Borde vi skapa ett globalt lyckoindex?

Kontext, kallas det. Sammanhang på ren svenska.

Minns ni att det var fasligt mycket prat om lycka, för bara några år sedan? Vad är lycka? Hur uppnår man lycka? Varför är danskarna så lyckliga? Vad sa de gamla grekerna? Borde man skapa ett globalt lyckoindex?

Sådant där tjatigt navelskåderi gör ju ingen människa glad, så allt annat lika har vi antagligen bättre chans att vara lyckliga nu än då. Men, å andra sidan, allt annat är ju inte lika.

Det krävs ibland inget särskilt skäl för att ett ämne som folk blivit besatta av plötsligt ska självdö. Kanske kan de flesta ämnen faktiskt ta slut. Allt blir sagt och vi går vidare till nästa spirande ämne, ungefär som vilken flock betesdjur som helst. Men när det gäller lycka tror jag att det var mer än så.

Någonstans, redan för ett drygt år sedan, gjorde pandemin lyckan taktlös. Det gick snabbare än när moonbootsen plötsligt slutade att se modernt sofistikerade ut och bara blev konstiga. Ingen behövde förklara saken. Det bara skedde och alla begrep det. Ämnet bara försvann.

Det var förstås kontexten som gjorde det.

Det är, ärligt talat, inte alldeles klart varför det känns som dålig smak att tala om lycka, samtidigt som världen nojar över pandemin. Det är ju inte direkt som att skriva kokböcker under pågående svältkatastrofer – något vi förresten har en aktningsvärd fördragsamhet med. Man kan tänka sig att pandemitider tvärtom vore ett särskilt välvalt tillfälle att tala om just hur man uppnår lycka. Man har tiden, ro att tänka och möjligen ett stoiskt behov av att höja sig över sådant man ändå inte kan påverka.

Men så blev det inte.

De kanske inte är en majoritet, men de som verkligen fastnat i statistiken, ångesten, tvetydigheterna, oklarheterna, skräcken, hysterin och frustrationen som omger det här viruset, har blivit de som satt tonen. Åtminstone den goda tonen. Att behandla pandemin och dess apokalyptiska ryttare med jämnmod gör inte att man blir stämplad som stoiker, utan som cyniker. Att tala om lycka, när folk gömmer sig bakom ansiktsmasker och visir som får moonboots att framstå som rätt naturliga, skulle antagligen uppfattas som direkt hånfullt.

Det var väl också därför FN:s årliga World Happiness Report, som kom för en månad sedan, mest möttes med tystnad. Ändå ansträngde sig forskarna för att känna in kontexten. Rapportens första bild visar två damer – kanske thailändska – som en aning tövande gör tummarna upp. Men rapportens andra bild är förstås det välkända porträttet av covidviruset. Sju av åtta kapitel har »COVID-19« i rubriken.

Men helt kan de ju inte undvika sitt huvudämne.

Att afghaner och zimbabwier är jordens mest olyckliga 2021 är lätt att tänka sig. Problemet är att finländarna, för fjärde året i rad, är världens lyckligaste folk.

Finländare gnäller inte, det vet vi alla och bör ta lärdom av, men har någon som träffat en nykter finländare någonsin slagits av att de verkar just lyckliga? Låt mig ge lite kontext:

Arto Paasilinnas roman Kollektivt självmord börjar med att direktör Onni Rellonen tar med sig en revolver och går ut i en avsides lada för att skjuta sig. Där möter han överste Kemppainen, som är på plats för att hänga sig. »Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin«, lyder romanens första mening.

Och detta är alltså det folk som FN, år efter år, placerar främst på världens lyckolista.

Antingen behöver vi tala mer om saken, eller sluta tala om den för all framtid.

Text: