Manlig vänskap är satt på paus i pandemin

»Jag tycker du är skön, Gunnar!«

Robert Gustafssons karaktär Ben i den kultförklarade filmen En liten film om manlig vänskap vänder sig mot Johan Rheborg och tindrar med ögonen. De har blivit sammanförda av gemensamma vänner och är på väg till en Springsteenkonsert i Göteborg. Komplimangen landar illa och det blir snabbt en tryckt stämning i bilen.

Humorn i scenen bygger på mäns oförmåga att sätta ord på sina känslor, inte minst när det kommer till vänskapsrelationer. I pandemin har jag drabbats av insikten att män, oavsett generation, kan vara sparsamma med att i ord visa uppskattning för sina vänner. Och att män ofta hänger upp sina vänskapsrelationer på aktiviteter.

Många av mina vänner har jag därför inte träffat på ett år. Vi som vanligtvis gick på fotboll, bio, konsert eller bara tog en öl efter jobbet ses – så klart – inte längre. Det här var ett problem som samhällsdebattören Andrev Walden belyste i en SVT-serie redan före pandemin. När män går från ungdom till medelålders med ett familjeliv försvinner vänner längs vägen av den enkla anledningen att vänskapen byggde på att umgänget var kopplat till aktiviteter.

Kvinnor däremot – om man får vara lite generaliserande – är ofta bättre på att träffas bara för att. Att ses har ett värde i sig, snarare än att Bruce Springsteen behöver komma till stan för att man ska lyfta luren och höra av sig till sin gamla rockpolare. Det gör att det blir enklare att hålla kontakten även när ens livssituation förändras och möjligheten till fritidsaktiviteter minskar.

Det måste vi killar bli bättre på. För även om det aldrig är för sent att återuppta en kompisrelation är risken att man skjuter träffen på framtiden och att den inte blir av.  Och det vore ju fruktansvärt onödigt.

Gustaf Nilsson

Text:

Toppbild: Pressbild