Krönika

Joel Halldorf: Kristna hackkycklingar

SVT talar gärna om lägerelds-tv: satsningar som samlar många människor. Störst av alla är den lägereld som brunnit under vårvintern: Melodifestivalen.

Den kom vältajmat. Vi är svultna på fest, och trots att produktionerna varit sådär, har de samlat rekordpublik. Premiären sågs av en halv miljon fler än förra året. Sverige sitter bänkat kring lägerelden.

I den sista deltävlingen bjöd Grotesco på underhållning, och förvandlade en kyrka till dekadent nattklubb. Ortodoxa präster i latex och bar överkropp, men prydda av sin liturgiska huvudbonad och guldkors. Avklädda nunnor och en sexualiserad jungfru Maria, komplett med gyllene slöja. Partyt sker rakt under krucifix och framme vid altaret.

Det är Värmdö kyrka som lånat ut sitt kapell, och man kan fundera på hur de ser på kyrkoordningens 41:a kapitel. Där står att en kyrka får användas för annat än gudstjänster, men bara »om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet«.

Paragrafer kan ju alltid tolkas, men visst borde vi kunna enas om att ett avklätt eurodiscoparty vid altaret inte kan klassas som pietetsfullt?    

Men jag undrar också hur SVT resonerat. Som det brukar heta: Hur såg maktanalysen ut?

Jag förstår det kittlande i humor som utmanar gränserna för helighet. Men ytterst få svenskar har ju den relationen till kyrkan. Grotesco utmanar inte alls majoritetens känsla för helighet – de enda som kan bli provocerade är en minoritet.

Detta kommer varken leda till hotbrev eller krav på lagstiftning. Som kristen är man så van vid satir att man bemöter det mesta med en gäspning. Jag kan ibland sörja att jag är så blasé att inget provocerar mig. Jag önskar att jag hade samma passion som katoliken och kocken Edward Blom, som upprört påpekade att man aldrig skulle göra så här mot en annan minoritet.

Detta är pudelns kärna, tänker jag. För enligt humorns oskrivna lagar ska satir rikta sig uppåt. Då är den fräck och utmanande, annars blir den mest plump. Men kristna är ju en minoritet i Sverige. Humor med verkshöjd är en sak – vem älskar inte Life of Brian? Men varför blir kristna symboler så ofta måltavla för en satir vars enda poäng är att utmana gränser som är utsuddade för länge sedan?

Svaret är att svenska komiker sitter fast i 1800-talet. De lever med en kulturradikal analys där kyrkan är en mäktig institution som behöver plockas ner. Det var sant då, men knappast i dag.

För globalt är kristna den mest förföljda gruppen i världen, och även kyrkan i Sverige består av många som flytt hit. Jag talar ibland om svensk satir med mina vänner från Mellanöstern: syrisk-ortodoxa som undkommit IS folkmord. Jag säger att i Sverige är det yttrandefriheten som är helig. De förstår och tycker det är bra. Men de är inte lika avtrubbade som jag, utan blir ändå sorgsna när det de håller för heligt behandlas vanvördigt.

När jag ser Grotescos sketch, som ju driver särskilt med ortodoxa bilder, funderar jag på vad de tänker när de sitter framför tv:n – säkert med taco, eftersom de ju så gärna vill integreras. Känner de sig välkomna vid lägerelden när deras präster och heliga symboler hånas inför en sekulär majoritet som själva aldrig sätter sin fot i kyrkan?

Ingen ifrågasätter någons rätt att driva med en minoritets heliga symboler på bästa sändningstid. SVT har lagen på sin sida och får använda sina pengar och talanger som de vill. Det handlar inte om juridik, utan något lite mer subtilt: takt och ton. Det krävs inte bara i musiken, utan i livet i stort.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera