Läs dessa 463 kolsvarta sidor!

Text: Mats Almegård

Foto: TT

Även de starkaste romaner konkurrerar ibland lite grann med sättet de kom till på. Ta en klassiker som Förvandlingen till exempel. Att Franz Kafka satt och skrev denna hallucinatoriskt surrealistiska text på natten, medan han dagtid arbetade som tjänsteman vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag har liksom ett eget värde. Det blir nästan som en berättelse om berättelsen. En romantisk saga om den kämpande författaren som trotsar sömnen och skriver för att han bara måste.

Antagligen är det för historier som denna som så många författarintervjuer innehåller frågor som: Hur skriver du? När skriver du? Var skriver du? Som om själva skrivandet är en magisk ritual vilken kan lockas ur det litterära geniet (jag har själv gjort mig skyldig till den typen av frågor i många artiklar). Medan vi däremot inte skulle fråga en ekonom samma saker. När bokför du? Hur gör du, har du någon särskild penna, eller sitter du på något sätt? Ja, ni hajar vart jag vill komma.

Romandebuterande Douglas Stuart är litterärt ännu ingen Kafka, men när det prestigefyllda The Booker Prize delades ut i höstas blev tunga namn som Hilary Mantel bortsållade redan i shortlisten. Till sist var det Douglas Stuart som segrade med sin episkt mörka, sorgliga och vackra roman Shuggie Bain. Jag ska snart komma in på romanen, och varför den är väl värd sitt Booker Prize.

Men först något om dess tillkomst. För den berättelsen är också stark. Douglas Stuart har i intervjuer sagt att han har tillbringat mer än tio år med texten och att han skrivit under tunnelbaneresor till och från jobbet som modedesigner i New York; morgon och kväll.

Under flera år har semestrarna för Stuart och hans make gått ut på att maken blivit utskickad för att göra något kul, medan Douglas Stuart suttit böjd över skrivbordet.

Första utkastet till romanen ska ha varit 900 sidor långt. Han har också sagt att han aldrig tänkt publicera texten, utan skrev den för sig själv. Se där, ytterligare en författare som måste skriva – som inte har något val.

Hans egen historia har förstås också vad man kan kalla stark romankvalitet: Douglas Stuart växte upp med sin alkoholiserade mamma i en fattig del av Glasgow. Han insåg tidigt att han var homosexuell och vilka faror det utsatte honom för: ständig mobbning och en allmän utsatthet. Efter mammans död studerade han vid textilhögskolan samtidigt som han tog underbetalda jobb för att ha råd.

Under sitt sista år i skolan upptäcktes han av en av Calvin Kleins talangscouter – som tog honom till New York och ett helt annat liv. Väl där träffade han sin blivande man, och började så småningom skriva på det som alltså skulle bli Shuggie Bain, en enormt hyllad och prisbelönt roman.

Nu är det inte sin egen historia Douglas Stuart skildrar i boken. Och romanen klarar sig bra på egen hand, även om han hämtat mycket från egna upplevelser. Det ger konkretion och en närvarokänsla som är enorm. Det här är en roman man träder in i för att slukas – och helt glömma omvärlden.

När de 463 sidorna är över känner jag bara: Nej! Jag vill ha mer! Få böcker gör det med en nu för tiden. Jag förstår verkligen att Karl-Ove Knausgård tipsade om Shuggie Bain i en DN-intervju nyligen, just med orden: »Jag får lust att säga till folk att de måste läsa den, och det är något jag ganska sällan får lust till.«

Just så. Det är länge sedan jag själv tryckt en bok i famnen på så många och sagt: »Du måste läsa den här!«

I bokens första kapitel träffar vi den sextonårige Shuggie Bain. Året är 1992 och han är inneboende i en sjabbig lägenhet i södra Glasgow. Han delar badrum med män som han försöker hålla sig på armlängds avstånd ifrån, rädd att de anna rs ska våldta honom. Dagtid spetsar han kycklingar på ett spett som roterar i snabbmatsaffären där han tjänar uselt och jobbar hårt. Resten av romanen – som också är dess kärna – handlar om hur han hamnade där.

Vi följer sedan Shuggie Bains familj från 1981 och framåt: pappa Big Shug, mamma Agnes och syskonen Catherine, Alexander (»Leek«) samt minstingen Shuggie. Glasgow är en stad som vacklar under Thatchers marknadsliberala politik – gruvorna är nedlagda – männen är arbetslösa och kvinnorna föder upp barnen på det magra socialbidrag som kommer varje torsdag.

Om de inte, som Shuggie Bains mamma Agnes, super upp allt och sedan tvingas ligga med andra män mot betalning – så att barnen ska få mat och gasmätaren i det kalla hemmet kan matas med mynt. Maken lämnar Agnes tidigt i romanen genom att skjutsa ut henne och barnen till en tröstlös förort där han skaffat dem ett hus: »Åt alla håll sträckte sig de svarta slagghögarna, som vågor på ett förstenat hav. Koksdammet lade sig som ett tunt grått lager över Leeks ansikte«.

Där lämnas Agnes – stolt, vacker och självsäker men också gravt alkoholiserad – med sina tre barn. Det blir de båda sönerna som får ta hand om mamman och hennes abstinens och anfall av delirium. De lär sig hantera »suparkompisar« som våldtar henne. Shuggie ägnar sig åt magiskt tänkande (»om jag gör så, kommer hon vara nykter i kväll«) och slutar aldrig hoppas. För visst kan mamman ta sig ur beroendet?

Hoppet viker aldrig och det är styrkan i Douglas Stuarts berättelse som också rymmer de vackra ögonblicken, då Agnes är nykter och vill dansa med sonen till en Whitney Houston-låt.

Shuggie Bain är oerhört gripande. Jag grät flera gånger under läsningen. Den är kolsvart (men rymmer ändå kärlek). Den förklarar en ung pojkes kärlek till sin alkoholiserade mor utan pekpinnar. Den har en närvaro som gör att det känns som att man inte läser om Glasgows förorter. Man är bara där. Och även om Douglas Stuart skriver om desperata situationer, gör han det ändå med både hopp, värme och humor.

Så låt mig trycka denna roman även i din famn. För du måste faktiskt läsa den här!

***

Douglas Stuart

Shuggie Bain

Översättning: Eva Åsefeldt

Albert Bonniers förlag