavtal. Men vi hade bara tio medlingar, ett normalt avtalsår har vi ungefär det dubbla.

– Kanske är det så att kriser skapar ett klimat som gör det lättare att komma överens, funderar medlingschefen. Vi trodde nog att det skulle bli mer att göra, men förvånansvärt många kom överens på egen hand.

En normal kris drabbar industrin först och sprids sedan till tjänstesektorn. Pandemin vände upp och ner på logiken när industrin går bra medan vissa sektorer drabbas av ”konsumtionsförbud”.

Pandemin vände också upp och ner på avtalsåret. Nu pågår de lokala lönerevisioner som normal brukar ske på hösten. Och det är här som klyftorna kan växa mellan anställda i företag som tjänat på eller klarat krisen bra och de som slåss för att alls överleva. Men nu råder fredsplikt.

– Vi kan förhoppningsvis se fram emot två ganska lugna år, säger Irene Wennemo.