När »Kamrat fyra procent« höll kvar VPK i riksdagen

Han skötte jobbet utmärkt. Intresserat, engagerat, kunnigt. Den politiska böjelsen märktes inte i klassrummet. Vi kände till den bara därför att han berättade när han presenterade sig för klassen. Det hörde inte till vanligheterna att lärare gjorde så och jag vet inte vad som var motivet.

En gissning är att han ville vara transparent eftersom det var han som skulle skola oss i Sveriges statsskick. Lasse tog oss till riksdagen, som låg vid Sergels torg på den tiden. Och han var nog inte revolutionärt sinnad, för om jag minns rätt hade han slips på sig dagen till ära, som en bugning åt demokratin. Vanligtvis gick han klädd i jeans och träskor. Han bör ha varit i knappa trettioårsåldern när detta utspelade sig. Förmodligen hade han blivit politiskt medveten åren kring 1968.

I övrigt stötte jag inte på särskilt många kommunister under uppväxten. De var »few and far between« som engelsmännen säger. Enda skälet till att VPK inte åkte ur riksdagen var den omtalade »Kamrat fyra procent«, som de socialdemokratiska stödröstarna kallades. Först något decennium senare, när jag började i media, stötte jag på Lasses meningsfränder och generationskamrater i större antal. Fast nu som chefer i den då just avreglerade branschen, utan skägg och med dyrare gångkläder – även om hjärtat ofta satt kvar lite till vänster.

Nej, kommunismen fick aldrig någon bred uppslutning i Sverige. I alla fall inte förrän VPK gjorde sig av med epitet, blev Vänsterpartiet och bytte ut sin väljarbas. Murare och konduktörer med namnet Lars – i likhet med två tidigare partiordförande – lockades då i allt mindre utsträckning. Men detta mer än kompenserades av att högutbildade storstadsbor, som Lasse, attraherades. Väljarstödet har fördubblats och ligger i dag på rekordnivåer. Paradoxen, som Janne Sundling lyfter fram i den här artikeln, är att det var länge sedan Vänsterpartiet stod så långt ifrån reellt politiskt inflytande som man gör i dag. Och V verkar sakna en tydlig plan för hur man ska återfå det. När det regnar manna   …

Lasse blev så småningom rektor, enligt en gammal skolkamrat.  I dag bör han vara pensionär. Kallar han sig fortfarande kommunist? Ingen aning. Men jag skulle bra gärna vilja veta.

Läs fler artiklar från senaste numret här!

Text:

Toppbild: TT